Plötsligt händer det!

Jag har en kväll framför datorn i vardagsrummet och sitter i godan ro och surfar efter bra reseguider till sommarens äventyr med tv:n på i bakgrunden då jag plötsligt får en känsla av att något är konstigt. Vänta nu.....

En...

Två...

Tre!!!

Ser ni? Tre kattor inom 1,5 meters håll på tre olika håll! Jag vågade nästan inte ta bilderna av rädsla att "jinxa" läget. Lillpipen måste ha ninjat sig hit (hon är en ninja, jag är säker sedan tidigare) och bara slagit sig ner en knapp meter ifrån mig på samma bord som datorn alltså står... Impressive!

Nu har de rört sig lite, åtmonstone Alice och Smilla, men det är fortfarande lugnt. Ingen morrar eller låter. Smilla gnydde lite innan hon hoppade ner från soffan och gick bort mot skrivbordet istället. Rosa har full koll på Alice som nu ligger på ett armstöd (precis som Rosa fast på andra soffan), men hon säger inget.

Jag pressar ner glädjeyttringarna av rädsla för att det bara är tillfälligt. Att det snart brakar loss nåt elände. Men det ser ju onekligen lovande ut?

Framgångar, tack!

Ett litet mål nådde jag idag i vart fall. Det kändes skojigt. Jag hade helt glömt att det var på gång. Så då fick jag klappa mig själv på axeln lite i vart fall:

Jag har en just startad pms-vecka, vilket jag sedan jag inledde mitt lilla projekt har lärt mig innebär att jag är hungrigare än annars. Inte bara sugen; hungrigare. Jobbigt som attan. Det i kombination med att jag har svårare för träningen under mens ger nästan två veckor av lägre prestation. Ska det behöva vara så? Dumt. Och orättvist.

Imorgon ska jag upp med tuppen och vara på däckverkstan klockan sju för att få mina beställda sommardäck pålagda. Jag som tidigare tyckte det var dumt att betala för däckbyte är verkligen nöjd med att ha gått över till däckhotell. Supersmidigt att få däcken kollade, tvättade, balanserade (vilket jag lärt mig sparar bränsle och därmed pengar) och förvarade utan att jag behöver göra mer än att dyka upp på bokad tid och dricka te i väntan på att nån annan gör jobbet. Klart smidigt. De ringde i mars och berättade att sommardäcken var snedslitna och behövde bytas och så bokade de in tid för att justera hjulinställningen. Det hade jag antagligen inte haft koll på själv.

Direkt efter det besöket ska jag över vägen och besiktiga Suzy. Stora årskollen. Jag hoppas att allt ska gå bra. Jag har kollat lampor och annat själv så det ska väl inte vara nåt uppenbart i vart fall. Jag tvättade henne dessutom igår men det är knappt att det syns idag. Så var det med det.

Suzy-dag imorgon alltså. Håll en tumme för att det är en nöjd Sara när allt är klart. Jag har presterat 10% viktminskning, då kan väl Suzy bjuda till lite?

Alice den modiga

Hon är inte så lätt att fånga på bild vår nya dam i kollektivet. Mycket fart är det, vilket vi övriga kanske inte är så vana vid...

Det går väl...framåt, om man väljer att se optimistiskt på det. Inte jättefort, men jag tolkar den senaste utvecklingen som en svagt positiv sådan. Alice har börjat bli lite less på att bli själv på nedervåningen, framför allt på kvällen då jag sagt godnatt och gått upp för att lägga mig. As we speak så har hon just kommit upp och gått in under sängen. Jag har mellankatten Rosa bredvid mig i sängen som har väldigt spetsade öron och som vädrar i luften till och från. Men än har hon inga ljud gett ifrån sig. I hallen var just Smilla och drack vatten. Det blev något ljud så jag utgår från att de möttes på nåt vis, hon och Alice, som har klar sikt rakt ut i hallen från under sängen.

Igår kom hon också upp men då blev det lite mer liv. Jag lyfte upp henne i sängen där de andra två var och det blev lite spänt och till sist en del fräsande och låtande (men inget närgånget alls, det har det aldrig blivit hittills) innan Rosa hoppade ner och gömde sig morrande under sängen och Smilla gömde sig bakom sängbordet. Alice la sig snabbt ner och visade sig underlägsen men det hjälpte inte. Hon var kvar på sängen i kanske en kvart vartefter hon gick ut i rummet och vandrade runt ett tag. När hon väl gått ner kunde jag lyfta upp två stela kattstatyer i sängen igen...

Ja okej. Nu när Rosa fick syn på Alice blev det morrande och när hon sen hoppade ner på golvet så tog Alice till flykten ner. Så kanske inte jätteframsteg från igår då.

Men positivt väl att Alice visar sig intresserad och nyfiken? Och modigt, skulle jag säga. Hoppas hoppas att de snart bestämmer sig för att vänja sig vid varandras existens. Det skulle göra personalens tillvaro lite mer avslappnad och bekymmersfri.

Det går framåt-nedåt, del 8

Det är ju så nära den där tvåsiffriga nivån av viktnedgång nu. Det har förvisso känts så ett tag men då det går klart lite segare nu än tidigare så har upploppet känts som i slowmotion. Och så har jag ju inte direkt levt strikt enligt metoden alla veckans dagar. Men jag är lite stolt över att det varit minus varje onsdagsmorgon sedan jag startade.

Helgen som var bjöd tex på fika vid ett par tillfällen, mat ute på fredagen då vi firade svärföräldrarnas bröllopsdag (jag åt dock ganska bra mat så det var nog inte ett större bekymmer) osv. Inte den sämsta helgen men det är ju så jag hävdar att jag vill ha det. Det är så jag ser vägen fram. Och trots det så visade vågen på ett minus i morse, så helt fel ute har jag inte varit. Jag tycker mig ha blivit ganska bra på att göra kloka val även då det kommer till att "unna sig". Jag tänker mycket i termer av vad som "är värt" och inte. Inget slentrianätande av onyttigheter på samma vis som förut. Jag behöver det inte, på nåt vis.

Så nog har en del ändrats. I helgen gick vi på stan och jag beklagade mig lite över att mina fina klänningar inte längre sitter bra. M tittade ut en klänning som han tyckte jag skulle prova, ganska olik det jag brukar sätta på mig. Och den såg riktigt bra ut. Han manade på att jag skulle prova en mindre storlek, medium, för att den skulle "hålla längre" och jag gick med på att prova även om jag inte trodde jag skulle få den på mig. Men det fick jag! Det sitter ganska precis förstås, men den är inte för liten. Nu är klänningsstorlekarna på Indiska mer generösa än i andra butiker, men det var ändå väldigt länge sedan jag kunde få på mig en medium. 

Jag hade den på mig idag då jag träffade Lil'sis för att simma idag och hon sa att jag såg ut att ha "fått mer av en midja"... Haha, ja, lite så tänker jag vissa dagar också. Att det faktiskt ser ut så. Andra dagar känns det som att inget hänt. Men det har det ju förstås, det vet jag ju. Inte minst hälsomässigt märker jag skillnaden.

Att hoppas stega över den där tvåsiffriga gränsen vid invägning på onsdag är nog att hoppas för mycket. Men snart, snart, snart, hoppas jag.

Framsteg i segregationen?

Veckan har präglats av dödläget mellan de två kattgenerationerna, kan jag ju säga. Varsin våning, inte hundraprocentig nöjdhet på något ställe och en splittrad personal som sovit lite extra dåligt.

Ikväll hände något som skulle kunna vara ett genombrott. Just innan M skulle till att fara hem så låg vi i sängen framför tv:n med de två äldre katterna hos oss i sängen när lillpipen började jama där nere. Jag gick ner en sväng och kelade lite och gick sne upp igen. Kort därpå pep hon igen, men det lät väldigt mycket närmare. Jag kikade ut och då satt hon i trappen, på nästsista trappsteget. "Är det dags nu?", sa jag och tittade på M. Hon kom mot sovrummet och jag lyfte upp henne i sängen. Rosa började låta irriterat och stirrade på henne intensivt. Men i nån slags underlägsenhet så la sig bara Alice ner längst ut på sängkanten och blundade. Rosa hoppade ner och gick under sängen och morrade till och från.

Smilla verkade först mest förvånad och morrade lite kort bara. Så började M kela med henne och då var det som att hon inte brydde sig så mycket. Istället la hon sig ner, blev kelad och spann högljutt.

Så hade vi det en lång stund. Jag la ner godis till morraren då och då och berömde henne som var kvar. Efter en stund kom hon fram också. Efter kanske 15-20 minuter hoppade Alice ner och gick ut och kikade nyfiket i vardagsrummet. Till sist gick hon ner igen.

Rosa har varit irriterad och inte på humör under resten av kvällen i stort sett. Men jag undrar om det inte ändå var något av ett litet litet steg framåt. Vi får se om det blir något genomslag på dödläget till imorgon kanske.

Och under tiden är personalen stressad och osäker på vad som är rätt.

Segregation i kollektivet

Lite nervös låste jag upp till huset ikväll. Lite, men bara lite, oroad för vad jag skulle mötas av. Men det var då ingen större fara. Lillpipen höll till i köket och var i vanlig ordning hungrig och ivrig att gödas. De andra två låg i sängen på övervåningen, ungefär som när jag lämnade dem i morse. Jag är ju annars van vid att åtminstone Rosa kommer ner och möter mig vid dörren. Tråkig förändring.

Så ja, alla fick mat så snabbt som möjligt efter respektive preferenser och sen fixade jag mat åt mig själv. Tänkte att jag för en gång skull skulle sitta nere i köket och äta, för att vara lite sällskap åt Alice, men hon gick iväg direkt efter maten och la sig under badkaret istället. Social typ.

När jag sen skulle se tv och promenera på bandet där uppe så var istället de andra två lite sociala. Tills Rosa försiktigt gick ner för trappan, för att gå på lådan. Jag gick med henne ned och såg hur orolig hon var. Först spejade hon in mot köket men när hon ingen såg där så gick hon in i badrummet. Och frös till is när hon antagligen fick span på lillskräpet under badkaret. Hon stod så ett par sekunder innan hon vände och sprang ut och upp igen.

Så vi kan väl konstatera att det är rädsla för den okända kattpersonen som är grejen. Inte nödvändigtvis avundsjuka eller missnöje. Hon är rädd, helt enkelt. Alldeles i onödan bara, Alice gör verkligen ingenting för att skrämma någon.

Men jag var då inte så sugen på att torka mer kiss så jag plockade upp en extra kattlåda från källaren så nu har vi plötsligt en sån också här uppe. Och den var efterlängtad, jag har nog sällan sett en katt kissa så länge. Stackarn, undrar om hon har hållit sig hela dagen?

Kanske delad låda inte var en bra idé, kanske jag skulle försöka få dem att äta i närheten av varandra istället? Jag har ingen aning, men jag är less på segregationen här i huset nu.

Fler bra slut

Och jo, en sömnlös kväll/natt såg jag sista halvan av Up in the Air (2009). Att se halva delar av gamla favoriter tycks vara en ny trend sedan jag skaffade nya apple tv och fick tillgång till C More. Hursom så var den lika bra som jag minns den. Med den bästa fulgråt-scen jag sett sedan The Shining (1980);

Sådana här "i mitt huvud"-perioder som jag tycks vara i just nu (åtminstone delvis) passar filmer som denna perfekt. Förväntar mig att nosa fram lite Hugh Grant, Sandra Bullock, Drew Barrymoore och säkert ännu mer George Clooney innan det är över.