Variant på lussebak

Ja och så har jag bakat också förstås. Jag är inte särskilt förtjust i lussekatter, då ska de vara ganska väldigt nybakade men jag ledsnar ändå oftast redan efter en halv. De senaste åren har jag gjort 'vanliga' bullar med saffran i degen och med mandelmassa- eller vaniljfyllning men i år gav jag mig på nåt annat. Jag tänkte från början att det nog inte skulle bli som på receptets fina bild men helt tokigt blev det ändå inte.

Saffransbullar med fyllning av vaniljkräm. Receptet (och de snäppet finare bullbilderna) hittar du här och jag ska väl på en gång erkänna att jag inte gjorde egen vaniljkräm. Det kändes framför allt lite slösaktigt med alla äggvitor som jag inte visste vad jag skulle göra av och så kändes det mycket nog att göra allt det andra. 

Jag gjorde mina bullar lite för stora till att börja med och började göra om dem och strula på en stund. Men det gick över förväntan att spritsa in krämen i dem när jag väl bestämt en storlek. Lite smidigare hade det säkert gått att göra det, nu blev det lite av ett hål uppe i dem, men det gjorde inte så mycket. Sen hade jag lite svårt att sockra dem eftersom de skulle penslas i smält smör och doppas i stort sett direkt från ugnen i socker. Det blev för varmt för mina fingrar och bullarna var alldeles luftiga och svåra att greppa då de kom direkt från ugnen. Nevermind, godkända blev de!

Så nu har jag en hel hög med bullar jag inte vet vart jag ska göra av riktigt. Jag har så liten frys i Smegkylen (två hyllor bara) och där ryms de inte och just nu halvstormar och regnar det så jag har ingen lust att vandra ut till förrådet i mörkret och lägga dem i frysen där. Det får bli imorgon det. Den översta minsta burken på bilden ska iallafall till syrran imorgon och den i påsen på toppen lär vara borta innan kvällen är över...

Pysselsöndag

Jag gick och la mig igår med känslan av att inget ha fått gjort och var beslutsam om att det inte skulle bli detsamma idag. Nu var det väl egentligen inte så att jag inte fick någonting gjort alls igår, jag var tex till stan för att handla, hämta och lämna paket och så plockade jag lite i köket, min nya never ending story...

Men idag vaknade jag ganska tidigt, åt frukost i sängen framför två (jag hade villkorat mig själv till max två) avsnitt av Doc Martin och sen satte jag igång att städa. Jag plockade undan det som gick, dammsög hela huset och tömde sedan ut alla lådor i en del av köket, torkade ur dem och satte tillbaka det jag ville ha kvar och packade upp mina nya bestick osv. Det visade sig att jag nu har rätt mycket bestick så många gäster lär inte bli ett problem på den fronten. Och det trots att jag har fyllt tre 3-listerspåsar med olika bestick som jag inte vill ha kvar. Min låda med bortskänkes-saker som ska till returmarknaden nån dag bara växer. Och då har jag redan två väntande lådor med detsamma ute i carporten. Man ska inte ha så mycket saker, det är väl det jag försöker ha som motto när jag rensar.

Nu är det tre köksskåp och en uppsättning kökslådor kvar att rensa ut och gå igenom sen är det mesta klart där. Jag har rensat halva skänken i vart fall, underskåpet kom jag inte åt då det står ett par lådor i vägen som ska hämtas av M. Han har ganska många saker kvar men det är väl ingen superbrådska. Jag börjar ändå få undan och det börjar likna det jag har som målbild i huvudet. Men några saker behövs, lite hjälp behöver jag och lite mer undanplockning kvarstår.

Fönsterlamporna kom upp idag och jag tror att jag blev nöjd. Jag skulle väl egentligen haft likadana till det andra köksfönstret, men jag har inte det. Jag har ett par andra som var tänkta till köket från början men som aldrig packats upp ens, men jag vet inte hur tokigt det skulle se ut med olika par i fönstren... Annars får de bli sovrumslampor.

Jag är egentligen ingen hejare på det där med inredning. Jag kan se vad jag gillar men tycker sällan det riktigt blir som jag tänkt mig när jag väl försöker. Men jag ska tvångshämta hit syrran någon dag för lite hjälp. Hon är då bättre på sånt än jag.

Idol, minsann

Som nybliven-för-säsongen-junkie av Idol måste jag säga att gårdagens beslut av juryn gjorde mig nöjd. De tre favoriter jag haft från start nästan är också de tre som kvarstår nu när det är dags för final om en knapp vecka. Och jag hade väldigt svårt att se vem jag skulle tycka var okej att lämna utanför finalen, så juryns beslut att låta alla tre följa med var nästan lättande, om det nu kan vara så av en musiktävlingssåpa.

Skulle du vrida min arm skulle jag lämnat Simon utanför. Mest för att jag inte tycker att han briljerar lika tydligt längre och har gjort lite so-so ifrån sig allt oftare. Lite som att han går på rutin. En del av det där skulle man i och för sig kunna säga stämma även med Martin, men han charmar mig på nåt vis, inte nödvändigtvis med sin humor, men med sin fantastiska röst som passar så oerhört väl till musik jag själv lyssnar på. Lite country-likt sådär. Dessutom känns han lite udda som artist, inte så tillrättalagd och inte stöpt i samma form som så många andra manliga idol alumnisar. Sen kan man ju fråga sig om han hade kommit lika långt om han varit kvinna med samma kvaliteter och utseende, det tvivlar jag tyvärr.

Hursom tror, och hoppas jag lite, på Simon som trea, Martin som två och Amanda den fantastiska som etta. Oddsen är antagligen större för att jag kommer att lyssna på musik med Martin (med tanke på genre då) än Amanda, men allt hon tar i verkar ju bli guld. Hon är en riktig kool katt, jag älskar hennes rappande och när hon blåser på med sin kraftiga stämma i nåt balladliknande är inte ett hjärta oberört. Hon är den klart mest värdiga vinnaren, som jag dessutom tror jobbar hårdast för att nå dit. Men skulle någon av de andra två vinna skulle jag väl inte gråta heller.

Se där, ett Idolinlägg av undertecknad. Vem hade trott det?

Doc Martin

Jag har börjat (eller ja det var ett par veckor sedan) se en annan tv-serie, den här gången på Viaply. Doc Martin (2004), en brittisk dramakomedi med Martin Clunes i huvudrollen som Dr Martin Ellingham. Ellingham kommer till en liten hamnby som bybornas nya läkare då han inte längre kan praktisera kirurgi, hans ursprungliga profession, eftersom han utvecklat en fobi för blod. Det ska finnas en film med samma roll och rollinnehavare som handlar om Ellingham innan han kommer till byn och då lär orsaken vara att hans fru varit otrogen med ett antal av hans vänner, men det är inget som någonsin nämns i serien.

Ellingham har inte bara fobi för blod han har i stort sett noll sociala förmågor. Han är otrevlig, alldeles för rakt på sak och saknar till synes, åtminstone inledningsvis, empati för andra människor (och för hundar). Inte helt olik en Sheldon Cooper, men mer åt det bryska hållet, däremot lika kompetent i sitt område.

Har man arbetat alls inom vården så kommer man antagligen precis som jag få mindre hjärnblödningar över den totala bristen på sekretess i den här byn, men efter ett tag kunde jag släppa det. Det finns en massa tokigheter i serien, men det som vunnit mig är den lite charmiga känsla som framför allt samtliga andra roller förmedlar i serien. Det är rätt mycket mys, naivitet och klassiskt budgetdrama. Och jag gillar det. Periodvis går det lite för långsamt men över lag är det en mysserie.

Ett stort plus är säsongerna då Katherine Parkinson, ni vet Jen från It Crowd, är med och spelar rollen som Ellingtons receptionist Pauline. Jag blev på riktigt lite ledsen i ögat när jag just upptäckte att hon inte är med från säsong 5 och framåt. Och fellow It Crowd-fans lär lägga märke till en annan kändis därifrån, Chris O'Dowd, gör en rätt skojig men galen (och i min oskolade expertis feldiagnostiserad) gästroll ett avsnitt.

Serien visas fortfarande, senaste säsongen avslutades just i början av november. Efter drygt 4 säsonger blir betyget för min del 3,5/5; en klar mysserie att rekommendera!

House of Cards säsong 3

Efter Mad Man-maratonet uppkom ett behov av något annat att sluka. Jag ser förvisso en del serier parallellt men att sträckse är som en särskild känsla (tacka Netflix för det). 

Idag har jag avslutat senaste säsongen av House of Cards (2013), en serie jag tyckte var fantastisk när den kom och som jag och M sträcksåg de två första säsongerna av så snart de kom ut. Av någon anledning fanns inte den där akuta lusten längre när tredje kom, trots att till exempel avslutningen på andra hade varit så träffsäker (slutscenen var tex en riktig höjdare) så det blev aldrig av att jag påbörjade den. Jag vet egentligen inte varför.

Men nu fanns utrymmet och suget växte så när jag plötsligt hade en del tid över för mig själv så började jag se igen. Jag ska inte säga att jag blev besviken, för den är fortfarande väldigt mycket den serie som den var från start, men jag upplevde den lite tråkigare. Lite för pratig, lite för lite av det där smarta jag kände i tidigare säsonger; helt enkelt inte riktigt lika utstickande som förut. Kanske är den för nära verkligheten, så som jag tänker att den är, och därför blir den lite lite tråkig? Sen tyckte jag att vissa av sidoberättelserna blev för ointressanta och inte så trovärdiga.

(Spoilervarning utfärdas!) Idag har jag till sist sett sista avsnittet och jag måste säga att den sista scenen, den längre scenen där President Underwood och hans 'First Lady' till slut har den konversation jag tror att jag väntat åtminstone en halv säsong på, då slog det äntligen åter gnistor och blev precis sådär tajt och intensivt som jag saknat under i stort sett hela säsongen. Helt klart bäst i säsongen.

Stamper-historien gick lite upp och ner och spretade till exempel lite för mycket, men rollen är välspelad av Michael Kelly. Jag gillade också författargrejen, men blev lite besviken när den utvecklades lite för lite och mest blev nån form av psykolog-katalysator-roll i Underwood-dramat (även om det gjordes rätt snyggt). Orsay-bakgrundshistorien kunde de kapat helt utan problem däremot och jag tycker att det hade varit så mycket vassare om Remy ändå hållit sig till sin övertygelse och inte fallit in i det så klassiska ändå. Debatten där Underwood-regisserade Jackie Sharp (Molly Parker) gjorde feministiskt självmord lämnades oskalat snyggt så att det kändes i kroppen men eftermälet blev rätt lamt.

I min så ostrukturerade 'recension' (nja) måste jag förstås också nämna den danskspelade väldigt Putin-liknande rollen som Rysslands kalla president Victor Petrov (välspelad av Lars Mikkelsen) som faktiskt överglänste Underwoods vasshet och intelligens den här säsongen och nästintill skapade ett storebror/lillebror-förhållande som funkade riktigt bra genom rutan.

Som alltid är dock Robin Wrights Claire min favorit. Den här säsongen lite sårbarare med en ökad mänsklighet i blicken och en skavande roll som jag i vart fall inte riktigt fick grepp om förrän den nämnda slutscenen. Maktbalansen mellan Underwoodarna är seriens stora behållning och att se Claire kämpa för att hålla huvudet högt är både plågsamt som genialt skapat. När serien kommer åter i februari (tror jag?) är det absolut det jag ser fram emot att se mer av igen. Säsong tre får en väldigt svajig 4/5 i slutbetyg.

Kissmattor

Jag måste också komma på ett sätt att få katten Smilla att acceptera att den nyinköpta dörrmattan i hallen inte är en kissmatta, hur praktiskt (?) det än verkar. Hon har aldrig funkat bra med mattor, hon har alltid kissat på dem, men jag skulle så gärna vilja kunna ha lite mattor i huset. Och innanför dörren är det verkligen behövligt nu när snön kommit och blöta skor kommer in. Jag får väl googla på det. Jag är dock rädd att det är en strid jag inte kommer att vinna...

Borta bra...

Jag var iväg på planeringsdagar med jobbet veckan som gick. Vi åkte inte så långt bort, ett par mils bilväg från Umeå ut i det närmaste skärgård vi har här. Väldigt vackert, det kändes lite som att vara hemma. Havsluften är verkligen något särskilt. Vi bodde helt okej, åt fantastiskt god mat och hade ett par trevliga dagar tillsammans. Andra dagen hölls av en extern person som fokuserade på ledarskapsutveckling och gav många bra tips på hur man är en god ledare. Vissa redan kända, i vart fall för en väldigt självmedveten person som undertecknad, andra var nya tips som jag ska försöka ta med mig.

Något jag också fick bekräftat, och som jag sparkar lite på mig själv för, är att jag fortfarande starkt ogillar allt vad lekliknande övningar heter. Jag kan tala inför folksamlingar, jag kan ta och stå för jobbiga beslut, men att rannsaka mig offentligt eller sticka ut hakan på ett okontrollerat eller självutlämnande sätt för sakens skull; det fixar jag ganska dåligt. Det grundar sig såklart på en osäkerhet och en rädsla att göra bort sig, men också på ett ökat behov av självkontroll som jag nog håller särskilt högt på arbetstid, men ruckar på bland vänner. Nåt som helt klart skulle gå att analysera länge.

Hursom var det trevliga dagar och de har följts av en ganska avslappnad helg. Saker börjar falla i nån slags ordning men det är en bra bit kvar. Jag skulle behöva storstäda hela huset, på riktigt verkligen. Jag ska försöka ta en dag ledigt i veckan och ägna åt bland annat det.

Avslut

Det 'nya kapitlet' suger rätt hårt faktiskt. Och orken är det väl sämre än någonsin med. Allt går, är nya mottot och jag tycks vara bra på att dra det till sin spets. Det är ju bra, men fruktansvärt utmattande. Jag trodde på riktigt inte det var riktigt möjligt att vara såhär manglad hela tiden.

Jag följde goda råd och tog en paus från jobbet idag, spenderade hela förmiddagen i sängen med bästsvansarna framför de sista avsnitten av Mad Men. Nu är det slut och jag vet inte om slutet var så speciellt fast å andra sidan måste det ju inte vara så spektakulärt allt och hela tiden heller. Lite seg sista säsong, lite småflummig och Drapers ständiga strävan efter nåt slags inre ro blev lite upprepande från tidigare säsonger. Säga vad man vill men han var serien igenom duktig på att göra dåliga saker eller ställa till det för sig och andra, när han egentligen hade precis allt han kunde önskat sig. Förutom det där inre lugnet då. Egot var väl för stort. Allt som allt var det en bra serie. Inte fantastisk men de realistiska personporträtten och miljöerna puttar upp den till en 4/5 i betyg. Klart sevärd!

En annan serie som i praktiken har avslutats är Downton Abbey. Kvar är förstås julspecialen som förhoppningsvis kommer reda ut en del av de frågetecken som 'avslutningen' lämnade efter sig. Lite krystat blev det när så mycket skulle hinna hända och ske i ett och samma avsnitt. Som att de tidigare avsnitten blev en transportsträcka fram dit. Jag längtar redan till julavsnittet och det är definitivt en serie jag kommer att sakna en väldig massa. Men hade den fortsatt så hade det inte kunnat bli samma serie; Storbritannien förändrades och det där överdådiga levernet med personal som klär av och på en försvann ju. Och vad skulle Downton bli då?

Se framåt sägs ju ska vara min grej nu så jag ska väl inte drälla kvar i det förflutna i tv-världen heller. Just nu gläds jag mest åt att Elementary och Lewis är tillbaka. Elementary har jag inte sett än, jag ville vänta in några avsnitt för att få möjligheten att sträckse vid tillfälle, men Lewis har jag sett och det puttrar på i sin vanliga takt med sina överinvecklade mordfall till min stora glädje.

Mad Men maraton

Nästan fem säsonger Mad Men på ganska precis tre veckor är antagligen mer än det är tänkt. Jag inbillar mig att jag blir lite sänkt utav det, men det kan ju likväl vara verkligheten som gör sitt för den delen. De första tre säsongerna tyckte jag det var okej, jag fastnade i det och tyckte det var bra, bara inte fantastiskt. Det som saknades var en person att tycka om, att heja på, om man så vill. Jag gillar att personporträtten är mer realistiska än vanligt, att de alla är nyanserade med usla sidor såväl som charmiga (de flesta i vart fall), men på riktigt fanns där ingen som jag egentligen skulle tyckt om ifall jag mött dem på riktigt.

Säsong fyra kändes som en transportsträcka. Som nåt slags tråkig dimma där alla verkade mest olyckliga, med en kraftig svängning i sista avsnittet. Säsong fem har ryckt upp serien lite och åter gjort den intressant, och nu finns det nog ett par personligheter jag faktiskt gillar. Don Drapers knappt tonåriga dotter till exempel, och hans tredje fru Megan, som är klipskare än han förtjänar nästan. Sen märkte jag under säsongen (fyra?) då Joan med det fantastiska håret inte längre var med så mycket, att jag faktiskt saknade henne en massa. Nu är hon åter och det gav en känsla av att familjen var samlad igen. Så jag gillar nog henne rätt mycket. Hon är stommen i hela företaget utan att någon egentligen verkar fatta det.

Kläderna och inredningen är ett stycke i sig i serien. Fantastiska saker har de på sig och det får mig att önska mig smal på 60-talet. Männens kläder är väl inte riktigt lika roliga men ibland dyker det upp rätt kul saker även där. Jag älskar den nedsänkta sittdelen i Drapers vardagsrum och av någon anledning får deras lägenhet mig att tänka på farmor och farfars hem när jag var riktigt liten. Jag tror att min farmor hade en hel del trendiga saker från 60- och 70-talen. Det där kantiga, bruna i en blandning av mörkt trä och plast. Läckert på nåt vis.

Jag borde kanske ta en paus ett tag, men det är en praktisk serie att se när man pysslar med annat. Bra att pausa med och stundtals funkar den gott att ha på under tiden till och med.

Rastad Sara

Igår var jag på AW med jobbet, nästan alla var med och det blev en riktigt trevlig kväll. Personligen kanske jag var lite lågmäld, blandat med en del skrattattacker som jag lovar mer var ett resultat av en enorm trötthet än alkoholintag. De sista två timmarna av arbetsdagen var jag på riktigt så trött att jag hade kunnat lägga mig raklång på golvet och somna. Så jag trodde inte jag skulle ta mig igenom middagen men det gjorde jag och sen ramlade tiden på ganska bra. Det är inte helt omöjligt att jag uppfattades som onykter men jag kan lova att det var tröttheten som gjorde största genomslaget, inte de två vinglasen eller de två förvånansvärt goda ciderflaskorna jag drack under de 6 timmarna vi var ute. 

Men som sagt; trevligt var det. Inte minst att få tid att prata med saknade kollegor som annars spenderar tiden hemma med sin nykläckta sötungar. 

Så idag är det en behaglig trötthet. Det var kul att komma ut, att få tillbringa kvällen någon annanstans än i sängen, vilket det varit lite för mycket av sista tiden. Måndagskvällen som undantag, då var jag faktiskt också ute. En efterlängtad kväll med bästtjejerna Ulrika och Anna. Jag hoppas att såna här kvällar fortsätter att dyka upp och ge lite strössel till de trötta kvällarna.