Tick tack

Jag lyckades försova mig i morse. Jag kan inte ens minnas när det hände sist. Visst händer det oftare nu (mot typ aldrig förut) att jag snoozar på mornarna, men inte mer än att jag vet att jag kommer i tid till jobbet. Men inte idag.

Alice ville inte komma in igår kväll och jag var lite bekymrad över det (förstås). Samtidigt höll jag på att ugnsbaka en hel rotselleri i ugnen (så tacksam för att vi har timer på ugnen) och även om jag var trött så hade jag väl inte riktigt tänkt att jag skulle somna så snart jag la mig i sängen framför tv:n. Men det måste jag ha gjort. Vaknade 7:40 i morse och fattade inte hur jag inte vaknat av alarmet. Enkelt; mobilen hade laddat ur (jag brukar ladda den de kvällar det behövs och hade ju tänkt göra det igår).

På nåt vis hann jag utfodra katterna, dra på mig kläder, borsta tänderna, platta ner Tommy-Nilsson-frisyren, sminka mig och köra de 4,5 milen till jobbet och hinna i tid till mitt 8:30-möte. Vet inte hur riktigt, men jag är visst effektiv när det gäller...

Jag tror att det var en liten reaktion på dålig sömn och mycket oro som präglat mig de senaste dagarna så idag packade jag ihop ganska tidigt på jobbet (när mitt em-möte blev inställt) och for hem för att bara vara en liten stund. Jag har svarat på sms och mejl en stund ikväll ändå, men det var skönt att komma hem tidigt och bara andas en liten stund.

Och Alice väntade då jag kom hem, tillsammans med grannkatten Marx. Busfröken. Jag undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid att hon är borta sådär ibland.

Finaste busfröken Alice när hon var liten (hon ser
nästan lika liten ut idag)

Lärorik dag

Den hektiska veckan var i vart fall både givande och hyfsat effektiv. I torsdag var jag och ett par kollegor på HVB-dagen som hölls på Folkets Hus i stan. Vi jobbar förvisso inte inom HVB-verksamheter men dagen var öppen och gratis för samtliga ledare inom socialtjänst och föredragen som hölls var inte särskilt specifika för HVB. Utöver föredragen var det en mässdel med en massa företag som berättade om sina verksamheter. Inte heller det var bara HVB, och i de fall det var det så tycker jag ändå att det var givande och kul att lära sig nytt. Vi pratade lite LSS med vissa utställare och fick med oss en massa reklampennor och annat i våra mässpåsar, som sig bör.

Det första föredraget med neuropsykologen Åke Pålshammar var både informativt och roligt. Hans sätt att föreläsa påminde väldigt mycket om Hans Rosling. Jag brukar läsa lite om hjärnforskning ibland och var inte helt obekant med det han berättade om, men flera saker förklarade han på ett kanske tydligare sätt och vissa saker var förstås nya. Summa sumarum; hjärnan är rätt häftig faktiskt och hur vi agerar påverkar funktionen väldigt mycket.

Angelica Frithiof gav många bra och ögonöppnande tips om hur man kan samtala med människor i kris eller i ohälsa och genom samtal bidra till att de egentligen lyfter sig själva. Många kloka idéer som jag tror jag kan ha användning av både privat och i yrkeslivet. Det kräver säkert en hel del övning för att bli bra på "kreativt frågande" och annat hon berättade om. Att inte följa instinkten att vara snäll, att svara alltför spontant/retoriskt osv. Intressant! Ska försöka läsa mer om det.

På eftermiddagen var det två föredrag som båda kom från självupplevda erfarenheter. Intressanta och givande båda två, och båda delvis hjärtskärande men med goda slut. Marcus Sandborg kommer tillbaka till Umeå på psykeveckan i början av november, och för den som har möjlighet kan jag definitivt rekommendera det. Väldigt spännande att lyssna på.

Backlash

Sicken dag! Ibland blir verkligen inte saker som man tänker sig. Jag känner mig helt urlakad känslomässigt på nåt vis.

Vi tog ju ledigt för att fixa med huset idag. M:s pappa var inbokad att dyka upp och hjälpa till på morgonen för att hjälpa till att få upp knutarna på huset. Istället väcktes jag just före sju att M for upp ur sängen. "Nån trillade", sa han först, och sekunden senare då han var nere i trappen "Rosa ramlade ner!". I efterhand så tror vi inte hon ramlade ner för hela trappen, men säkert några steg. Jag for efter och vi kollade hur det var med henne. Då såg jag att det tidigare friska ögat nu var lika mörkt och blodfyllt som det andra var i våras, vilket vi kämpat med att få ordning på ända sedan dess.

Hon gick runt synbart orolig och verkade inte se särskilt mycket alls utan gick in i saker. Vi stängde in henne i badrummet, ställde dit mat och la en filt och isolerade henne från de andra nyfikna svansarna.

Efter lite hinder men sen faktiskt väldig tur så träffade vi så samma veterinär som vi haft tidigare, fast den här gången i Vännäs. Hon är en fantastisk veterinär som verkligen bryr sig och som förstår både djur och dess personal och som ger raka svar på frågor, vilket jag uppskattar oerhört. Provsvaren visade inga konstigheter, lite förhöjt njurvärde som tidigare men inget drastiskt. Så vi gjorde ett ultraljud. Det visade på normala organ förutom när det kom till mjälten. Ev finns något där, men det är då ändå inget vi kan behandla. Att utsätta henne för operation är inte aktuellt. Det tar emot att skriva men så är det.

Vi åkte hem med ett ganska kraftig dos cortison på recept i kombination med ögondroppar igen. Vi är eniga med veterinären att ge det en ordentlig chans och förhoppningsvis kan vi få henne pigg och glad igen. För det är hennes livskvalité som är vägledande. Vi vill att hon ska ha det bra.

Vi har också bestämt att göra slag i saken på den idé vi pratat om flera gånger tidigare, sedan kattungarna började springa fritt i huset i stort sett. Så på söndag skjutsar jag ner både M och Rosa till Sundsvall och så får hon bo där ett tag framöver. I lugn och ro utan störande ungdomar, utan konkurrens och framför allt med sin absoluta favoritpersonal. Den favoritpersonalen måste bara lära sig att ge henne tabletter och ögondroppar, men det fixar han säkert. Jag kommer såklart sakna henne enormt, men det känns rätt för henne. Även om vi tar henne från sitt hem. Men det finns inga trappor hos M och vi kommer att ta med alla saker och filtar som hon brukar vilja ha, så det blir så mycket hemma det går. Det blir lättare för henne under tiden som hon förhoppningsvis får synen helt åter. Som det är nu ser hon troligtvis mest skuggor, något bättre på ögat som blivit mycket bättre (men där det dröjt sig kvar lite fläckar just vid pupillen, vilket suddar bilden en del).

Hemma på favoritplatsen igen, med magen full av fisk.
Vår vackra, modiga lilla stjärna.

Nånstans lurar en känsla i mig att något ska hända som gör att det inte alls går så som vi hoppas, att vi kanske inte ens kommer oss till Sundsvall som vi tänker, men jag försöker skjuta bort det. Säger inget högt. Det är den där rädslan för en upprepning av när Mina till sist fick somna, för snart 3 år sedan. Det är så fruktansvärt och jag kan inte tänka bort det. Tiden är begränsad för oss alla, katt som människa, men det blir så påtagligt att det är begränsat när det är såhär. Jag vill ju ha henne hos mig alltid.

Höstvägar

Ikväll var jag iväg äntligen och åt middag och pratade strunt med finbrudarna efter jobbet. Trevligt och dessutom åt vi väldigt gott; burgare (hemmagjorda vegburgare!) på Rådhuskällaren på Rex. Supermysigt ställe med trevlig personal. Och så himla skoj att vi fortfarande får till våra träffar, vad skulle jag göra utan dem?

På väg hem nu blev jag påmind om en av de sämre sakerna med hösten; oron för första halkan. Jag har ingen termometer i min bil så jag visste inte hur kallt det var, bara att det inte kändes så kyligt när jag gick till bilen. Och jag tror inte vi är där än, men det kändes som en sån kväll som mycket väl skulle ha kunnat vara lite frostig. Vi är ju snart där. Det är supermörkt ute och det eviga regnet gör sitt till för att trolla bort helljusen på bilen. Till helgen ska jag få mina extraljus inkopplade och klara vilket känns behövligt nu.

Snart dags för den stora frågan med andra ord; när är det dags för däckbyte?

Busy week

En riktigt måndagstrött Sara idag. Just efter lunch var jag nära att kasta in handduken då jag kände mig febrig och färdig för att däcka, men jag hade en träff som jag tänkte vänta in först. Men sen, lite i vanlig ordning, så gick tiden bara och jag kände mig faktiskt lite piggare så det blev en heldag ändå.

Kombinationen förkylning med uppbokad kalender är ju dålig tajming om inte annat. Jag har planerat vara ledig fredag och hela torsdagen går till utbildning. Trots det har jag lyckats boka in tre personalmöten den här veckan, plus ett teammöte, en träff med rehabkonsulten och lite annat spännande. Nästan fullbokat, då jag måste hinna färdigt med löneadministrationen där emellan också innan lönekörning. Normalt sett gör det mig inget, jag gillar tempo och att det händer saker. Det är bara det att hjärnan funkar lite långsammare då det är såhär och det gör mig frustrerad.

Men alltid spännande med personalmöten och jag ser fram emot utbildningsdagen på torsdag. Vi får som sagt se om M får ledigt på fredag, annars kanske jag tar tillbaka min ledighet och jobbar lite. Eller så borde jag inte det... 

Hursom så längtar jag efter att få komma igång med träning igen. Jag står irriterande stilla igen på vågen och det känns som att jag  har tappat det där tydliga fokuset jag hade förut lite. Jag vill tillbaka till det. Framåt, nedåt osv.

Vinterförvaring och ingefärsshots

Förkylningen har inte riktigt gett med sig. Om något har den bytt karaktär lite. Från att ha varit en evigt rinnande näsa och lite kli i halsen har den nu satt sig med på luftrör och lungor. Jag låter som en rosslig kaffepanna när jag andas, speciellt då jag ligger ner, och jag är trött som attan mest hela tiden. Möjligen feber lite nu och då men inte riktigt "sjuk"-känsla i övrigt. 

Synd då att helgen inte riktigt bjöd på så många vilomöjligheter. Vi hade planerat sedan tidigare att ta upp segelbåten (och eftersom vi är bundna till datumen då kranen finns tillgänglig kan vi inte direkt välja; det var i slutet av augusti eller igår) men jag gav mig inte ut på havet utan svärfar var snäll och följde med M med båten härifrån till Sikeå. Havet var spegelblankt sånär som på då regnskurarna kom så det blev inget seglande utan de gick för motor hela vägen.

"Handpåläggning" vid placering på vagnen. Fint med
alla som "hjälper till" då det behövs som allra mest :)

Men upp kom hon och kalla och blöta blev vi. Bästa var troligen mackorna och teet som jag ordnade och tog med då jag mötte dem vid kajen i Sikeå. Ruggigt gott då vädret var surt.

Idag hade vi tänkt tvätta båten och täcka henne, men vädret blev inte roligare än igår så vi tvättade av henne bara och får ta täckandet en annan dag. Det tog tid nog och M hade ju ett tåg att passa på eftermiddagen så vi hann ändå inte riktigt med.

Så nu är han i Sundsvall igen och det känns nästan som att han inte varit här, så fort gick den här helgen. På fredag har jag tagit ledigt och om M också lyckas med det så får vi en lite längre helg ihop. Det vore fint. Den lär förvisso ändå fyllas av en massa praktiska saker såsom att äntligen sätta upp knutbrädorna, påbörja rensning av källaren, flytta bärbuskar etc. Inte tråkigt det heller och saker vi velat/behövt göra länge. Vi får väl se hur det blir.

Beware baciller!

Ikväll har jag kokat fisk till katterna, gjort stark-som-attan ingefärsshot att utmana bacillerna med framöver och hasat runt och försökt känna mig duktig som orkat tömma/fylla diskmaskinen och tvättat en omgång. Nu ska jag krypa ner i sängen, hitta nån film att se och äta glass med hard topping.

Trapped

Jag ska tipsa om en annan serie som också finns på Netflix just nu; Trapped (2015). Det är en isländsk kriminalserie (Ófærð på isländska) som M och jag sett igenom de senaste helgerna. Jag har verkligen fått hålla mig från att inte se klart den i veckorna, men nu i helgen såg vi sista avsnitten.

Den handlar om en liten ort på Island där det dyker upp en styckad torso i ett fiskenät ungefär samtidigt som en färja från Danmark har lagt till. De tre poliserna på orten anar att det kan finnas en samband och förbjuder passagerarna att lämna båten. Samtidigt så blåser det upp till storm vilket hindrar polisen i Reykjavik att ta sig dit. Ombord på färjan finns Hjörtur som lämnat byn sedan han blev anklagad för att ha orsakat den brand som dödade polischefen Adris svägerska för 8 år sedan. Dessutom dyker Andris exfru upp med en ny bekantskap.

Serien bjuder på väldigt vackra miljöer när stormen bedarrat.

Serien är välspelad och spännande och karaktärerna välgjorda med verklighetstrogna nyanser. Allra bäst skildras nog de lokala poliserna ändå. Ólafur Darri Ólafsson gör rollen som Andri absolut superbra och Ilmur Kristjánsdottír och Ingvar Eggert Sigurdsson som Hinrika och Ásgir kompletterar honom bra. 

Är det nåt jag skulle kunna kritisera så är det väl att det är väldigt mycket manlig makt, "gubbmakt", i olika konstellationer i serien. Å andra sidan känns det inte på något vis särskilt otroligt att det skulle se ut så, så det är ju ingen förljugenhet bakom direkt. Men det blir lite frustrerande, vilket i och för sig bara gör serien än mer socialrealistisk och bra kanske.

Så se! Och så hoppas jag att det blir fler säsonger snart.