Det här att själv vara kontrollfreak, eller "projektledare" kan vi kalla det lite snyggare, och leva tillsammans med en man som inte är det, en mañana-man so to speak, det har helt klart både sina för- och nackdelar.
För ungefär en månad sedan blev vår bil påbackad på en parkering och fick en del skador som skulle åtgärdas. Vi for till verkstaden och fick tid att lämna in den idag, en månad senare. Vi fick veta att hyrbil skulle bekostas av försäkringen och att det bara var att förboka en så kunde vi mötas av den på verkstaden rent av.
Direkt sa jag åt M att boka: "Ja, jag ordnar det". Förra veckan påminde jag om att det bara var en dryg vecka kvar och frågade om hyrbil var bokad. "Jag ordnar det", igen. Samma sak i förrgår (besvarades mest med ett utdraget "Jaaaaa", med ett underförstått "Vad du tjatar", gissar jag iaf, men han skulle aldrig säga det högt) samt igår förmiddag. På kvällen när han kom hem från jobbet frågade jag om det nu var löst så att han skulle mötas av en hyrbil vid verkstaden varpå han svarade att han inte gjort det utan tänkte lösa det samma morgon som inlämning. "Men bilen skulle ju helst lämnas vid 7-tiden, hur ska det gå till då?" Ja då var lösningen förstås att vi fick åka in båda två, ordna hyrbil först, köra varsin bil till verkstan och anländaclite senare än önskat. "Hoppas det finns bilar stand-by då", sa jag.
Väl på det av försäkringsbolaget utsedda hyrstället Hertz fick vi imorse veta att det fanns exakt noll lediga bilar inne och att den första väntades ledig först nästa måndag. När vi gick ut från lokalen hann jag säga "Jaha...." innan han snabbt mumlade "Kan vi bara konstatera att vi inte har en hyrbil och lämna varför?" Inte läge för "I told you so"-dans alltså. Så vad var planen? "Behöver vi en hyrbil?", var det första förslaget från M... Eh, ja eftersom vi bor 4 mil utanför stan, vi har båda inbokade saker denna veckan och börjar jobba på måndag, så jo.
Sen fick projektledaren lov att rycka in. Jag tog bilnyckeln, lämnade över mobilen och sa åt honom att ringa upp försäkringsbolaget och se om de bekostar en bil från ett annat ställe, under tiden kör jag mot det jag kände till, Europcar. Just som vi körde in på deras parkering fick han svar från försäkringsmänniskan att vi kunde välja ett annat.
Nu hade inte Europcar heller några bilar inne, och jag var halvvägs ut genom dörren med sikte på flygplatsen, men den snudd på övertrevliga killen hojtade att han kanske kunde fixa fram en bil ändå efter lite omstyrning. Så vi fick efter en knapp timmes väntan hämta med oss en liten Seat med sprucken framruta. Bättre än inget förstås. Och så kunde vi lämna in bilen på verkstaden, några timmar senare än planerat/önskat. Och jag fick ett tack för att jag löste läget.
Knasigt nog så är det nästan lika mycket charm som irritationsmoment att liknande situationer uppstår lite då och då. Ofta kan jag skratta åt det. Han är absolut en eftertänksam person ibland, men ganska ofta också lite snabb i att ta beslut eller välja lösning. Jag å andra sidan kan ju aldrig bestämma mig om det kommer till att ta ett beslut om tex inköp. Jag kollar tester, läser omdömen och googlar tills jag knappt vet vart jag började. Allt för att få det bästa beslutet. Inte heller alltid helt bra, och definitivt långt ifrån alltid värt tiden jag lägger ner. Som tur är gör jag så varje gång, mest vid större inköp. Men vi kompletterar kanske varann bra, även om det ibland innebär en del krockar då han inte riktigt vill att jag ska styra upp saker utan han vill kunna själv, eller då jag inte tycker att vi funderat nog mycket över alternativ. Men precis som det säkerligen varit ett lyckosamt drag att hans inte helt olika far gifte sig med en projektledare som styr upp ibland, kanske det inte vore ett så dumt drag om M höll kvar i mig... :)
Ibland vill jag dock få möjlighet att dansa "I told you so"-dansen...