Feber och rollspel

Jag trodde faktiskt att jag skulle ligga sjuk vid det här laget. Det har som varit nåt på gång i kroppen. Redan förra veckan hade jag som kli i halsen och i söndags hade jag ont och trodde faktiskt att jag skulle vakna i typ halsfluss dagen efter, men det uteblev. Idag vaknade jag med feber, låg men ändock, som jag tyckte mig känna av även under förmiddagen på jobbet. Sen blev det bra men nu känner jag mig lite skum igen. Jäkla velande.

Men tur är ju det, den här veckan har jag chefsutbildning ett par dagar som är obligatorisk och missar jag måste jag skjuta på hela den resterande terminen tills nästa för att slutföra. Och det ids jag inte.

Det ska bli kul med utbildningen på sätt och vis. Det är fokus på ledarskap, de personliga utmaningarna man ser i rollen och så vidare. Nyttigt och lärorikt, inbillar jag mig. Men jag har en oro inför tillvägagångssättet. Det finns en, enligt mig, överdriven förkärlek till rollspelsövningar och liknande på såna här utbildningar och jag får på riktigt hundraprocentig ångest bara vid tanken på sånt. Jag kan inte med det alls. Jag har hållit tal och föredragit inför flera hundra personer förut, och trots att det är nervöst och krävande så skulle jag lätt göra det tusen gånger före en enda jäkla rollspelsövning. Jag brukar få migrän bara av ovissheten om det blir sånt eller inte, men det hoppas jag att jag slipper den här gången.

Ja ni får väl hålla en liten tumme för att jag överlever de här två dagarna...

Winter is coming!

Så var då äntligen bästmannen hemma en helg. Det var väldigt trevligt och mysigt. Och vi hade ingen överplanerad helg heller, så det var ett plus. Lördagen spenderades med däckbyte och lunch hos svärföräldrarna följt av en myskväll i soffan med god mat och lite roliga serier på tv:n. 

Söndagen var dock väldigt produktiv. Vi rensade ut carporten som mer eller mindre fyllts på med skräp eller saker som inte riktigt haft nån plats. Och nu behöver jag snart kunna ställa bilen under tak. Och vi flyttade brädhögar, rensade bort en del förvuxet gräs kring husen och plockade in alla sommar- och trädgårdssaker. Och vi hade ovärderlig hjälp av M:s pappa som var här hela dagen. Jag fick lite dåligt samvete över att han fick slita med vårt skräp, men det var väldigt snällt. Han byggde en liten trapp så att jag kommer in i förrådet lättare tex och så fyllde vi hans släp med skräp som han ska köra iväg i veckan. Superskönt att få det gjort, det där rensandet har varit ett dåligt samvete ett tag. Nästa helg måste jag ta tag i pallkragarna så att de placeras ut där de ska vara snart och kan 'vintras'.

Jag har också satt upp fågelholkarna och det är väl strax dags att köpa hem mat till dem och börja utfodra. Det är lite mysigt, tycker jag. Ekorrarna ska också få lite nötter lite då och då och rådjuren brukar komma om kvällarna sen och kalasa på det som fallit ner från fågelbordet. Som ett litet vildmarkszoo. Jag älskar det, det är trivsel på hög nivå. 

Lätta huvuden och variga svansar

Söndag och jag sitter här själv och saknar min partner in crime lite. Ibland är det tydligare än annars att han behövs för balansen på nåt vis. Och det är ju fint, men just nu mest trist att han inte är här. Sista tiden har jag haft en ökad tendens till ångest kopplat till hälsan, eller snarare till rädslan för ohälsa. Just i helgen har jag känt mig lite "light headed", vilket känns som en bättre beskrivning än yrsel, på nåt vis. Men jag tror att känslan kommer just av att det funnits med lite för mycket i bakhuvudet. För det är inte aktiva tankar hela tiden, mer som nåt som gnager i kulissen, på nåt vis. Svårt att förklara riktigt. Plus oro för katten (som nu dessutom fått ett riktigt läskigt sår på svansen, antagligen efter att hon blev påhoppad för en vecka sen, igår sprack en böld som det verkar så hon gick runt och läckte väldigt obehaglig vätska och är nu mest bara ledsen).

Sen har jag väl inte ätit alldeles för bra heller, det blir som bara sämre och sämre ju fler dagar jag är själv. Lite för många middagar som bestått av te och mackor, alldeles för få frukostar och minst lika knackiga luncher som middagar. Jag har nog allt varit hungrig, men inte sugen på att äta.

Idag ska jag just därför göra spenatsoppa till middag. Lite järn och vitaminer och inte minst väldigt gott. Jag kanske till och med gör det tidigt så kan jag äta det både till lunch och middag, för enkelhetens skull. Det och lite halvt påtvingad sårtvätt av en viss svans kanske gör det här hushållet gott idag.

Och nästa helg kommer troligen bästmannen hem. Det känns fint det.

Downton rerun

Förra helgen började jag se om Downton Abby (2010), något jag fortsatt med under veckan och idag. Det ger mig en märkligt bra känsla, av någon anledning. Kanske för att det är välbekant, jag vet inte. För en massa elände är det ju i den men också en massa fint. Och familj, som grundfundament i allt. Jag tror att det kan vara det.

Och trots att jag aldrig varit en påhejare av klassåtskillnader så älskar jag dynamiken mellan "downstairs" och "upstairs". En kanske väl artig men ändå fungerande dynamik, som jag förstås förstår inte alls behövde vara så respektfull i verkligheten. Men kläderna, de väna karaktärerna och det långsamma tempot är precis vad jag behöver mysa in mig i just nu. Det och en kopp te är lite som balsam för själen just nu.

Och jag har fortfarande en önskan om att besöka Highclare Castle, slottet som står som fasad för hela serien, och som också har en historia lik den i serien. Jag kan som inte förstå hur man levde i såna hus, trots serien, så jag skulle mer än gärna vilja besöka det själv. Jag när en liten dröm att få åka till Storbritannien när jag fyller jämnt om ett par år, spendera tid där till att åka runt och besöka platser jag bara sett på tv förut. Jag har en romantisk bild av hela landet, det är så sant, men hur verkligheten än är så bara måste jag dit någon gång. Till London också förstås, men det är inte det som lockar mest alls. Landsbygden desto mer, och de mindre städerna. Vi får väl se hur det blir, det är (som tur är) ett tag kvar dit. Jag har dock förvarnat M om att jag gärna ser att han hittar ett alternativt ressätt till en hemsk flygresa dit...

Och ja, det får gärna komma en ny brittisk serie snart som kan verka som substitut för Downton Abbey, om det ens är möjligt.

Kattänder

Igår var jag som sagt ledig, för att ta med Rosa till veterinären och fixa till tandrötter. Allt gick bra, eller ja, det skedde i vart fall inga dåliga saker. De lyckades inte sätta kanyl och kunde därför inte söva henne med gas som tänkt och de kunde/vågade därför inte ha henne sövd så länge att de hann fixa till alla tänder som behövdes greja med. Så vi måste tillbaka. Bra var att tandroten efter den utslagna tanden, den som var prio ett att ta bort igår, den bedömdes ha blivit bra och slutits in som den skulle. Men FORL-angrepp på en kindtand (bara kronan dock) och så en annan tandrot från en hörntand behöver tas bort.

Hon var rädd, men duktig. Jag fick vara med tills den lugnande sprutan gett effekt och det kändes inget kul att lämna henne även om jag vet att hon är i goda händer där. När jag hämtade henne var hon fortfarande omtöcknad men verkade glad att se mig och la huvudet i min hand så snart jag kom nära. Väl hemma envisades hon med att gå runt, trots att hon knappt kunde hålla sig på tassarna utan ramlade in i både saker och en något förskräckt Smilla. Hon skulle gå i trappen och försöka hoppa upp i möbler så jag hade fullt sjå att hålla koll på henne så hon inte gjorde sig illa. Det blev bättre framåt kvällen men för säkerhets skull så kom Lil'sis hit då och stannade med henne även i förmiddags då jag behövde på kurs med jobbet.

Idag har hon varit ute en liten sväng med mig och verkar som vanligt ganska mycket. Lite extra tillgiven kanske. Hon känns alltid lite 'skör' när hon varit iväg på såna äventyr. Och det smärtar lite att vi snart måste iväg på en till alltså. Men enligt veterinären har hon mest troligt ont av de dåliga tänderna så det är klart att det måste fixas.

Satt och kikade i ett par album jag har från studenttiden som var då jag skaffade kattorna. Idag är Rosa en långbent och stor katt, en ganska bra bit större än Smilla, men annat var det för sisådär 15 år sedan:

Inte så stor då inte... Taget i min studentlägenhet i Örebro, ungefär ett halvår innan Mina kom och bestämde sig för att bo hos oss också. Mina finaste vänner i världen.

Sanering

Konstig vecka har det varit. Jag har knappt varit på mitt kontor alls. Och det är väl tur för just nu är det allt annat än kul där. Vi har haft problem med inomhusmiljön ett bra tag och efter en massa provtagningar och utredningar så hittades nån partikel som tydligen inte är bra att ha i luften så nu ska det rensas i ventilationen och sen ska hela huset saneras. Den här veckan har de rensat just i ventilationen och då har den varit avstängd vilket gjort att det känts som att gå in i ett astmaanfall ungefär, när jag klivit in på kontoret. Jag var där en timme i eftermiddags (förmiddagen var jag på utbildning på stan) innan jag packade ihop mina saker och åkte hem och jobbade istället. Imorgon ska jag vara där några timmar men nästa vecka blir vi evakuerade under tiden för saneringsarbetet.

Bra förstås att det händer nåt, men lite stökigt att ha hela sitt kontor i en väska. Jag har haft det så snart en vecka och känner redan att jag inte har full koll på allt. Jag med min ordning på skrivbordet....nyttig utmaning det här kanske.

Jag hoppas att det ska bli bättre sen i vart fall. Slippa ständig huvudvärk, astmakänningar och klådan i ansiktet jag får i vissa rum på våningsplanet. Andra har fått eksem och andra besvär så det har absolut varit angeläget att få till det. Och superskönt att vi slipper flytta igen, även om jag gärna haft kontor på "rätt" sida av stan för min del.

Film jag sett...del 7

The Life and Death of Peter Sellers (2004)

Jag såg Peter Sellers-filmer med stor behållning redan före tonåren, inte minst Inspector Clouseau var en favorit. Då hade jag inte särskilt mycket koll på mannen bakom men i vuxen ålder har jag då och då ramlat över artiklar som låtit mig förstå att han nog hade en mindre roande sida privat. Kanske rent av en riktigt dålig sida. Och den syns definitivt i den här biografiska filmen om hans alldeles för korta liv.

När filmen börjar är Sellers (Geoffrey Rush) ingen känd filmpersonlighet utan kämpar snarare för att bli en. Sen får vi följa honom in i filmvärlden och samtidigt se hur hans övriga liv bli allt mindre betydelsefullt. Han är ingen trevlig make och inte heller någon vidare värst varm pappa heller, åtminstone inte i den här versionen. Viktigt är däremot framgång, att synas, dyra saker och vackra kvinnor (så länge de vill det han vill). Till och med hans mamma Peg (Miriam Margolyes), som tidigt i filmen målas upp som en viktig och inte minst pådrivande person i hans liv, hamnar långt bort i periferin vad det lider. Riktigt eländigt känns det när han träffar och hastigt gifter sig med den svenska fotomodellen Britt Ekland (Charlize Theron), ett kort äktenskap som snabbt blir tragiskt och på nåt vis också början till slutet för "filmgeniet" Sellers.

Regissören Stephen Hopkins lyckades bra i castandet av Rush som Sellers, det måste jag säga. Han gestaltar framgångsrikt en ganska splittrad och till viss del också plågad människa, ofta med ett målande kroppsspråk bara. Även övriga gör fina insatser, där även Emily Watson (som första hustrun Anne) bör nämnas. Filmen blir en bra påminnelse om att ingen människa är rakt igenom ond/god och att Sellers i allra högsta grad hade ett stort spektra och det fick mig att som så många gånger förr fundera över om en människas yrkesmässiga framgångar blir värdelösa pga privata idiotiska handlingar/värderingar/etc? Jag har inget färdigt svar än, men klart är att framgångarna åtminstone inte blir utan naggade kanter. Betyg svag 4/5. (Viaplay)

The Wolfpack (2015)

Jag trillade över den här dokumentären nästan lika slumpartat som filmens regissör Crystal Moselle trillade över storyn från början. Hon mötte en dag några långhåriga killar på gatan, klädda som om de kom direkt från inspelningen av Tarantinos De Hänsynslösa, med en aura som skrek att det fanns en story bakom det hela. Och det gjorde det verkligen. 

Killarna hon mötte var de sex bröderna Angulo som till fram tills dess varit instängda i en liten lägenhet på Manhattan tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster. Pappa Oscar var den enda med nyckel och som kom och gick som han vill, som skötte alla ärenden utanför lägenheten sedan 14 år tillbaka. Mamma Susanne som till synes lämnat hela sitt tidigare liv, även sin egen familj, bakom sig för att helt ägna sig åt sin make (samt föda barn) och vars viktigaste syssla varit att hemskola familjens barn (vilket också inbringade den enda inkomsten) påminner närmast om en trogen sektmedlem i filmen men behövde inte mycket skrap på ytan för att den skulle krackelera lite.

Förutom hemskolandet, som definitivt resulterat i väluppfostrade, hänsynsfulla och vältaliga barn med mycken syskonkärlek, så ägnar barnen en väldig massa tid till de tusentals filmer som Oscar skaffar hem. Idel kult och klassiker finns på deras filmhylla och dessa tycks sönerna sluka varje sekund av. En utav dem ägnar tid åt att pausa efter varje replik, skriva ned den och på så vi skapa sitt egna manus som bröderna sedan kan lära sig och agera på egen hand, med hjälp av smått imponerande rekvisita byggd av det som fanns hemma. Filmerna blir världen på nåt vis och det är därför det är just Tarantinos karaktärer som Moselle mötte där på gatan.

Till sist öppnar nämligen en av bröderna på lägenhetsdörren och ger sig ut. Just den utflykten slutar både olyckligt och lyckligt på samma gång men framför allt så är det mer än lägenhetsdörren som öppnats på glänt. Moselle kommer märkligt nära familjen och även om en del svar kommer under filmens gång så kvarstår många när eftertexterna kommer. Men historien är varm, glädjefull såväl som sorglig på samma gång. Absolut en måste-se-film för alla dokumentärälskare som liksom jag uppskattar riktigt udda och intressanta personöden. Betyg 4/5. (SVT Play)