Post-söndag

Vi hade ju dag två av styrelsemöte igår också. Och det kändes som en lättsam stämning. Skönt, och så gick det ganska fort också så vi kunde sluta ett par timmar tidigare än planerat, vilket passade bra för min begynnande huvudvärk. Tackade nej till lunchsällskap efteråt, vilket jag sen ångrade lite. Hade tänkt ta mig till kulturhuset för att se det här (älskar hennes böcker), men gick av t-banan fel och struntade i det sen. Något jag också ångrar lite. Tänkte då istället att jag kanske kunde jaga ut Gusten eftersom Joakim fortfarande bodde i sängen, men la ner det av okänd anledning. Ytterligare ett dumt beslut. Tror att jag var lite trött, även om jag kände mig sugen på att göra något när vädret var så vårigt och skönt och jag hade extra timmar tillgodo. Men jag for till Fiskis istället, handlade lite mat och jobbade vid datorn en stund.

På kvällen såg jag Bourne Identity som var bra men inte hysteriskt bra (7/10) innan jag toksomnade på min madrass på golvet.

Bitterflyg AB

Hemma efter en inte så bra flygning. Eller ja, själva flygningen var väl ungefär som de brukar, med undantag för nästan ingen sikt över det fuktiga, småregniga Umeå. Men det gick inte så bra för mig den här gången. Började fel med att två av två incheckningsluckor stod stilla pga strul med passagerares papper, eller nåt. Oerhört stressande. När det stått still i nästan en halvtimme och min avgång närmade sig blev jag lite nervös. Men när jag försökte påtala för en kvinna som jobbade där att jag började få bråttom och skulle med Umeå-planet tyckte hon halvsnorikigt att det ska nog nästan alla i kön. Det roliga i det hela var att en tredje lucka enbart ägnades åt affärsbiljettresande till Bryssel (en avgång somskulle gå 40 minuter efter Umeå-flighten), vilka var en handfull personer. Men där fick jag veta, kunde man inte få hjälp, trots att det var samma flygbolag. Gud nåde om man stör affärsmänniskornas gräddfil.

Efter en stund började kvinnan kolla vilka som faktiskt skulle med Umeå-flyget och det visade sig att det förutom jag var 4-5 stycken till av alla i den evigt långa kön, där samtliga övriga stod efter mig. Ojdå, såg hon ut att tänka när hon fick veta över radion att resterande passagerare väntade på oss och om hon kanske kunde se till att affärsluckan blev tillgänglig? Hm...

I fortsättningen kanske jag också ska ignorera reglerna om handbagagets storlek och ta med bägge mina väskor på planet direkt som nästan alla andra verkar göra, för att slippa sånt där strul. Nu resulterade det i att jag hamnade nästan sist i kön till planet trots att jag varit i mycket god tid på flygplatsen. Det i sin tur innebar att inga fönsterplatser fanns lediga som jag gärna vill ha och det blev en dålig start på flygandet, för kontrollfreaket Sara.

Jag inser ju det dubbla i att vilja sitta vid fönstret av trygghetsskäl, för det är såklart krångligare att ta sig ut vid ev kris. Men jag känner mer kontroll där då jag kan se ut, lättare känna in rörelserna i planet med det jag ser osv. Nu blev det alltså inget bra och då fortsatte det så. Jag satt mest och tittade på luckorna i panelen och väntade på att luftmaskerna skulle trilla ut vid varje gupp eller tryckförändring. Försökte läsa min nyinskaffade bok, Bitterfittan, men kände bara än mer ångest eftersom huvudrollsinnehavaren inte ens hade vett att ha ångest under sin flygresa men ändå var bitter som 30-årig gift enbarnsmor som trots allt hade råd att bara fara på charterresa. Koncentrerade mig istället djupt i mina äppelbitar och min varma "airline-towels" och lät tårarna vara.

Hehe, bitter resa alltså. Men nu känns det bra. Nu är jag på marken, hemma med tre favoritkissar (varav en visst har kräkts halva helgen) och en Mattias som försöker påminna mig om att jag trots allt faktiskt flyger, som om det skulle spela någon roll...

Nu ska jag snart ägna mig åt lite kongresstress, försöka äta något och varva ner och sova innan jag ska till jobbet ikväll.

Maniacs!

Dagens fundering: Varför målas alla som söker vård/hjälp av psykiatriskt slag (oavsett anledning) ut som galningar som bara väntar på tillfälle att få mörda en hel familj, hugga ner en minister, köra ner folk med bil i Gamla stan eller kanske vifta runt med en machete på folk på en t-banestation? Och före det har det varit populärt att anta att alla som inte får den hjälp de söker omedelbart far ut och ger sig på människor i blandade hemska metoder.

Hela den där mediala retoriken bidrar enbart till att färre av de som skulle kunna må bättre genom att få stöd, råd och hjälp från psykvården faktiskt söker sig dit. För man ser sig inte som "psykiskt sjuk" eller "galen", och man vill inte heller att människor i ens omgivning ska tänka att man är det. Och det här är ingen tes, jag vet att det är så. Totalt kontraproduktivt men såklart helt i handen på de som vill fortsätta dra ner budgeten för psykvården.

(Därmed inte något sagt i skuldfrågan i det fall där just sådana här argument lyfts just nu. Jag vet inget om det. Jag får erkänna att jag snabbt hängde på medias lösning från början, men lovar att jag drog lärdom (igen) av att tro på det som skrevs som lät så övertygande klart.)

Dagens sekundära frågeställning är såklart hur; hemliga är egentligen "hemligheter" som publiceras på expressens nättidning?

Om etiketter

Nu gick tankarna ändå igång på det här med etiketter. Det är ett spännande område, inte minst när det gäller just Fi. Jag känner nästan aldrig igen mig i beskrivningarna som finns i media på olika håll av just Fi, dess anhängare och/eller dess "kärna". Så jag kanske är fel ute, helt enkelt. Jag känner mig sällan som ultrafeminist, aldrig som manshatare, knappt som kulturtant och ganska lite lesbisk faktiskt. Jag har aldrig tyckt att det är okej att sälja sina döttrar, är som bekant inget fan av någon som helst världsreligion och ja, den så kallade karriärplattformen lyser verkligen med sin frånvaro för min del. Om något så tror jag att jag försakat mina ev karriärmöjligheter just på grund av att jag varit och är ett namn (bland många) i Fi, inte minst lokalt och inom den "bransch" som jag skulle vilja finnas förvärvsarbetande i. Det är inte bara en gång som jag hört argumentet att man inte kan/törs vara medlem/aktiv i Fi pga karriären när medlemmar aviserat sitt utträde. Så ja, antingen lever jag i min egen bubbla eller så är viljan att beskriva Fi och etikettera dess medlemmar större än vad verkligheten ger plats för.

Trött lördagskväll

Lördag kväll och jag känner mig rätt seg. Skulle lätt kunnat somna redan vid åttatiden utan större ansträngning. Har handlat lite och lagat mat till mig och sjuklingen. Fast mest har jag preparerat honom med avslagen cola och salta kex, och en massa insiktsfulla råd och lugnande ord (who wouldn't want me??). Och typ ytspritat allt han rört vid efteråt. Jag ska då inte bli sjuk.

Styrelsemöte idag. Ett ganska bra möte, men det blir som alltid lite ostrukturerat mot slutet när alla är trötta och ingen orkar hålla kvar i ordningen. Men det var ok, inga beslut skulle fattas då ändå. Bra diskussioner också och mycket gjort idag. Vilket resulterar i kortare möte imorgon, förhoppningsvis. Så egentligen skulle jag kanske kunna ta ett plan hem imorgon och slippa känna mig stressad på måndag, men jag ids/har inte råd att lägga ut pengar på att boka om biljetten. Så jag blir här och pysslar om sjuklingen, på rumslängds avstånd, eller nåt.

Läste i nån gratistidning i morse att det var spökvandring ikväll i Gamla stan. Läste om det sist jag var här också och det hade varit kul att gå på, men det får bli nån gång när jag har ett friskt sällskap.

Nä, vet inte om jag ska lägga mig framför en film eller kanske WoW:a lite. Orkar inget mer seriöst. Hörde nåt om att jag/vi blivit kallade "ultrafeminister" i dagens SvD men ids inte fördjupa mig i det heller. Känner inte att jag är så mycket för etiketterande idag heller.

Flygspaningar

Framme! Det är ju faktiskt mycket smidigare att flyga till Bromma egentligen. Mindre flygplats med mindre stress, billigare flygbuss som dessutom bara tar en kvart till city.

Själva flygningen gick bra. Jag kan inte påstå att jag mår bra när jag flyger, men det går ju i vart fall. Ca 4 sekunder innan dess att planet lättar tänker jag alltid "nu vill jag gå av". Jag försökte fördjupa mig i min tidning, men vad jag läste, det minns jag knappt.
Däremot satt jag och förundrades över maten som serverades. Jag bad om vegetariskt och fick en låda med en dubbelmacka med nån röra i, juice, te och en påse med äppelbitar. Tjejen bredvid mig fick inga äpplen utan en chokladbit. Mmm, det ser man ju på min kroppshydda att vegetarian betyder renlevnadsmänniska... Humor. Men jag var mer än nöjd över mina äppelbitar, jag hade faktiskt inte velat byta. Intressant spaning bara. Det som kanske var än mer konstigt var att i min veg-macka så var ägg en av ingredienserna i röran. Så det gick ju bort för min del. Hur logiskt tänkt är det?

Det är spännande också med alla olika "riter" som olika flygbolag har för sig. På Malmö aviation gick flygvärdinnorna runt och delade ut varma blöta tygtrasor med plasttång till passagerarna.

Väl på Bromma så gjorde jag också en sociologisk spaning. Vi stod nästan alla från planet och trängdes på den lilla platsen där rullbandet med bagaget går runt. Och det gick runt. Och runt Med en enda väska som ingen ville kännas vid. Och det tog evigheter. Sen sa någon nåt om att det väl snart kommer ett par skidor som ska till Åre, men en anspegling på sällskapsresan, förmodar jag. Smått fnissande hördes. Sedan hände fortfarande ingenting. Då började någon spela musiken från Sällskapsresan, den som går när de är på Gran Canaria. Den tidigare nästan knäpptysta församlingen började skratta. Och plötsligt var stämningen en annan och man kunde krypa ur sin egen lilla sfär och prata med de som fanns bredvid. Fascinerande, det där.

Ja, så nu är jag i mitt andra hem Fiskis och sitter i ett eget tyst rum med Joakim i ett annat, blek och ämlig. Borde kanske ha bytt boende, men tiden fanns inte riktigt. Så nu är det som det är. Jag hoppas vid alla gudar att jag inte drabbas. Jag har verkligen vare sig råd eller tid att vara sjuk nu.

Kvinnor kanske inte SKA kunna teknik?

Apropå det här måste jag berätta att jag tänkte precis samma sak när jag för ett par år sedan skulle köpa en trådlös telefon. Jag hade Mattias med mig så det var inga problem att få säljares uppmärksamhet. Det som orsakade rök från mitt huvud var istället att trots att jag inledningsvis förklarade tydligt att JAG var intresserad av att köpa en telefon så riktade sig (de manliga, som de vanligtvis är) säljarna i ett par affärer sig hela tiden till Mattias när de förklarade telefonens fördelar. Detta trots att han inte svarade utan tittade på mig, i ett försök att lyfta över uppmärksamheten till rätt person. Detta gjorde mig galen. Allra värst var det inne på Bang Olufsen (dit jag gick mest för skojs skull, de har snygg design ibland). Till slut började Mattias gå ifrån säljaren, men inte ens det hjälpte. Så där stod jag, sur och negligerad och bestämde mig för att inte köpa nån telefon typ ever.

För ganska många fler år sedan när jag skulle köpa dator var det samma sak. Jag hade med mig min dåvarande pojkvän och säljaren riktade sig ivrigt mot honom, trots att det var jag som ställde frågorna. Till sist sa han åt säljaren att han kanske kunde rikta sig mot mig; "det är inte jag som står för det tekniska kunnandet i det här förhållandet". Detta tycktes slå säljaren ur balans totalt.

I rättvisans namn får jag väl säga att det såklart inte är så alltid, men varför är den ens så någon gång? Jag kan ge fler exempel som ovan. Och säg inte att det har med generationer att göra; på B&O var expediten kring 30.