måndag, januari 18, 2016

Kan själv!

Jag har nog alltid haft ett driv att lära mig göra saker som gör mig mer självständig, oavsett om det egentligen är en sak jag tycker är rolig att göra eller inte. Jag har aldrig varit bekväm med att behöva be om hjälp, och det är i sanning både en bra och en dålig sak, men jag försöker att som oftast se det som en positiv sida. Såvida det inte blir dumdristigt eller alltför envist, för det händer förstås.

Ikväll har jag i vart fall sotat pelletspannan alldeles själv. Eller ja typ själv, M var med via facetime så att jag kunde ställa frågor när de dök upp. Jag har ju både sett på och varit med och gjort det tidigare men inte gjort det helt själv. Det är ju inte särskilt svårt, men det gäller att ha lite koll på alla luckor och skruvar och sånt. Nyare pannor är visst enklare. Men nu är det gjort och jag blev svart i sot överallt och påminde väl mest om sotarn i Madicken efteråt...

Men sånt där, fixa smågrejer själv, spika eller laga, fixa stopp i avlopp i vasken eller ha lite koll på det mest väsentliga som ska bytas, fyllas på eller has koll på i bilen; sånt känns lite viktigt av någon anledning. Känslan att fixa själv är rätt skön, åtminstone tycker jag det. 

Jag tror att jag har lite min far att tacka för det. Han fixade inte så ofta saker åt mig utan att jag var med och såg på hur han gjorde eller allra helst gjorde själv efter hans beskrivning. När mina tjejkompisar hade automatmoppe hade jag en gammal växlad sak som återkommande hade problem med både fyrtaktande och loppa på stiftet; saker som han lärde mig fixa själv. Det gjorde mig mer orädd inför sånt, tror jag. Säkert gav det mig lite av det "duktiga-flicka-syndrom" som jag har en släng av ibland (ofta), men det har också tagit mig en bit. "Du kan själv!", jag minns honom säga det. Många gånger suckade jag förstås som tonåring och tyckte det var drygt att han inte bara kunde göra det, men idag är jag tacksam. Tacksam till min fina, komplicerade far med all sin livsångest. Som jag känner igen mig så mycket i, även om det ibland är svårt att se förbi och minnas bortom hans missbrukssjukdom. Alltid saknad, men alltid en del av mig.

3 kommentarer:

Fru Månsson sa...

Härligt att kunna själv och visst kan man uppskatta en del saker i efterhand som föräldrarna lärt en men när de gjorde det var jag som du. Tyckte mest att det var jobbigt. Fint att höra om din far. Det är väl så att många av oss har både bra och dåliga sidor. Kram

Sara sa...

Tack! Ja om jag tar med mig något av mina erfarenheter i livet så är det nog att ytterst få människor är bara dåliga eller bra. Jag försöker tänka på att skilja på gärning och person. Inte alltid så enkelt dock, tex är media duktiga på att vilja göra tvärtom i våra huvuden.

Fru Månsson sa...

Håller helt och hållet med dig. Det känns som jag i dig har en väldigt klok släkting som reflekterar väldigt mycket precis som jag. ;-) Ibland önskar jag att min mamma också reflekterat mer över sitt liv. Tror det hade varit bra för henne.