Smilla update

Och Smilla då? Ja, de där kräkdagarna tog mycket utav henne, det är då säkert. Jag bannar mig själv fortfarande, även om jag vet att det inte leder någon vart. Hon pendlar mycket; äter bra ena kvällen eller morgonen för att sen kännas trött/svag en annan del av dagen. Hon tar inte för sig så mycket själv om dagarna så även om hon nu är inne själv på dagarna då vi jobbar så är matskålarna hyfsat orörda då vi kommer hem. Sen kan hon äta igen lite på kvällen, men över lag känns det som att hon inte riktigt har orken.

Jag drömmer oros- och stressdrömmar om det och vaknar ofta och försöker ge henne mat om nätterna. Ikväll så har jag mejlat veterinären så får vi se vad hon säger. Jag skulle kanske gjort det redan direkt efter kräkdagarna, men jag ville se om hon kom igen. Och så har jag väl oron över att hon ska säga att det nu inte finns mer att göra. Jag kan helt enkelt inte riktigt hantera det. Jag tycker ju inte att Smillas livsglädje är borta, hon är fortfarande Smilla. Trött och inte så stark, men hon är fortfarande så sällskaplig, nyfiken och det känns som att hon vill. Jag tror inte det är en projektion från min vilja faktiskt. Hon känns inte sjuk, "bara" svag/trött.

Så ja, vi får väl se om veterinären ringer imorgon och har någon idé. Det känns skitläskigt men vi kanske måste komma tillbaka och få en ny bedömning igen. Jag vet inte vad jag ska tro riktigt, jag pendlar i takt med att hon gör det. Hennes pigga kvällar/mornar då hon äter bra och har humör och känns pigg i ögonen så känns det bra och som att det är på väg att vända. Sen när hon är trött och lite ointresserad så går hjärtat sönder istället.

Håll en tumme för att det inte är nu det slutar. För att det finns någon lösning vi inte tänkt på. Något de inte kollat som är enkelt att åtgärda. Jag skulle göra vad som helst för det.

Midsommar 2018

Midsommar kom och gick. Är det tråkigt att säga att det mest är en anledning till långhelg mer än något annat? Tredagarsledigt är ju som inte så tokigt. I år var de flesta upptagna på annat håll, vilket vi nog båda tyckte var ganska skönt. En lugn storhelg utan måsten eller en massa planer. Så vi höll oss hemma och gav bort lite tid till byalaget för att preparera inför firandet i byn först på morgonen och sen vara med på själva arrangemanget på eftermiddagen och sälja lite lotter och prata med folk.

I hällregnet. Det var nämligen inte fantastiskt väder. Dagen före var helt okej och så även söndagen, men själva aftonen regnade helt bort. Skönt det med på nåt vis. Är det tokigt?

Regndans kring midsommarstången

Vackra Tullgården!

Regn eller inte; båtarna hade sina fina flaggor i topp

På midsommardagen gjorde jag en del av den mat som vi hade tänkt göra på fredagen (vi åt sojakorv med bröd till midsommar-middag, mysigare än det kanske låter), bakade en tårta och så for vi in till stan och våldgästade Lil'sis och Joel. Vi åt en massa och såg sen film, det var väldigt trevligt.

Vegansk potatissallad med halloumi och sojachorizo

Hallontårta och Joels brownies; massa gott!

Lugnt och skönt och alldeles lagom helg. Gräset är klippt, badrumsgolvet skurat, jag har fått utlopp för baksuget och behövde inte jobba på hela helgen. Gott så.

Korkad personal

Smilla var lite, lite bättre igår morse. Åt fisk och verkade hungrig. Åt mer mat men kräktes sen igen. Det var som att hon försökte vara piggare men magen drog åt andra hållet. Så jag lämnde henne med en klump i min mage över hur det skulle gå.

Så på vägen hem från jobbet igår, då vi pratade om vad vi skulle handla med för mat till henne, så slog det mig plötsligt. Hon är allergisk mot torrfodret!

Vi köpte nytt torrfoder i måndags. Ett med samma syfte som det från Royal Canin som veterinären rekommenderat, men från Hill's istället. Vi köpte det för att kunna byta ibland; Smilla har en tendens att ledsna om hon får samma jämt. 

Till saken hör att sist då vi skulle prova foder mot problem med sköldkörtel (för att se ev effekt, men sen hade hon ju bra sådana värden så det behövdes inte) så hände samma sak. Då hade de inte kvar det från Royal Canin i butiken så vi köpte Hill's och Smilla började kräkas och få diarré. Även då tog det ett par dagar innan jag fattade kopplingen och vi var väldigt oroliga och trodde hon var på sluttampen. Att jag inte mindes det?

Så nånting i Hill's mat är hon helt klart känslig mot. Så himla korkat att jag inte fattade det tidigare. Igår då vi kom hem skyndade vi bort med den maten och kokade fisk och hällde upp annan mat. Sedan dess har hon i princip ätit - sovit - gosat -ätit - sovit - gosat osv. Inget mera kräkande och en betydligt piggare Smilla väckte mig hungrig vid sju i morse.

Jag bannar mig själv att jag inte fattade! När hon redan är för tunn så påverkades hon fort av två dagar av kaskadkräkningar. Hon har som inte mycket reserver. Dumma, dumma personalen.

Rosa under

Så till nåt mer ytligt för att distrahera. Det var väl inte supersuccé med den vita blusen idag. Jag hade vit bh och ett vitt linne under men vid första toabesöket på jobbet så insåg jag att allt var typ genomskinligt. Kanske skulle kollat det noggrannare innan jag for? Beklagade mig lite hos min kontorsgranne som är en betydligt mer stylish kvinna och hon himlade lite med ögonen och sa att jag "såklart inte" kunde ha vit bh under vita kläder. Som om det vore det mest självklara. "Hudfärgat, eller kanske ljusrosa måste du ha".

Utöver det tyckte jag att jag såg valkig och gammal ut också (en riktig höjdardag rent självbildsmässigt har det varit).

Så i väntan på att M skulle jobba färdigt så gick jag ner på stan efter jobbet och smet in på Lindex där jag lyckades hitta min förra bh som jag faktiskt är riktigt nöjd med fortfarande. Provade hudfärgade men ryggade tillbaka av hur eländigt det såg ut (lite som en dålig BUS på min bleka hud) och provade istället en ljusrosa. Det funkade, totalt oväntat, mycket bättre. Så nu äger jag en sån, vem hade kunnat tro det? Jag Stålmannen-bytte-om till den efter att jag inhandlat den så att jag inte skulle fortsätta min påbörjade karriär som bh-reklampelare och resultatet blev bra.

Sen gick jag förbi Rituals och handlade tvål och handkräm i pumpflaskor till badrummet, något jag funderat länge på. Jag har varit förbi och testat dofter och handkrämer några gånger och fastnat för en tvål-handkräm-serie, som jag dessutom tänkte skulle se lite lyxigt ut på handfatet. Så idag slog jag till (höjden av shopping-velare är jag, om ni nu inte redan uppfattat det), plus en hudkräm som är av lagom storlek att ha bredvid sängen såväl som i handväskan, med samma doft. Lite vardagslyxigt sådär.

Jag hann strosa igenom ett antal andra butiker jag annars sällan besöker, men jag köpte just inget (mer än en ny plånbok som var på rea, till M som blev av med sin inklusive innehåll i fredags (ska man cykla med plånboken i bakfickan egentligen?)). Men det blev en skön distraktion till stresskänslan över jobb och emlig kattkompis.

Ofrånkomlig nedräkning

Ikväll har jag haft ett mindre melt-down kring min bästa kompis. Smilla har varit lite hängig i ett par dagar och jag tror såklart det värsta. Hon kräktes både i förrgår och igår och igår ville hon inte riktigt äta och såg som hängig ut. I morse fick jag henne att äta lite torsk och räkor men jag var ändå orolig då jag for. Vi hade bokad middag med svärföräldrarna efter jobbet (som för M:s del drog ut på tiden) så vi blev sena hem och jag hade som en oro under huden för hur det skulle vara. Hon var inte så sugen på blötmat ikväll heller men räkor gick ner med ganska okej aptit, i några omgångar. Men hon ser fortfarande lite hängig ut.

Jag försöker tänka, och M försöker påminna mig om, att hon haft "episoder" som denna förut och att det gått över. Att hon gärna blir väldigt ledsen i sitt kroppspråk när hon mått illa. Att provsvaren vi tog sist var okej och att hon faktiskt ätit lite lite bättre sedan dess. Att hon vissa dagar känts som att hon lagt på sig lite (och vissa dagar det motsatta).

Men jag oroar mig ändå och undrar om det är de sista veckorna eller, hemska tanke, dagarna som börjar smyga sig på. Och det går bara inte att tänka. Vi har myst i sängen medan M tittat på tv:n och jag har blött ner henne med lite tårar då jag inte kunde jaga bort tanken på att hon inte längre skulle finnas. Förstå hur lång tid 17-18 år är (hon blir 18 år om ett par veckor). Det finns nästan inte en tid utan henne.

Men vi är inte där än och förhoppningsvis så är det bara en svacka. Vi får väl se.

Tant Sara

M hade nåt slags mission idag efter jobbet; jag skulle handla kläder som är ljusa, gärna vita. Jag har ju gått utanför min lilla box och köpt lite olika byxor som inte är svarta/mörkblå utan snarare med mycket färg/spräckel/mönster och varje gång jag försöker matcha dem med något så har det gått sådär och slutat med en svart topp som jag nu har till typ allt. Och varje gång har M påtalat att jag borde "ha nåt vitt" till. Så idag skulle det tydligen inhandlas.

Jag har nog aldrig provat så mycket vitt i mitt liv, och det ena såg värre ut än det andra. Jag har hemskt svårt att se mig själv i vitt; jag tycker jag blir tjockare, blekare och tröttare och sist men inte minst så "syns jag" som på nåt vis mer. Hemskt obehagligt. Och så är vita kläder inte sällan genomskinliga och jag har ingen lust att ha kläder som ger full insyn i valk-landet så då måste jag ha linne under och vips blev det krångligt, knöligt och besvärligt.

Men, hur det än är så har jag faktiskt med två vita blusar/toppar och ett nytt linne med mig hem. Vi får väl se hur mycket de blir använda. De var inte särskilt dyra, men det skulle ju kännas lite onödigt om de inte kom till användning. Jag har ju mina tokiga byxor som behöver lite lugnare kombos, så jag får väl försöka vänja mig vid tanken på mig själv i vitt.

Av: Gunilla Dahlgren

Och ja allt det här med vad jag klär i för färger, vad för typ av byxor jag kan/bör ha alt undvika, hur saker kombineras och så vidare och så vidare är förstås ett hyfsat tydligt uttryck för den, i brist på skojigare uttryck, lilla ålderskris jag faktiskt känner av. Eller snarare; "Sara-blir-tant"-skräck jag upplever. Jag vill så orimligt gärna fortsätta vara 30-something ett litet tag till. Bara lite!

Överbelastning

Idag har jag varit mer än lovligt virrig i mitt utförande på jobbet. Jag var på riktigt helt säker på att jag haft en konversation med en av mina arbetsgrupper, sådär säker att jag liksom såg det framför mig, tills jag insåg att jag nog snarare drömt det hela inatt. Antagligen i en process där jag kom på att jag aldrig tog diskussionen igår som det var tänkt. Jag sökte liksom fibrilt i samtalshistoriken och bland sms för att liksom hitta bevis för min tes, men fick som sagt se och visa mig rörigare än någonsin.

Ja, så kan det vara. Det är som också en del av allt kanske. Mest troligt en reaktion på att det trots allt börjat lugna ner sig lite och då finns det plötsligt tid till att lösa saker som skjutits på och fixa viktiga saker som inte varit prio ett, trots att de är viktiga, under en tid då jag verkligen bara hunnit det som brunnit mest intensivt. Så visst, det är fortfarande mycket på mina listor (i plural) men det akuta har ordnat sig och då börjar ena hjärnhalvan plötsligt sova igen sig...

Fin teori, va? Jag bjuder på den idag....

//Virrpannan no1