Smilla update

Och Smilla då? Ja, de där kräkdagarna tog mycket utav henne, det är då säkert. Jag bannar mig själv fortfarande, även om jag vet att det inte leder någon vart. Hon pendlar mycket; äter bra ena kvällen eller morgonen för att sen kännas trött/svag en annan del av dagen. Hon tar inte för sig så mycket själv om dagarna så även om hon nu är inne själv på dagarna då vi jobbar så är matskålarna hyfsat orörda då vi kommer hem. Sen kan hon äta igen lite på kvällen, men över lag känns det som att hon inte riktigt har orken.

Jag drömmer oros- och stressdrömmar om det och vaknar ofta och försöker ge henne mat om nätterna. Ikväll så har jag mejlat veterinären så får vi se vad hon säger. Jag skulle kanske gjort det redan direkt efter kräkdagarna, men jag ville se om hon kom igen. Och så har jag väl oron över att hon ska säga att det nu inte finns mer att göra. Jag kan helt enkelt inte riktigt hantera det. Jag tycker ju inte att Smillas livsglädje är borta, hon är fortfarande Smilla. Trött och inte så stark, men hon är fortfarande så sällskaplig, nyfiken och det känns som att hon vill. Jag tror inte det är en projektion från min vilja faktiskt. Hon känns inte sjuk, "bara" svag/trött.

Så ja, vi får väl se om veterinären ringer imorgon och har någon idé. Det känns skitläskigt men vi kanske måste komma tillbaka och få en ny bedömning igen. Jag vet inte vad jag ska tro riktigt, jag pendlar i takt med att hon gör det. Hennes pigga kvällar/mornar då hon äter bra och har humör och känns pigg i ögonen så känns det bra och som att det är på väg att vända. Sen när hon är trött och lite ointresserad så går hjärtat sönder istället.

Håll en tumme för att det inte är nu det slutar. För att det finns någon lösning vi inte tänkt på. Något de inte kollat som är enkelt att åtgärda. Jag skulle göra vad som helst för det.

Midsommar 2018

Midsommar kom och gick. Är det tråkigt att säga att det mest är en anledning till långhelg mer än något annat? Tredagarsledigt är ju som inte så tokigt. I år var de flesta upptagna på annat håll, vilket vi nog båda tyckte var ganska skönt. En lugn storhelg utan måsten eller en massa planer. Så vi höll oss hemma och gav bort lite tid till byalaget för att preparera inför firandet i byn först på morgonen och sen vara med på själva arrangemanget på eftermiddagen och sälja lite lotter och prata med folk.

I hällregnet. Det var nämligen inte fantastiskt väder. Dagen före var helt okej och så även söndagen, men själva aftonen regnade helt bort. Skönt det med på nåt vis. Är det tokigt?

Regndans kring midsommarstången

Vackra Tullgården!

Regn eller inte; båtarna hade sina fina flaggor i topp

På midsommardagen gjorde jag en del av den mat som vi hade tänkt göra på fredagen (vi åt sojakorv med bröd till midsommar-middag, mysigare än det kanske låter), bakade en tårta och så for vi in till stan och våldgästade Lil'sis och Joel. Vi åt en massa och såg sen film, det var väldigt trevligt.

Vegansk potatissallad med halloumi och sojachorizo

Hallontårta och Joels brownies; massa gott!

Lugnt och skönt och alldeles lagom helg. Gräset är klippt, badrumsgolvet skurat, jag har fått utlopp för baksuget och behövde inte jobba på hela helgen. Gott så.

Korkad personal

Smilla var lite, lite bättre igår morse. Åt fisk och verkade hungrig. Åt mer mat men kräktes sen igen. Det var som att hon försökte vara piggare men magen drog åt andra hållet. Så jag lämnde henne med en klump i min mage över hur det skulle gå.

Så på vägen hem från jobbet igår, då vi pratade om vad vi skulle handla med för mat till henne, så slog det mig plötsligt. Hon är allergisk mot torrfodret!

Vi köpte nytt torrfoder i måndags. Ett med samma syfte som det från Royal Canin som veterinären rekommenderat, men från Hill's istället. Vi köpte det för att kunna byta ibland; Smilla har en tendens att ledsna om hon får samma jämt. 

Till saken hör att sist då vi skulle prova foder mot problem med sköldkörtel (för att se ev effekt, men sen hade hon ju bra sådana värden så det behövdes inte) så hände samma sak. Då hade de inte kvar det från Royal Canin i butiken så vi köpte Hill's och Smilla började kräkas och få diarré. Även då tog det ett par dagar innan jag fattade kopplingen och vi var väldigt oroliga och trodde hon var på sluttampen. Att jag inte mindes det?

Så nånting i Hill's mat är hon helt klart känslig mot. Så himla korkat att jag inte fattade det tidigare. Igår då vi kom hem skyndade vi bort med den maten och kokade fisk och hällde upp annan mat. Sedan dess har hon i princip ätit - sovit - gosat -ätit - sovit - gosat osv. Inget mera kräkande och en betydligt piggare Smilla väckte mig hungrig vid sju i morse.

Jag bannar mig själv att jag inte fattade! När hon redan är för tunn så påverkades hon fort av två dagar av kaskadkräkningar. Hon har som inte mycket reserver. Dumma, dumma personalen.

Rosa under

Så till nåt mer ytligt för att distrahera. Det var väl inte supersuccé med den vita blusen idag. Jag hade vit bh och ett vitt linne under men vid första toabesöket på jobbet så insåg jag att allt var typ genomskinligt. Kanske skulle kollat det noggrannare innan jag for? Beklagade mig lite hos min kontorsgranne som är en betydligt mer stylish kvinna och hon himlade lite med ögonen och sa att jag "såklart inte" kunde ha vit bh under vita kläder. Som om det vore det mest självklara. "Hudfärgat, eller kanske ljusrosa måste du ha".

Utöver det tyckte jag att jag såg valkig och gammal ut också (en riktig höjdardag rent självbildsmässigt har det varit).

Så i väntan på att M skulle jobba färdigt så gick jag ner på stan efter jobbet och smet in på Lindex där jag lyckades hitta min förra bh som jag faktiskt är riktigt nöjd med fortfarande. Provade hudfärgade men ryggade tillbaka av hur eländigt det såg ut (lite som en dålig BUS på min bleka hud) och provade istället en ljusrosa. Det funkade, totalt oväntat, mycket bättre. Så nu äger jag en sån, vem hade kunnat tro det? Jag Stålmannen-bytte-om till den efter att jag inhandlat den så att jag inte skulle fortsätta min påbörjade karriär som bh-reklampelare och resultatet blev bra.

Sen gick jag förbi Rituals och handlade tvål och handkräm i pumpflaskor till badrummet, något jag funderat länge på. Jag har varit förbi och testat dofter och handkrämer några gånger och fastnat för en tvål-handkräm-serie, som jag dessutom tänkte skulle se lite lyxigt ut på handfatet. Så idag slog jag till (höjden av shopping-velare är jag, om ni nu inte redan uppfattat det), plus en hudkräm som är av lagom storlek att ha bredvid sängen såväl som i handväskan, med samma doft. Lite vardagslyxigt sådär.

Jag hann strosa igenom ett antal andra butiker jag annars sällan besöker, men jag köpte just inget (mer än en ny plånbok som var på rea, till M som blev av med sin inklusive innehåll i fredags (ska man cykla med plånboken i bakfickan egentligen?)). Men det blev en skön distraktion till stresskänslan över jobb och emlig kattkompis.

Ofrånkomlig nedräkning

Ikväll har jag haft ett mindre melt-down kring min bästa kompis. Smilla har varit lite hängig i ett par dagar och jag tror såklart det värsta. Hon kräktes både i förrgår och igår och igår ville hon inte riktigt äta och såg som hängig ut. I morse fick jag henne att äta lite torsk och räkor men jag var ändå orolig då jag for. Vi hade bokad middag med svärföräldrarna efter jobbet (som för M:s del drog ut på tiden) så vi blev sena hem och jag hade som en oro under huden för hur det skulle vara. Hon var inte så sugen på blötmat ikväll heller men räkor gick ner med ganska okej aptit, i några omgångar. Men hon ser fortfarande lite hängig ut.

Jag försöker tänka, och M försöker påminna mig om, att hon haft "episoder" som denna förut och att det gått över. Att hon gärna blir väldigt ledsen i sitt kroppspråk när hon mått illa. Att provsvaren vi tog sist var okej och att hon faktiskt ätit lite lite bättre sedan dess. Att hon vissa dagar känts som att hon lagt på sig lite (och vissa dagar det motsatta).

Men jag oroar mig ändå och undrar om det är de sista veckorna eller, hemska tanke, dagarna som börjar smyga sig på. Och det går bara inte att tänka. Vi har myst i sängen medan M tittat på tv:n och jag har blött ner henne med lite tårar då jag inte kunde jaga bort tanken på att hon inte längre skulle finnas. Förstå hur lång tid 17-18 år är (hon blir 18 år om ett par veckor). Det finns nästan inte en tid utan henne.

Men vi är inte där än och förhoppningsvis så är det bara en svacka. Vi får väl se.

Tant Sara

M hade nåt slags mission idag efter jobbet; jag skulle handla kläder som är ljusa, gärna vita. Jag har ju gått utanför min lilla box och köpt lite olika byxor som inte är svarta/mörkblå utan snarare med mycket färg/spräckel/mönster och varje gång jag försöker matcha dem med något så har det gått sådär och slutat med en svart topp som jag nu har till typ allt. Och varje gång har M påtalat att jag borde "ha nåt vitt" till. Så idag skulle det tydligen inhandlas.

Jag har nog aldrig provat så mycket vitt i mitt liv, och det ena såg värre ut än det andra. Jag har hemskt svårt att se mig själv i vitt; jag tycker jag blir tjockare, blekare och tröttare och sist men inte minst så "syns jag" som på nåt vis mer. Hemskt obehagligt. Och så är vita kläder inte sällan genomskinliga och jag har ingen lust att ha kläder som ger full insyn i valk-landet så då måste jag ha linne under och vips blev det krångligt, knöligt och besvärligt.

Men, hur det än är så har jag faktiskt med två vita blusar/toppar och ett nytt linne med mig hem. Vi får väl se hur mycket de blir använda. De var inte särskilt dyra, men det skulle ju kännas lite onödigt om de inte kom till användning. Jag har ju mina tokiga byxor som behöver lite lugnare kombos, så jag får väl försöka vänja mig vid tanken på mig själv i vitt.

Av: Gunilla Dahlgren

Och ja allt det här med vad jag klär i för färger, vad för typ av byxor jag kan/bör ha alt undvika, hur saker kombineras och så vidare och så vidare är förstås ett hyfsat tydligt uttryck för den, i brist på skojigare uttryck, lilla ålderskris jag faktiskt känner av. Eller snarare; "Sara-blir-tant"-skräck jag upplever. Jag vill så orimligt gärna fortsätta vara 30-something ett litet tag till. Bara lite!

Överbelastning

Idag har jag varit mer än lovligt virrig i mitt utförande på jobbet. Jag var på riktigt helt säker på att jag haft en konversation med en av mina arbetsgrupper, sådär säker att jag liksom såg det framför mig, tills jag insåg att jag nog snarare drömt det hela inatt. Antagligen i en process där jag kom på att jag aldrig tog diskussionen igår som det var tänkt. Jag sökte liksom fibrilt i samtalshistoriken och bland sms för att liksom hitta bevis för min tes, men fick som sagt se och visa mig rörigare än någonsin.

Ja, så kan det vara. Det är som också en del av allt kanske. Mest troligt en reaktion på att det trots allt börjat lugna ner sig lite och då finns det plötsligt tid till att lösa saker som skjutits på och fixa viktiga saker som inte varit prio ett, trots att de är viktiga, under en tid då jag verkligen bara hunnit det som brunnit mest intensivt. Så visst, det är fortfarande mycket på mina listor (i plural) men det akuta har ordnat sig och då börjar ena hjärnhalvan plötsligt sova igen sig...

Fin teori, va? Jag bjuder på den idag....

//Virrpannan no1

Nattsuddare

En riktig tröttnöt till Sara sitter och väntar på ett meddelande från bästmannen att han vill bli hämtad från den "cykelfest" de har med jobbet ikväll. Eftersom de ska ha ha AW på måndag så lät det inte som att det skulle bli så sent men det kan vi väl säga inte riktigt stämde. Det är såklart helt okej, det var länge sen han var iväg och roade sig och det är väl bra om han umgås med folk på nya jobbet. Jag är mest imponerad över att jag fortfarande är vaken. Fredagskvällar brukar jag knappt kunna hålla ögonen öppna efter kl 20...

Det har varit en smått turbulent jobbvecka, med viss överdrift, och jag har nog anledning att vara trött och lite sliten. Och den slutade i lite irritation över mig själv då jag insåg att det späckade schemat det senaste halvåret gjort att jag inte varit lika nog med schemaplaneringen inför sommaren som jag brukar, Men det är fel åt "rätt" håll; jag har dubbelbokat personal, vilket är bättre än det motsatta men ändock väldigt irriterande.

Men nästa vecka börjar semesterveckorna och då lugnar det ner sig rejält. Från att ha haft en helt mötesfri dag på kanske tre månader så har jag två sådana nästa vecka, plus en ledig fredag. Vi ska ju hålla oss så mötesfria som möjligt under sommaren, förutom sånt som måste hanteras, så det lär fortsätta med en gles kalender, vilket jag ser fram emot. Tid att pyssla med lite annat.

Och i helgen har vi inget inbokat heller, vad jag vet. Det känns bra. Jag ska försöka göra färdigt i trädgården, något som inte blivit av i veckan då det plötsligt (men väldigt efterlängtat av växtligheten) blev regniga dagar. Bra ursäkt att sitta inne, om inte annat...

Självbeslutsamhet

"Ska jag gå ut och fortsätta med min trädgårdshörna eller ska jag koka te och lägga upp fötterna i soffan och se en film?" Det var funderingen för en timme sen. Jag kom på den briljanta lösningen att sätta igång ett avsnitt av The Crown (2016) medan jag kollade lite nyheter på datorn medan jag bestämde mig. Och därmed hade jag ju lite bestämt mig utan att ha behövt ta ett beslut. Ungefär...

Jag skulle ha behövt gå ut en stund och det hade säkert gjort det här trötta huvudet gott med lite frisk havsluft och den meditativa känsla som trädgårdsarbete faktiskt ger mig. Men jag gav in för tröttheten och lättjan istället ikväll. Det lite kyliga och mulna vädret hjälpte till att övertyga mig om det.

När avsnittet är slut får vi se om jag lyckas ta beslut om vilken film jag ska se till mitt te. Det har varit stora beslut hela dagen idag så jag har väl helt enkelt inte riktigt ork att fortsätta på hemma plan också, så vi får väl se vad det blir. Mina pengar är nog på youtube-klipp på allehanda brittiska tv-program.

Mitt hem och min trädgård

Läste just att "din gräsmatta speglar din personlighet". Jag hoppas det inte stämmer. Jag har just klippt vår och den är inte i något superbt skick direkt. Uppe där den stora tallen är har gräsmattan nästan omvandlats till skogsträdgård med alla kottar, torra träpinnar och barr som tillsammans antagligen är fler än antalet gröna grässtrån. På sina håll börjar det sticka upp stora stenar som jag får anstränga mig för att inte misshandla gränsklipparen med och på andra håll är det hål i marken eller rent av mossa. Svärfar har sagt att han ska låna ut nån slags rivmaskin, vilket visst ska vara bra för att få tillbaka liv i gräsmattan med. På sina håll tror jag att vi kommer behöva jämna ut med ny jord och så ny gräsmatta.

Jag gillar att klippa gräset och har som oftast alls inget emot att det blivit min uppgift. Det ger mig möjlighet att skingra lite tankar och känns som oftast nästan terapeutiskt. Mestadels lyssnar jag på poddar eller musik; idag var det Kermode & Mayo-filmpodden; den enda pod jag på riktigt tokgillar.

Vi har tvättat och sjösatt segelbåten idag också. Det tog hela förmiddagen. Sen spenderades eftermiddagen i stan inhandlandes saker som saknades till båten och mellan ett par av de ärendena så hann vi förbi Plantagen för att köpa hem ett gäng säckar jord och täckbark. Imorgon då M och svärfar seglar hit båten hoppas jag hinna greja lite med trädgården och åtminstone börja få till min tänkta köksträdgård som inte blivit av trots att den skulle varit i bruk redan förra sommaren.

Och så måste jag ta hand om och göra nåt av rabarbern som äntligen vuxit sig stor. Klassiker som paj  och rabarberkaka finns i tanken. Och så måste jag städa köket som aldrig tycks få vara städat längre. Det finns en tendens att framför allt köksbordet fylls på med blandade verktyg och datorsaker av nån anledning. Jag vet inte hur det kommer sig men det krockar med min önskan om att ha ett rent köksbord med en duk och gärna lite blommor och/eller en fruktskål...

Många saker på söndagslistan med andra ord. Fast egentligen skulle jag helst av allt bara vilja sova under en filt på en av solstolarna i trädgården och hämta energi genom att djupandas havsluft.

Andra som tänker högt

En hel vecka har gått, rackarns fort som vanligt numera. En vecka full av funderingar, såsom de senaste veckorna varit i nån slags ökande utsträckning. Funderingar, självrannsakan, irritation, lite ledsamhet, mycket trötthet, en del stress men även en del skratt. Busy week, med andra ord. Det är en del hjärnverksamhet på gång. Jag vet inte vart det ska ta vägen riktigt, just nu känns det som att jag har en hel bok i huvudet.

Apropå tankar så läste jag kloka, och igenkännbara, funderingar hos en relativt nyfunnen släkting till mig. Tremänning på norrländska, syssling där hon bor. En person som förvånande ofta skriver saker jag kan relatera till nästan som om det vore mina egna ord. En klok, eftertänksam och intressant tremänning jag inte träffat sedan barnsben men som jag ändå känner nån slags intressant koppling till. Så dagens tips blir en länk till Fru Månssons senaste blogginlägg.

Love

Under några veckors tid har jag tagit mig igenom de tre säsonger av Love (2016) som finns på Netflix (vilket också är alla som gjorts, den har avslutats i och med den tredje säsongen). Under tiden jag kollat har jag pendlat i vad jag tycker mer än jag troligen någonsin gjort då jag sett någon annan serie förut. En bit in i första säsongen var jag till exempel väldigt nära att sluta se den då jag insåg att jag störde mig rätt mycket på båda huvudrollerna, Mickey (Gillian Jacobs) och Gus (Paul Rust).

Till stor del tror jag att jag störde mig på Gus för att han påminde mig så mycket om en gammal kärlek jag haft. Lite tyst dömande, på lite höga hästar ibland för att i andra andetaget hyfsat lättsamt släppa tidigare övertygelser. Samtidigt fin och mysig, välvillig och tålmodig, kärleksfull och väldigt nerdig. Och jag tror att det blev lite till Gus nackdel den här gången, likheten. Mickey gillade jag ibland jättemycket för att sedan störa mig lika mycket på henne nästa stund. Så frustrerande att se henne sabba saker för sig själv hela tiden. Eller ja, det var de faktiskt rätt duktiga på bägge.

Bertie

Nej, i den här serien var det istället bifigurerna som briljerade och gjorde mig intresserad och villig att fortsätta se. De kändes varmare, lite mer genuina, roligare och definitivt mer intressanta. Jag skulle inte ha något emot att ha följt Bertie (Claudia O'Doherty) i en egen serie. Så snart hon kändes snudd på störigt snäll och skötsam så fick hon ur sig något galet eller vände på en situation på ett rätt oväntat sätt. Så ska jag rekommendera serien av någon anledning, vilket jag lutar åt att göra trots allt, så är det främst för Berties skull. Betyget på serien blir 3/5.