Ett utdraget och rätt tråkigt vårskrik från den trötta kommunalarbetaren

En plusgrad och dimma på morgonen, 16-17 plusgrader och strålande sol mitt på dagen; det är precis så varierande väder vi bjuds på just nu. Det är så märkligt med våren här i norra Sverige. Jag älskar vårvintern; de där strålande soliga men kalla dagarna då snön gnistrar och det enda som egentligen skvallrar om vår är att dagarna blivit betydligt längre. Det är kanske den vackraste årstiden. 

Men sen blir det inte så mycket till vår här uppe. Inte sådär som jag vill minnas våren söderut i vart fall. Vårjacka här är nästan bortkastat. Efter ett par veckor så är det nästan för varmt. Okej, kanske liten överdrift, men inte så mycket som man kan tro.

Snön försvinner i en rasande fart just nu och vattnet stiger i dikena. Jag kollar brunnen återkommande för att se att pumpen funkar som den ska i rädsla av att få källaren full i vatten igen. Det vore allt annat än skojigt med tanke på alla saker vi ställt ner där nu i och med flytten. Mycket står förvisso en liten bit upp från golvet, men det skulle ändå kunna bli en del skador. Så det vill vi inte ha, tack.

I lördags

I morse

Toktråkiga bilder över lag, men poängen går säkert fram ändå. Det går mot grönt! Idag fick dessutom Suzy byta till sommartassar; ett klassiskt vårtecken. Vi ska byta på Mazdan också på fredag så sen får det inte bli nåt mer halkigt. Och på måndag sjunger och eldar (!) vi in våren, just på platsen mitt över vägen på bilderna ovan. I snön, om vi har otur. Samtidigt som lillebror skickar bilder på hur han ordnat med sina pallkragar ute i sin gröna trädgård..... Allt har sin tid.

Måndag

Den här veckan startade kanske inte fantastiskt. Just som jag svängde in på jobbet slog det mig att jag glömt min dator hemma. Superdumt. Jag skyller på den nya datorväskan; jag reagerade inte på att den stod i köket då jag greppade handväskan.

Lite haltande men det gick faktiskt skapligt att jobba ändå. Jag hade just skrivit ut ett gäng scheman inför semesterplaneringen (som jag till viss del faktiskt fortfarande gör på papper för översiktens skull) så jag kunde via dem lösa en del bemanningsbekymmer den här veckan tex. Och lite senare kunde jag låna en kollegas dator då hon lämnade jobbet tidigt för hembesök.

Imorgon är en annan dag. Planerar att sladda in tidigt på jobbet och passa på att få en massa administrativt gjort då nästan alla kollegor är på utbildning eller håller i en medarbetardag som jag och ett par chefer till fått ledigt från pga all tid som vårt nuvarande projekt slukar. Bl.a måste jag färdigställa en powerpoint (vilket inte är min starka sida faktiskt) inför den utbildning vi ska hålla i med start nästa vecka för våra medarbetare som ska delta i piloten i projektet. Så låt oss hoppas på en bra ppt-dag imorgon...

En dag ska jag ta den där webbkursen i ppt. Och kanske också den i excel för att bli ännu lite bättre på det. Kanske sommaren kan bjuda på några lugna dagar då det kan finnas tid för lite såna självstudier...

I'm still here!

Ja, jösses vad tiden flyger iväg. Bloggen blev plötsligt ett dåligt samvete och något som inte riktigt hanns med. Den här tidigare vanan att jag och M hängde ihop i det absolut mesta under helgerna hängde som med även efter flytten. Vi har flera, varav två uppsatta, tv-apparater i huset men trots det har både han och jag suttit med även fast den andra tittat på någon man själv inte riktigt velat se. Ikväll är nog första gången vi sitter på var sitt håll. Nya vanor.

Fast ja, det är ju mysigt att hänga ihop också, vi har alltid gjort det ganska mycket. Men lite egentid är värdefullt ibland med. Så just nu sitter jag och Smilla i sängen, surfar lite, bloggar (obviously) och tittar på andra säsongen av The Trip (2010) på CMore. Pratigt, hyfsat gubbigt och med ganska dålig humor, men jag gillar det ändå. Jag gillade kanske den första säsongen då de var i Storbrittannien lite mer än den här från Italien, men jag roas av den här med. M verkar inte riktigt förstå grejen så han sitter istället i vardagsrummet framför en ganska dålig "en-asteriod-hotar-mänskligheten-på-jorden"-serie och fixar en bekants dator. Så nära att vi hör varandras tv-serier, med andra ord...

Men därav lite dåligt med bloggtid i alla fall. Åter-tillvänjning av samboskapet. I kombination med hektiskt jobb och en hel del kvällsjobbande, måste jag tillägga. Så samboskapet bär inte hela skulden. Men jag ska bli bättre på närvaron igen. Liksom bloggläsandet, som också halkat efter som en följd av ovanstående.

Arla parkour

Äntligen har tröttheten börjat ge med sig! Jag vet inte varför, men jag är nöjd. Jag sover kanske inte superbra fortfarande, men jag känner mig inte överkörd av en ångvält varje dag. Nu kanske det är lite för tidigt att ropa hej egentligen; jag har varit ledig i sex dagar och just återgått till vardagen, men det känns bättre nånstans.

I morse väcktes jag i vanlig ordning av den äldsta svansen som ville få hjälp upp på klädskåpet*, få mat, hoppa ner från garderoben ner på sängen, hjälp upp på andra klädskåpet etc etc vid tjugo över fem och jag var på riktigt inte manglad när jag vaknade. Jag låg kvar mellan garderobslyften, kollade mobilen och lyssnade på andetagen från M medan resten av kattkollektivet sakta började vakna till liv. Mysigt.

Imorgon kommer jag säkert få äta upp det uttalandet...

*Smilla önskar editera in att hon faktiskt kan hoppa upp på ena klädskåpet själv numera. Hon har tagit efter Nemi som hoppar upp på sänggaveln och slänger sig vidare därifrån och upp, och hon gjorde faktiskt det alldeles själv i morse. Så var det med den gamla kattkroppen; inte så stel som man kunde tro. Vår lilla stjärna.

Semester

Idag har jag semester, vilket varit oerhört skönt, en chans att få sova ikapp några timmar efter en tung vecka. Jag har kanske jobbat ett par timmar också, men det kändes bara skönt att få avsluta ett par saker som jag inte hann igår. Nu ska jag nog kunna fortsätta vara ledig fram till tisdag nästa vecka. Eller, jag ska förbi hos en brukare/arbetsgrupp som hastigast imorgon på väg ner till Sundsvall också. Jag körde ut påskägg med godis till mina grupper igår kväll men fick lov att spara en till senare. Så den fixar jag imorgon. Det känns som prioriterat att få visa lite uppskattning inför helgen.

Idag har jag varit hos veterinären med kattpojkarna Noel och Charlie och fått dem kastrerade, vaccinerade och chipmärkta. Det var på tiden och känns bra att det är gjort. De var jätteduktiga och det kändes bra att de var tillsammans. Speciellt Charlie är ju så försiktig och orolig av sig så jag tror han hade nytta av att den tuffare brorsan var med hela tiden. De sövdes tillsammans och allt var över på tre kvart ungefär. Sen har de varit lite spaka idag, trötta och som att de funderat lite över vad som skett. Men imorgon kommer nog det mesta vara som vanligt igen. Skönt att kunna vara hemma hos dem. Vi har vilat tillsammans.

Bara Nemi kvar nu att kastrera sen är flocken klar. Lite hemskt att bestämma det över dem å ena sidan, men å andra sidan så finns det alldeles för många katter redan, det behövs inte fler kattungar. Allra minst i det här huset, vi har mer än fullt här...

Ett långt inlägg om den långa veckan som gick

Den senaste veckan har varit tung som attan. Sjukdom, flytt from hell och mycket att göra.

Natten till torsdag vaknade jag svettig i feber och mådde inget vidare. Tog ett par alvedon vid 4-tiden och vaknade ganska okej sen så jag for till jobbet. Väl där hade jag inte mycket till röst och kände ganska snart att jag var allt annat än i form att jobba. Jag blev alldeles kallsvettig och det kändes som att jag skulle falla omkull. Jag packade ner datorn och for hem, gjorde det mest akuta från sängen och sov sedan hela eftermiddagen. M hörde av sig och berättade att han var hemma med feber och influensa han med. Han ville inte vara själv då han var sjuk (han blir så eländig med astman då han är sjuk) så han kom körandes hem framåt kvällen och kröp ner febervarm bredvid mig i sängen.

Planen att köra ner till Sundsvall på fredagen och sen upp på lördagen med flyttlasset flyttades på ett dygn. Vi var inte friska då heller, men mindre sjuka åtminstone. Min feber försvann på lördagen men M var fortsatt riktigt emlig. Det var som den helgen som vi hade möjlighet att få hjälp av Lil'sis och hennes Joel och då vi kunde låna hans familjs stora släp, så vi bestämde att det bara var att köra.

Vi for ner på lördagen, hade en soft kväll i en nedpackad lägenhet på kvällen med film på en datorskärm och hämtpizza. På söndagen skulle vi åka iväg och äta brunch innan vi skulle packa in i släpet men när vi kom ut på parkeringen så upptäckte vi att Joels bil blivit utsatt för stöld och skadegörelse under natten. Dekaler och detaljer var stulna, grillen saknades, lampor och bakstycken till backspeglarna. Så oerhört trist och frustrerande! Och svårt att inte känna sig skyldig då de var där för vår skull. Så det blev fokus på polisanmälan, skadeanmälan och sen försöka åtgärda bilen så gott det gick för att kunna köra den. Så vi blev väldigt sena och trillade in här hemma med flyttlasset först kring midnatt. Och då var M bokad på tåg tillbaka kl 5 morgonen efter...

Fantastiskt, med andra ord. Jag fick hjälp att packa ur släpet på måndagskvällen istället och lyckades få in det mesta utan att det blev allt för mycket kaos i huset. Men då är inte allt här än. Imorgon far jag ner och hämtar hem M och det sista från lägenheten med ett envägssläp. Sen väntar uppackning och kompromisser kring hur allt ska vara. Och förhoppningsvis kan vi påbörja arbetet med att inreda källaren så att vi får loss 1,5 rum till snart vilket kommer göra stor skillnad. Vårt lilla hus är lite litet annars...

Jag känner mig inte alls lika orolig över hur det ska bli när vi åter bor här på heltid båda två som jag gjorde en stund innan. Just nu känns det bara skönt och efterlängtat att kunna komma nån vart med huset och att få sällskap. Inte behöva planera så mycket med helgerna och kunna göra saker mer spontant. Det ska bli skönt. Nån att luta sig mot lite oftare och enklare.

Scannad

Röntgen gick bara bra. Jag var ganska nervös men hade en röntgensjuksköterska med mig under hela processen som var väldigt gullig och som nog fattade läget, alternativt var väldigt van vid att de flesta hon möter i sitt jobb är lite nervösa. Jag menar, man röntgar sig av en misstänkt anledning som bara den i sig är lite läskig. Hon var försiktig och noggrann redan då hon satte kanylen i armen på mig. Jag är inte så lätt att sticka så hon gjorde ett minutiöst förarbete så att hon skulle slippa "leta", vilket jag verkligen avskyr då de gör. Istället satte hon bullseye på en gång när hon väl provade.

Dagarna kring röntgen gjorde sig magen mer påmind igen och väntan på beskedet har hela tiden funnits i bakhuvudet. Idag ringde dock läkaren upp, vilket gjorde mig än mer orolig till en början, och meddelade ganska snart i samtalet att röntgen inte visat något. Men hon tyckte att vi skulle fundera över om det kanske ska kollas något mer så jag skulle få en kallelse tillbaka till henne igen snart. Bra att hon är så noggrann, hon vill verkligen utröna allt. Men lite lite skapar det oro också.

Men ja, still alive and kicking alltså. Inga dystra hälsobesked än så länge och snart är jag väl helt igenom besiktigad.