Mellandagar

Så, julen är över för i år och snart stundar en nyårshelg. Det känns inte riktigt så, det känns faktiskt inte ens som att julen varit. Inte riktigt. Jag vet dock inte varför. Hursomhelst så är den över och jag har till och med hunnit med att gå på lite av mellandagsrean, vilket jag annars avskyr. Men det har varit lugnare reor än jag minns, eller så var det för att jag gick först igår och de flesta var snabbare än så.

Jag handlade dock inget på själva rean. Jag klippte mig (yeay!) och köpte två par strumpbyxor på Indiska och ett par örhängen på Modig. Och ja, champagneglas på ikea. Vanliga glas, som passar med mina övriga vin- och dricksglas. Fast egentligen var jag nog lite sugen på att köpa ett annat glas; ett icke-smalt grönt glas på fot. Det borde passa att dricka bubbel i. Men jag orkade inte riktigt fundera över det så för att inte vara utan glas helt till helgen så blev det de vanliga trots allt. Det blir säkert bra.

Inte mycket annat har hänt. Jag jobbar hårt på vilandet. Eller ja, kanske inte hårt direkt, men jag försöker. Det är dock inte helt lätt att hålla dagarna oplanerade då andra (välvilligt) gärna vill planera dem åt en, men det har gått skapligt hittills. Sen är det förstås saker som borde göras under den här tiden som vi båda är lediga, men vi får planera lite sunt bara. Idag är första dagen som vi bara är hemma för oss själva hela långa dagen. Väldigt skönt. Vi pratade om att åka på bio men skippade det till sist. M har just snarkat i soffan bredvid mig (katterna gör det samma i sovrummet) medan jag legat i andra soffan och kikat på tv och druckit te.

Jag har ett litet (nja) husprojekt som jag drömmer om att färdigställa innan ledigheten är över, men vi får se om det finns tid och ork. Jag skulle dock gärna se att det blev av. Jag får väl återkomma om hur det går med det.

God Jul!

Så blev det julafton som varje år. Det känns som att vägen hit var i rekordfart. Förutom möjligen de senaste dagarna som på sätt och vis kändes sega och som något jag behövde ta mig igenom. Men mer om det en annan gång.

Jag har haft en lugn och fin julafton. Nu sitter jag i soffan framför Gilmore Girls på tv:n med Rosa bredvid mig och vi lyssnar både med glädje på hur M ligger i sovrummet vägg i vägg och skrattar åt Parks and Recreation på tv:n där. Jag ska snart gå dit också men just nu känns det bara väldigt fint att vara på lite avstånd och höra ljudet av att han är hemma. Det är bra på alla vis. Han har saknats mer än vanligt den sista tiden, och det tror jag att Rosa intygar också.

Julgran i vårt hus

Lil'sis och hennes Joel var här från förmiddagen och till och med Kalle och det var väldigt mysigt. Som vanligt fick jag lite skav av att vi inte riktigt är någon familj med en massa traditioner och julvanor som känns familjära och speciella och att hon därför ska tycka att det känns tråkigare här än hos hans familj. Jag vet, det är nojigt, men jag kan inte låta bli. Vi har ju våra egna små vanor, men det är inte familjetraditioner i dess djupaste betydelse kanske. Men jag tror att de hade det trevligt och jag hoppas att de har det nu ikväll hemma hos hans familj också.

M överraskade mig redan i morse med sin julklapp till mig. Så nu har jag en gigantisk hushållsmaskin som gör precis allt. Jag är så nöjd! Jag har kikat på en sån i evigheter men alltid backat på att det är lite mycket pengar. Men jag blev bortskämd, som alltid. Vi provade den direkt till julmaten och den verkade väldigt bra. Jag ska läsa på mer och testa den mer under julledigheten, det är då säkert.

Efter julklappsöppnandet fick förstås Smilla sitt roliga. Vi har låtit pappret ligga kvar så det roliga har kommit och gått hela kvällen. Sötnosen, det är så kul att se när hennes kattungebusiga jag dyker upp (vilket inte händer varje dag längre tyvärr). Och julklappspapper betyder bus.

Smilla Buskatt

Jag tror och hoppas att även övriga var nöjda med sina klappar. Det var ganska få klappar i år, men inte för få. Jag fick superfina koppar och en telåda av Lil'sis, hon fick en snugrug (så hon inte behöver avundas min längre) och ikea-presentkort, M en supertjusig skjorta och Joel fick ett nytt skal till sin platta och ett spel. Bl.a, alla öppnade mer än en klapp i vart fall. Dessutom hade "kattorna" köpt biljetter till Schyfferts föreställning i Sundsvall i vår. Med mitt visakort...

Imorgon väntar lite julfirande med M:s familj. Hans ena syster med familj är uppe så det ska bli extra roligt, det är inte så ofta vi träffar dem. Kanske spelar vi lite spel tillsammans och har det trevligt, med säkerhet blir det god mat som alltid. Det ska bli mysigt.

Jag hoppas att alla ni har haft minst lika mysigt och trevligt idag som vi. God Jul!

Bang, bang

Jag har på riktigt försökt vara duktig hela dagen och ta det lugnt och vila. Bara jobbat lite på förmiddagen och pysslat ytterst lite på eftermiddagen. Trots det dök det upp en släng av dunkande huvud vid femtiden. Inte av samma dignitet som tidigare dagar men tröttsamt värre.  Efter en hög tabletter, en timmes vila och lite mat blev det dock mycket bättre.

I helgen ska vi fira Lil'sis födelsedag så jag skulle verkligen vilja vara pigg då. Men jag gissar att merparten av den här helgen kommer att bli tråklugn och vilsam...

Mästerkatten Rosa verkar dock må bättre. Det har gått lite långsamt men hon känns nu mycket piggare och ganska mycket sig själv faktiskt. Hon luktar fortfarande lite men det har inte blivit värre och hennes sneda look på munnen lär bli så nu, fick jag förklarat av veterinären, eftersom de utöver tänder också tog bort bitar av käkbenet. Så nu har hon lite Clint Eastwood-look, min lilla cowboykatt. Jag känner mig dock lättad att det känns så pass mycket bättre nu, den där oron bättrade antagligen inte på min motståndskraft mot migrän...

Nackdelen med att vara hemma i sin ensamhet hela dagen är att jag helt missat att det faktiskt är fredag idag. Det har känts mer som söndag eller onsdag, av någon anledning. Men, nu är det snart helg. Sista helgen före julledigheten, I like the sound of that.

Någon/-t har försökt trycka sig ut genom skallbenet i ett par dagar nu....

Tre dagar av migrän som gjort slut på mitt förråd av migränmedicin och därtill min ork och tålamod gav mig via ett smått desperat samtal till 1177 till sist en akuttid hos en läkare med lila hår som gav mig vassa blickar och många förmaningar. Att vila ett par timmar tills migränen är "ok" och sen återgå till jobbet är visst inte ok. Ännu mindre att göra om proceduren tre dagar i rad. Det var tydligen grundorsaken till att det aldrig gav med sig. Trots att jag somnade kl 20 igår och sov 10,5 timmar på raken så hade jag ett ömt huvud då jag steg upp. "Det går bra så länge jag inte rör på det för mycket", var ett mycket dåligt argument, enligt den lila läkaren (som fick mig att tänka på Red i OITNB, speciellt eftersom jag mestadels kisade med ena ögat och hon blev lite suddig). Tre till fem dygn, tyckte hon var rimligt att vila efter migrän, och jag tror att hon förstod av min blick att det inte mottogs som rimligt. 

Hon pratade sjukskrivning men jag lovade att ta det lugnt fram till måndag och lovade vidare att jag tagit ledigt över jul och nyår och då inte "planera ihjäl mig", som hon sa, utan bara vara ledig. Jag fick en del tips, ett recept, en turordningslista på hur jag ska ta en väldig massa olika mediciner i vilken följd och mängd när synrubbningarna och sen migränanfallen kommer, samt uppmaningen att lära mig dricka kaffe, eftersom det tydligen är ett gammal beprövat knep mot migrän... Nja, där går väl ändå gränsen, hua så hemskt.

Mitt hjärta verkade vara i ordning, inga tecken på stroke (!), hjärtklappningen är ofarlig, och så åter en massa förmaningar.  "Jag tror inte jag är den enda som pratat med dig om att bränna ljuset i båda ändar."

En bra läkare, får jag väl säga, rak, tydlig och hjälpsam. Men som också förstod vad jag var för person och som resonerade lite därefter. Och hennes predikan stämmer ganska bra in på mina egna nyliga funderingar om att jag nästa år måste bli lite snällare mot mig själv, åtminstone försöka dra ner lite på tempot minska kraven lite. Jag tror att det är möjligt. Mycket sitter i mig själv så jag får väl börja där. Kanske återuppta meditation som jag mått bra av tidigare och känna efter lite mer.

Imorgon ska jag bara göra det nödvändigaste arbetet hemifrån och ta ledigt resten. Hänga med svansarna, klä granen som Lil'sis och Joel så snällt tog hem åt mig igår och i övrigt bara vila vila vila. Jag känner ju att jag behöver det. Det susar än i huvudet och hastiga rörelser gör ont. Och jag är oändligt trött. "Vila är det enda", so be it.

Söndagslunk

Lugn söndag, precis vad jag behöver. Väcktes förstås vid sju av min punktliga dam som fick medicin och mat. Sen la jag mig i sängen med en hand på varje katt och kollade tv ett par timmar innan jag somnade om igen. Kände mig latare än latast när jag vaknade strax efter elva (!) så jag klädde på mig och gick ut en stund. Rensade ut skräp och saker från bilen, fyllde på spolarvätska, fixade låset till garaget och letade efter julgransfoten i förrådet.

Myskatterna mina, vem vill inte slöa i sängen med dessa?

Vi har tusen saker i det där förrådet (att rensa och sortera står på julledighetslistan) och tydligen också ljusslingor för utomhusbruk i tillräcklig utsträckning för att kvala in som en riktig Griswold-familj... Duktiga på att handla men dåliga på att sätta upp, med andra ord.

Någon julgransfot hittade jag inte, men väl en saknad låda full med julgranskulor, julgransbelysning och stickade garntomtar (som Smilla älskar att sno mössorna av, av någon anledning). Så lite vinst trots allt.

Annars har det mest varit tvätt, disk och pysslande hemma. Jag har sett lite för många Gilmore Girls-avsnitt (de gamla, jag ser från början eftersom jag aldrig följt det tidigare, perfekt serie att ha på i bakgrunden då jag pysslar runt), ätit smörgåstårtan jag fick med mig från finvännen Ulrikas 40-årskalas igår (fördelen med att vara ensam vegetarian på kalas), bokat klipptid, beställt linser och försökt beskära min Doktor Westerlund som växer med galen hastighet. Den tar lätt över både fönster och vägg där den står.

Så lugn och ro, inte så mycket ångest som tidigare (men förstås en del oro för lillsvansen), dvs precis som en söndag ska vara. Ett par veckor kvar nu innan julledigheten väntar. Det ska bli skönt på riktigt.

På gatan på landet, där jag bor...

En helt annan sak; ikväll när jag kom körande hem så tänkte jag först på bristen av uteljus i vår trädgård. Ett tag ser det ut som att vi har en stor lysande gran i trädgården men när man kommer närmare inser man att det är grannens ståtliga sak man såg. Jag har inte fått upp några ljus ute, mer än de två ljusstyrda ljuslyktorna på trappen då. Jag skulle vilja ha ljus på poppeln och på rönnen, men har inte hittat något jag velat ha. Helst skulle det också vara ljusstyrt så att det kan sitta uppe året om och vara fint höst som tidig vår.

Iallafall; när jag sen var just vid huset så såg jag mina märkliga men fina (åtminstone enligt mig) ljusstakar i de små fönstren på övervåningen. Och kopparkransarna med ledlampor i köksfönstret. Det såg ganska mysigt ut faktiskt. Det kändes fint att komma hem till lysande fönster.

Lite plastig känsla kanske men faktiskt charmiga på håll

Innan jag for idag så kikade jag ut för att kolla nivån av fågelfrön vid fågelbordet och då satt där två ekorrar på marken. Det är första gången jag ser dem den här vintern. Förra vintern hade jag till sist fyra ekorrar på besök och de här ju så väldigt fina. Jag har dock anat deras närvaro tidigare eftersom de nötpåsar jag hängt ut i träden alltid öppnats och tömts inom någon timme.

Ekorrbesök i den snöfattiga trädgården

Det är annars enormt mycket fåglar i trädgården i år. Allt från koltrastar och domherrar till blåmesar, kråkfåglar och skator. Väldigt mysigt att se, önskar att jag hade ett bra fönster mot framsidan där katterna hade kunnat sitta och se.

Sen har vi förstås rådjuren också som verkar gå i nästan samma spår, samma runda, varje kväll/natt. Jag trodde de kanske kom fram emot morgonen, för så vill jag minnas att det var förra året. Men häromkvällen kring 21-tiden då jag skulle öppna ytterdörren för att Smilla fick för sig att hon ville det så stod de plötsligt där, tre stycken. De sprang först några meter av ljudet av oss, men stannade sen och tittade rakt på oss. Smilla och jag stod alldeles stilla och tittade, bara Smillas nos rörde sig då hon med nån slags skräckblandad förtjusning inspekterade de stora djuren.

Kom tillbaka!

Efter det har hon velat att jag ska öppna dörren flera gånger per dag, som om hon önskade att de stod där igen. Sötsvansen min...

Jag älskar att bo såhär, med naturen inpå husknuten. Det är mysigt och väldigt rogivande. Klart att det vore än bättre om M också var här på heltid, men jag har våra kattor som sällskap så jag känner mig sällan så ensam. Jag har ju ett helt zoo runtomkring mig!

Att sansa mig; som att stoppa ett rusande tåg

Idag känns det lite bättre. Kanske, eller åtminstone ibland. I morse var jag orolig, vaknade vid första pipet Rosa gav ifrån sig (hon har lite svårt att jama som hon brukar, gissar att det beror på andningstuben hon haft i halsen vid operationen) och gav henne smärtstillande och frukost. Hon var lite hängig och ville bara kela en stund. Hon kurrade men svängde lite på svansen också. Hon har verkligen en förmåga att se riktigt ledsen ut, vilket förstås skär i hjärtat.

Hängig kisse i morse

När jag kom hem nu ikväll efter några timmar borta så mötte hon mig i dörren som hon brukar, gick ut och gjorde en snabb lov på trappen innan hon gick in igen (det gick förbi en hund just samtidigt). Hon fick kokt fisk och fick också prova det flytande godiset jag hittade på Coop. Hon gillade det men finsmakaren Smilla gillade det inte. Sen har vi borstat som vanligt då jag skulle till att äta lite middag framför tv:n.

Så ja, mycket är som vanligt och jag känner mig lugnare nu. Hon är svullen och jag ser att det ser "annorlunda" ut (är väl den bästa beskrivningen) när hon gapar men jag hinner aldrig se om det ser infekterat ut. Att hon är svullen är kanske inte konstigt, inte heller att hon är lite hängig och lågmäld. Hon känner förstås av att det är annorlunda i munnen och det är ju nåt stort hon varit med om.

Så jag försöker skaka av mig det där ångestspöket som påminner mig om då Mina var så sjuk i december för två år sedan innan hon fick somna in den 8 januari året därpå. Men jag blir rädd, deras skörhet blir så tydlig när de är dåliga. Och medvetenheten om att de inte kommer finnas för evigt pockar på som om nån stack mig upprepande med en gaffel i ryggen.

Men jag ska försöka sansa mig och lugna mig och sen ringa veterinären på måndag om det fortfarande känns osäkert. Om det inte blir värre redan under helgen förstås. Men det ska det bara inte bli.

Oroligt mattehjärta

Känner mig ganska orolig över min nyopererade lilla stjärna. Tyckte hon luktade skumt ur munnen tidigare men det känns lite mindre så efter att hon fått äta lite kokt torsk. Hon ser lite svullen och sned ut, men jag gissar att det också är förväntat efter vad som varit. Men jag har en liten naggande oro över att stygnen ska gå upp eller att hon ska få infektion i munnen. Jag gjorde misstaget att googla och det var inte roliga saker jag hittade att läsa. Så det ska jag inte göra nåt mer. På riktigt satt jag med hjärtrusning en stund just efter, så dumt av mig.

Hon får smärtstillande medicin på mornarna och jag hoppas innerligt att hon är smärtfri. Hon ser lite hängig ut men det är väl som sagt att vänta. Hon äter, dricker och kelar i vart fall. Jag skulle vilja försöka få i henne det bakteriedödande eländet som blev kaos igår, men jag inser att det inte är lönt eller värt att försöka själv. Risken är att jag gör illa henne, och det vill jag ju inte. Kanske om jag får hjälp av Lil'sis i helgen, annars får det väl vara.

Jag ska försöka hålla mig lite lugn i helgen, ge det tid och försöka att inte oroa upp mig än mer. Blir det inte bättre så får jag väl ringa veterinären igen. Snälla håll tummarna för att det vänder!

Helg!

Sitter i vanlig ordning, fast för sista gången den här säsongen, framför Idol. Final ikväll och jag har ingen aning hur det ska gå. Charlie blev just trea men det hade kunnat gå på annat vis. Gästartisterna är barn från Norge som jag aldrig hört talas om men som tydligen är nån slags nordisk motsvarighet till en dubbel-Bieber, eller nåt.

Jag känner mig trött och lite sliten efter arbetsveckan som jag körde på med lite på övertid ikväll för att bli klar med ett par uppgifter jag var inne i. Stängde igen kontoret sist av alla men kände mig i vart fall hyfsat klar så att jag kunde ta helg i lugn och ro.

Ett par veckor kvar tills lite julledighet. Inte så mycket möten men jag ska försöka boka in en del medarbetarsamtal då jag tycker mig ligga lite efter med det. Det tar ett tag att beta sig igenom 38 samtal, speciellt om man inte vill mata på med för många samma dag utan kunna ha lite kvalité i samtalen. Det är verkligen roligt och givande att få den där stunden med varje medarbetare, det händer ju bara en gång per år. Ja, vissa träffar man en del ändå, men många får jag sällan den tiden med. Och det behövs förstås oftast inte heller.

Men snart blir det lite ledighet och det ser jag fram emot. Jag har tagit ledigt nästan två veckor, men har satt några strödagar som jag kommer att jobba för att ha lite koll på läget mellan semestrandet. Det känns som en bra koncept, så att inte allt för mycket blir liggande till januari.

Men nu är det helg!

Sjukstugan

I morse fick Rosa smärtstillande blandat med maten och det gick bara bra. Men det bakteriedödande medlet som hon skulle skölja munnen med ikväll blev katastrof. Jag fick hålla fast henne (hon vill aldrig bli hållen) och försöka spruta in det i munnen och så skulle hon spotta ut det då det smakar illa. Och det gjorde hon allt men hon fick typ panik samtidigt, skrek, rev mig och fällde öronen. När jag släppte henne sprang hon upp och gömde sig och ett par minuter senare hittade jag henne sittandes i ett hörn med segt slem forsande ut från munnen, precis som då hon åker bil och är rädd. Jag ringde M och sa att jag vägrar fortsätta göra så mot henne. Jag kan bara inte, hon blir så rädd. Vi enades om att jag hör av mig till veterinären imorgon och frågar om alternativ. 

På instruktionen jag fick med hem stod det att behandlingen "rekommenderades" vilket jag tolkar som att jag nog kan strunta i den. Hoppas jag. Bara hennes läkning nu inte blir lidande. Men att tvinga lär väl inte heller vara bra?

Jag vill bara att det ska vara bra snart, att jag ska slippa oroa mig och att vi ska återgå till våra vanliga rutiner. Hon hoppade upp på pallen där hon sitter på kvällarna och vill bli borstad så det var som vanligt och hon ligger nu här bredvid mig i sängen och snarkar. Hon låter lite raspig men det stod på följebrevet att hon kunde vara det efter att ha haft en andningstub i halsen, så jag försöker att inte noja över det.

I helgen ska jag försöka vara hemma mycket. Jag ska försöka ordna med gran (och julgransfot, vilket jag trodde vi hade en men jag hittar den förstås inte), städa lite, kanske göra knäck och bara ta det lugnt. Och ja, besöka min fina vän Ulrika som fyller 40 förstås.

Operationsdag

Igår var det så dags för operation för Rosa. Tredje gången gillt. Jag vaknade nervös och orolig men kom iväg i tid med en extremt orolig katt i buren i baksätet. Hon mår verkligen inte bra av att åka. Jag hade ändå sprayat buren med sånt där lugnande men det gjorde då ingen skillnad.

Väl på plats togs vi emot av en veterinär som undersökte henne och bad mig skriva under på att jag godkänt att de fick söva henne trots riskerna. Hon upprepade "risk" och "vid hennes ålder" så många gånger att jag innan jag skrev under var tvungen att fråga vad jag nu skickade in henne i, hur stor risken faktiskt var. Men då lugnade hon mig lite och jag skrev på. Två veterinärer och en sköterska skulle genomföra operationen så hon skulle vara i goda händer.

Jag pussade min älskade dam på huvudet och for iväg med en stor portion ångest i bröstet. Ringde till M som nog delade min oro även om han försökte lugna. Jag for till stan för att hämta Lil'sis, handla mat och lite andra ärenden, hela tiden med mobilen på högsta ringsignal hårt i handen. När de inte ringt efter nästan 4 timmar hade jag spelat upp en massa scenarier i huvudet, trots att det sista veterinären sa var "Var inte orolig om det dröjer, det måste inte betyda något dåligt". Det var ändå de jobbigaste timmarna på evigheter.

Men de ringde förstås och det hade gått bra. En tand, en rot och en krona hade de tagit ut och förhoppningsvis är det som gjorde ont nu borta. De behöll henne ett par timmar på uppvaket innan jag fick komma efter henne. Jag var så glad att se henne och jag tror att det var ömsesidigt. Den opererande veterinären (dvs 'experten', inte samma som tog emot på morgonen) visade mig röntgenbilder på vad de gjort och verkade nöjd med resultatet. 

Hemma bäst

Det var skönt att ha lillasyster hemma med mig efter den lilla ångestkarusellen som varit och hon hjälpte mig baka till jobbfikat medan vår lilla sjukling tog igen sig efter en riktigt jobbig dag. Rosa var lite snurrig men inte så farligt men slemmade blodigt från munnen och var hemskt trött. Och hade rött bandage efter kanylen på ena benet. Min lilla hjältinna.

Det kan ju inte vara jag som blir äldre...

Jag var på uppföljning av min bettskena igår på tandläkarhögskolan, del ett av två besök tydligen. Jag har gått där sedan jag flyttade hit upp för 12-isch år sedan och är nöjd som oftast. Man har ju samma tandläkarstudent max ett par terminer innan de går vidare och det brukar fungera bra. Lärarna har bra koll och det blir noga utfört och kontrollerat en massa gånger. 

En sak bara; på något märkligt sätt känns studenterna yngre varje år... Med lite nya ackompanjerande företeelser. Studenten för den här omgången pratar till exempel bara i tredjedels eller möjligen halva meningar. Det försvårade vår kommunikation en del. Vad svarar man till exempel på frågan "Eh...jo, antibiotika...?" Jag tänkte att han undrade om jag visste var det var först men efter några följdfrågor förstod jag att vad han egentligen ville fråga var "Brukar du behöva antibiotika efter tandbehandlingar?" Ja, besöket fortsatte lite i den vägen, plus en del smärtsamma tryckningar och vridande på mina överaktiva käkmuskler och jag undrar om det inte var båda delar som förorsakade huvudvärken som dök upp strax efter att jag släppts lös från tandläkarstolen.

Vi får se om nästa besök blir mer lättkommunicerat eller inte.

Vinterpyntat!

Fredag är ju förstås Idol för Sara, så också ikväll. Jag hade planerat att lämna jobbet vid 14-tiden men som varje fredag misslyckades jag men jag kom åtminstone iväg strax före fyra. Så med lite extra tid i bagaget kom jag hem, fast besluten om att försöka städa och greja lite innan jag gjorde något annat.

För det är väl så på fredagar, för mig i vart fall, att så snart jag dimpt ner rumpan i soffan så är det svårt att ta sig upp igen. Så ingen middag, ingen vila utan jag påbörjade pysslandet på en gång. Förutom att huset var skamligt ostädat så hade jag en plan att "vinterpynta" så att det skulle vara lite mysigt och fint när M kom hem. Jag är ju inget stort julfan egentligen men jag tillåter mig att sno det jag tycker är mys och göra det bästa av det. Inga krubbor eller jesusbarn, helst inga stjärnor, adventsljus och inte så glittrigt ska det vara.

Så nu har jag väl nåt åt ljusstake-hållet (i form av granar) i fyra av de små fönstren på övervåningen, två kopparkransar med led-lampor i köksfönstret mot vägen, mormors porslinstomtar på köksbordet, en korg med kottar (!) och ljus på vardagsrumsbordet och i övrigt lite blandade (gråa) tomtar här och var plus lite ljusslingor. Så ljus och tomtar...tycks vara min grej. Och kattornas brickor som de har matskålarna på är tillfälligt utbytta mot rödvita brickor.

Och så en Lisa Larsson-tomte att göra finaste Mina-katten sällskap på skänken i köket där hennes foto och urna står. Vi närmar oss tvåårsdagen från då hon fick somna in och hon fattas oss varje dag. Vi pratar om henne oftare än jag trodde vi skulle och det känns så himla fint.

Jag har inte dammsugit och jag skulle nog ha kunnat plocka undan lite mer, men det känns ändå som att mysfaktorn höjdes ett par snäpp med ett par timmars arbete. Nu blir det middag framför Idol och lite tillbakalutande i väntan på bästmannens hemkomst. Så ja, nu har vi vinter här i vårt hus!