Treat myself!

Jag har funderat på det länge men tycks att det kostar lite för mycket. Men så när jag behövde komma på nån belöning för när jag passerat 10 kilo viktminskning så kom jag att tänka på det. Det är väl typiskt bra tillfälle att faktiskt ge sig själv något som egentligen känns lite dyrt och "onödigt"?

Nya naglar! Jag slutade (igen, jag börjar så snart det blir mycket stress) bita på naglarna för ett par månader sedan men de blev aldrig fina utan gick bara sönder hela tiden. Men nu har en jätteduktig tjej gjort nya åt mig, i gelé. Jag fegade ur totalt vad gäller färg så de blev väldigt naturella. "Varför är du rädd för att sticka ut?", frågade hon mig, och jag hade egentligen inget bra svar. Men jag fegade ändå. Jag lät mig övertalas till två naglar med lite guldigt glitter, det var allt. Men det blir bra nybörjarnaglar.

Och jag tycker faktiskt att de blev jättefina. Jag känner mig plötsligt finare med dem dessutom. Som att händerna blev snyggare i sin helhet, trots klösmärken och min nyuppkomna känsla av att mina händer ser gamla och "rynkiga" ut (vätskebrist, säger min kollega, kanske har hon rätt).

Nu gäller det bara att lära sig hantera dem också... Inte helt enkelt kan jag lova.

Hemmahelg

De här helgerna då M stannar kvar i Sundsvall är alltid så väldigt olika de andra. De blir lugnare, mindre välplanerade oftast men det är snudd på för mycket Sara-tid. Och lite för tråkigt nästan, även om det också är nyttigt. Den här helgen hade jag egentligen tänkt åka till stan på lördagen och besöka Vegomässan men det kändes som att jag behövde vara hemma hos mina små svansar med tanke på allt som är på gång i gänget. Och jag har kommit hem sent många kvällar de senaste veckorna så de har varit själva nog ändå. Sen att åtminstone de två äldsta sover bort största delen av dagarna är väl en sak, men jag finns då här i vart fall.

Idag blev jag dock lite småless på mig själv och bjöd ut Lil'sis och hennes Joel på middag. Jag hade inte så mycket hemma men snodde ihop nån form av indisk gryta med blomkål, kikärtor, morötter osv, som jag serverade tillsammans med ris och philadelphia med franska örter. Det blev helt okej. Och det var trevligt med lite besök en stund.

Över lag har jag ätit bra i helgen, det är som alltid lättast när man är själv (även om jag gärna byter det mot att M är hemma) och dessutom hemma hela helgen och inte behöver tänka kring mat ute. Däremot har jag inte rört mig så mycket som jag borde ha gjort. Det gäller nästan hela veckan. Jag borde kanske ha dragit fram gåbandet under helgen men det har bara inte blivit. Varje gång jag tänkt på det, som alldeles nyss, har det känts för sent på kvällen. Dålig ursäkt helt klart. Till veckan måste jag ta tag i det igen.

Den här veckan får vi ett nytt lön- och personalsystem vilket kommer innebära en hel del merarbete än annars, då allt ska stämma och hinna läggas in från det gamla, som varit stängt i en månads tid. Mycket har hänt under den tiden som ska in före lönekörning och det lär bli lite rörigt, inte minst då vi inte fått utbildning i det nya än. Men kanske kan jag jobba lite hemma i lugn och ro under veckan då jag inte har möten. Det beror på hur det ser ut och hur allt funkar. Vi får väl se om det dyker upp några kattungar mitt i allt...

Sara 38 år; "Vad ska jag bli när jag blir stor?"

Det har varit mycket katt- och vikt-bloggandet det sista, jag inser det. Men det har väl också tagit upp rätt mycket av min tillvaro ett tag. Jag känner av tröttheten och minnesproblematiken jag hade i november, december igen; det yttrar sig ungefär som då, minus en del migrän (tack och lov). Jag försöker hitta strukturen som kan utplåna stressen men det är inte helt enkelt.

En bit i det skapar en hel del funderingar av mer omfattande karaktär. Det där klassiska; vad kan jag jag, vad vill jag, vad borde jag, vilka är egentligen hindren osv. Som så ofta förr känns det som att jag skulle behöva en livscoach som hjälpte mig att bena ut vägen lite. Det är alls inte enkelt. Min chef lyfte mentorsprogram som en möjlig väg då vi pratade om det lite kort i höstas och det kanske inte är så dumt.

Från ett av de mer inspirerande föredragen jag varit på
det senaste. Jag har just hunnit börja läsa men det känns
som att det kan finnas en del att ta till mig av, åtminstone delvis.

Under tiden försöker jag suga åt mig av det som finns tillgängligt i form av föredrag, skriven text och inspirerande personer. Jag vet inte om det tar mig framåt så mycket men det ger åtminstone bränsle till funderingarna. Och det finns rätt mycket inspiration i området att hitta, det svåra är att hitta det som sätter fingret på vad jag behöver.

En kanske lite mer oväntad person som jag hittar inspiration ifrån lite nu och då sedan ett tag tillbaka är Isabella Löwengrip. Jag läser hennes blogg med lite varierad behållning; scrollar det mesta av de sponsrade inläggen men hittar en del guldkorn att fundera över, framför allt då hon resonerar och delar med sig av sitt yrkesliv, sin kompetens i företagsvärlden och sitt orädda sätt att driva sig framåt. Vi lever i helt skilda världar och arbetar i skilda världar, men det är ändå något i det som gör mig ganska nyfiken. Och önskar att jag satt i de här funderingarna och var minst 10 år yngre... Att människan bara är 26 år går mig förbi ofta, det är rysligt imponerande bara det. (Går ni till hennes blogg så vill jag dock rekommendera att inte börja läsa kommentarerna på hennes inlägg, de gör mig mest bara arg och irriterad på mänskligheten.)

Jag skulle vilja skriva mer om mina egna funderingar, insikter och lärdomar från mitt eget arbete som chef i offentlig sektor, men det är svårt då jag inte på något vis är särskilt anonym här och då mitt arbete har mycket av den karaktären som skulle kräva det. Inte så att det är sekretessuppgifter jag skulle vilja blogga kring, men själva arbetet i sig är svårt att kommentera så mycket öppet. Men det ger också upphov till en hel massa funderingar. 

Jag får väl följa rekommendationen jag just fick att återgå en kortare period in i lite personlig handledning igen för att få utlopp för det, även om det är ett betydligt mer ansträngande (eller kanske snarare omkullkastande) sätt att hantera funderingarna på.

Smilla hos veterinären

I fredags tog jag för övrigt lite ledigt på eftermiddagen och for till veterinären med äldstakatten Smilla. I juli förra året konstaterades det lite förhöjda njurvärden, njursvikt, som då inte var tillräckligt besvärliga för att behöva medicineras men som gjorde att torrfodret sedan dess består av njuranpassat sådant.

Egentligen tycker jag nog att hon varit piggare under vintern än vad hon brukar, hon brukar ju snudd på bli deprimerad under vinterhalvåret. Men den här gången har hon varit ganska leksen och busig. Men så började jag tycka mig se en ökad trötthet (ungefär samtidigt som min egen kanske?), fick för mig att hon blivit lite smalare och inte riktigt samma fart i henne. Så jag bokade en tid för uppföljning. Orolig för vad jag skulle få veta.

Plåster på tassen och då kan man inte ens ligga som
man vill. Demonstrativ så det räcker :)

Njurvärdena hade märkligt nog blivit något bättre och är nu bara lite lite förhöjda. Jag trodde inte ens det var möjligt. Däremot hade hon tappat ett halvt kilo, vilket är hyfsat mycket även för en lite rundare katt som Smilla. Hon hade mycket tandsten men för att ta bort det krävs sövning vilket kan vara riskabelt i den åldern (samma ågren som vi hade innan Rosas tänder åtgärdades). Så nu funderar vi lite på vad vi tycker att vi ska göra.

M tycker inte att vi ska reagera alls, att det inte är nån fara att hon tappat lite. Och jag håller väl med, men oron finns hos mig att tappet ändå står för något. Vi kan ta fler prover och ett urinprov (sticka henne direkt i urinblåsan via buken) för att undersöka vidare. Och vi kan söva och åtgärda lite tänder ifall smärta gör att hon inte äter lika bra. Men jag vet inte. Vi ska fundera som sagt och jag har fått smärtstillande utskrivet att testa ifall det gör att hon äter bättre.

Finaste tjejen!

Hon var dock ruggigt duktig i vanlig ordning och sa knappt något när vi var där. Låg på britsen och kollade lugnt ut över åkern utanför medan vi väntade på provsvaren. Min fina tjej. Jag summerar det ändå som inte katastrofala resultat, något jag var väldigt rädd för att få innan vi åkte. Så får vi se vad jag bestämmer mig för helt enkelt.

Små, små rörliga överraskningar!

Igår upptäckte jag något som vi förvisso har anat och lite haft på känn, men inte alls haft koll på. Vi fick ju veta lite "i förbigående" då vi hämtade hem Alice att hon kunde vara dräktig. Hon åt som en tok redan från start, men å andra sidan serverades det annan mat här än hon var van vid tidigare. För en vecka sedan la hon sig på sidan på köksbordet och jag fick lov att kela lite. Jag tyckte mig känna något men jag var alls inte säker.

Igår fick jag samma chans då Alice kom och la sig på sidan på vardagsrumsbordet när jag satt och såg på tv. Kolla!

Jag blev framför allt förskräckt till en början. "Vad ska jag göra nu?" Det kändes jätteläskigt då jag inte varit med om det sedan jag var barn och växte upp i en familj där det tillkom katter hela tiden. Jag började läsa på lite och insåg att jag nog inte kommer kunna vara den där braiga kattägaren i det här läget, som rekommenderas. Jag har ingen aning om när jag kan börja räkna med att Alice får sina kattungar. Jag kan ju inte ta semester i ett par veckor för att kunna vänta in det. Även om jag förstås skulle vilja. Bara tanken på att hon skulle vara helt ensam i det ger mig lite ångestkänslor. Tänk om nåt händer?

Idag tycker jag att Alice vandrat runt och kikat mycket. Försökt klättra upp på garderoben, lagt sig under byråer och blombord. Jag försökte göra ett litet "bo" åt henne i en låda med högre kanter som jag la handduk och filt i. Men den verkar hon inte så intresserad av. Jag har flyttat den till olika ställen men det har inte hjälpt. Jag vill ju inte att hon hittar nåt dåligt ställe att få sina ungar på.

På måndag ska jag ringa veterinären och be om lite råd. Jag måste få veta om det finns nån fara i de andra katterna eller om de kommer låta det vara. I bästa fall kanske t.om ta sig an de små senare. Jag vill veta vad jag kan och bör göra.

Och sen blir det, av allt att döma, små kattungar också här hemma. Från två katter till hur många? Mysigt, läskigt och spännande, på samma gång.

Det går framåt-nedåt, del 9

Ibland suckar jag över mig själv och tänker "Äsch, det är ju egentligen ingenting. Syns knappt." varierat med tanken "Fan vad bra!". Igår, en vecka efter planerat, så såg så äntligen min målsida i appen jag använder ut såhär:

Ser ni där längst ner? Lite stiligt är det ju. Innan jag kom dit kändes det som en stor puckel att ta sig över, men nu känns det oftare som just inte så mycket. Jag vet inte varför. Jag borde ju glädjas och njuta av stunden, men nu har jag redan nästa mål i sikte. Kanske blir det målet som kommer kännas stort nog att gå ut med mer publikt?

Nånstans tror jag att det kan vara rädslan för att det plötsligt ska ta stopp, att det inte ska gå längre och att jag sakta ska återgå till gammal form. Misslyckas. Å andra sidan så känns det som att det går nedåt, om än lite långsammare än önskat, utan att det egentligen känns som att jag offrar så mycket. Det som kändes som uppoffringar i början känns inte riktigt så nu. Nu är det mer intensiteten det kommer an på.

För jag har en liten svacka vad gäller motionen just nu. Jag är trött för att jag sover ganska dåligt av nån anledning och då finns inte riktigt orken. Men jag försöker. Idag var jag på väg till simhallen efter jobbet men Lil'sis önskade ett ikea-besök istället och jag var inte särskilt svårövertalad. Men jag skulle behöva en liten spurt nu när det segat på lite mot slutet av den här 10-kilos-puckeln. Jag får sova ut och försöka ta lite nya tag under helgen.

Men lite "heja mig" försöker jag att tänka, även om det låter lågt och gnälligt här ovanför...

Har vintern rasat ut nu?

Det var då riktigt aprilväder in i det sista. I lördags var vädret ganska fint och M kommenterade att det snart är dags att rensa i rabatterna och jag kände mig snudd på varm i min vinterjacka. Så vaknade vi till ett snöoväder på valborgsmässoaftons morgon med ett tjockt snötäcke över hela landskapet. Som från ingenstans.

Snö, snö, snö...

På sena eftermiddagen kom Lil'sis och Joel hit på middag vilket var väldigt trevligt. Vi ses annars mest inne i stan, det är sällan vi har gäster över lag i huset, så det var trevligt. Vi bjöd på M:s senaste favoriträtt från Jävligt Gott-sidan (med lite egna tvistar) vilket verkade gå hem rätt bra. 

Vi besökte elden, som lämpligt huserar mitt över vägen från oss varje år, men det var kallt och helt enkelt inte så väldigt mysigt så vi stannade inte så länge. Sen blev det lite datorsupport i köket allmänt umgänge. Gillar att ha Lil'sis hemma, det känns ännu lite mysigare än vad det gör bara av att ha M hemma. Den här vardagliga ensamheten som jag inte känner att jag har några problem med kanske är ensammare än jag tänker på.

Hursom. Idag bjöd vädret på strålande sol, förvisso lite kall blåst, men smält snö. Ja, visst är det fortfarande kvar en del men det som kom igår har nästan försvunnit. Idag har vi slappat hemma, sett färdigt Broadchurch, fikat hos svärföräldrarna och ätit lite sen lunch innan jag vinkade av M vid tåget. Jobbigt som alltid. Det där med avsked...

Temperatur i skuggan sen eftermiddag.
Och lillstugan behöver målas på med mera slamfärg...

Imorgon är det jobb igen. Kortvecka då förstås, men med full fart redan från start. Jag blir alldeles förvirrad av kortveckorna (bl.a, ska väl sägas) så jag har inte mindre än två möten inbokade imorgon 8.30. Det blir ju spännande...