Kappa, parkas, jacka eller...wookie?

Men hur svårt är det att hitta en bra vinterjacka? Det stora problemet är kanske att jag inte ens vet vad jag söker för något. Vill jag ha en opraktisk men kanske fin kappa i nåt ull-liknande material? En mer praktiskt men kanske lite småtråkig parkas med mysigt foder? Eller en sportigare sak med vindtätt yttre? Det sistnämnda funkar dock rätt dåligt ihop med tex jobbklänning eller liknande.

Jag hittade ju också en rätt annorlunda jacka/kappa på nätet som jag av nån anledning fastnade lite för. Oklart hur varm den är dock. Och Lil'sis var ganska skeptisk och tyckte att den kanske var alltför "wookie"-lik, haha. Hon kan ju ha rätt i det. Jag tror att jag fastnade för att den var lite udda, men jag vet inte om det är ett bra val. Jag gillar dock att det är huva på den. På min höstjacka som jag köpte i år har jag världens mysigaste huva, det är skönt när det faller blöta saker från himlen. Och så skyddar det nacken lite även om den inte är uppfälld. På så vis är ju parkas bra, eller en kappa med fin huva.

Suck, jag lär väl inte komma till beslut förrän säsongen är slut...

Det går framåt-nedåt, del 18

Jag är fortfarande lite orolig för att klämma fast nån nyfiken kattsvans under bandet, men M är nog mer orolig för att jag av nån anledning ska trilla av bandet bakåt och falla nedför trappen. Hur nu det skulle gå till... Sött att han oroar sig ändå, han nämner det så snart jag säger att jag ämnar träna på bandet. "Ställ den in mot rummet en bit." Fin-mannen min.

Men ingen mosad katt idag heller. Det var framme två stycken nyfikna ett par gånger men de for iväg då jag hyschade bort dem bäst jag kunde. Det blir lite mindre träningsfokus då jag måste ha koll bakom ryggen på de nyfikna, men det funkar. Jag har ställt bandet bättre till och ställt saker i vägen så att de inte ska kunna komma under det, men lite nervig blir jag ändå.

Jag är lite på gång igen, det får jag väl säga. Även om jag inte är lika duktig som då det gick som bäst. Jag har evigt svårt att ta mig till simhallen själv plötsligt och då Lil'sis är förkyld fortfarande så har jag inte tagit mig dit. Men jag promenerar raskt på bandet nästan varje dag som jag inte kommer iväg på annat i vart fall, alltid minst 30 minuter, men gärna längre. 

Och jag är ju fasligt nära mitt ursprungliga stora mål. Som både känns nesligt nära samtidigt som jag mentalt bestämt mig för att jag ska fortsätta några kilon till, ungefär sju till, vilket gör det där målet lite mindre viktigt, dumt nog kanske. 

Jag noterar inte allt jag äter riktigt lika notoriskt som tidigare men jag har inte lagt undan det heller.  Jag försöker hålla det bra de flesta vardagar åtminstone. Det känns bra att jag ändå lyckas ha rätt bra koll, utan appen. Jag kollar per automatik på förpackningar och i listor efter kaloriinnehåll och räknar i huvudet så att jag håller mig där jag ska. Det jag kanske avviker mest ifrån är jag lite lite oftare tackar jag till fika än tidigare. På gott och ont. Jag vill inte tappa bort "är det värt det?"-tanken för att undvika att slentrian-äta saker jag egentligen inte är så sugen på eller tycker särskilt mycket om. Det känns viktigt. Samtidigt vet jag att sånt där fika är lurigt; en chokladboll eller ännu hellre en s.k rawboll som känns mindre onyttig än tex en mindre bakelse eller liknande behöver inte alls vara det (åtminstone inte kalorinumerärt). Det har jag ju lärt mig. Annars tycker jag just fikabröd är svårt att uppskatta. Både i storlek och vad det kan generera för kalorinivå.

Jag fortsätter framåt-nedåt med andra ord och försöker allt jag kan att få med mig huvudet. Jag försöker prata om det, med M mest, för att "normalisera" eller vänja mig vid att se och tänka på saker på ett annat sätt. Identifiera mig på annat sätt. Det lär fortsätta vara svårt, troligen svårare än de kvarstående kilona.

Men ja, ifall ni undrade (...) om jag gett upp så är så inte fallet alltså. Still going!

Saknad!

Jag saknar mina gammkattor! Det kommer som över mig lite nu och då att de fattas mig. Jag vet ju att de har det bra hos M, men jag känner mig lite halv. Det är förstås lättare att inte ha så många olika kattbehov under samma tak, framför allt mornarna går mycket fortare nu när jag inte behöver hålla koll på olika måltider som ska hållas separerade från andra katter och medicin som skulle ges. Så på så vis är det bra.

Men jag saknar min uppfodrande Rosa som med sina skälljud eller raspiga jamanden brukar berätta för mig hur saker ska vara (eller att det är dags att gå och lägga sig, tex, hon är bra på att hålla ordning). Och jag saknar att sova bredvid min Smilla. Att vakna och lägga handen på henne och genast få högljutt kurrande som respons.

De har det rätt bra här också :)

Jag ska hälsa på dem snart i vart fall, det ser jag fram emot. Jag hoppas att de vet att jag saknar dem och att jag inte övergett dem. 

Och jag har ju en del av kollektivet här också. Tre vilddjur och en mer försiktig Alice som jag envist försöker vinna över på min sida. Men hon är fortsatt skeptisk. Skam den som ger sig.

Söndagsnöje

Jag som hade planerat att göra en massa kikärtsbiffar och dammsuga ikväll när M farit hem sitter istället i soffan framför tv:n alldeles färdig i huvudet. En överdos av friskluft är nog orsaken till det. Idag har vi täckt båten med hjälp av svärfar och det var inte direkt varmt och mysigt ute. Det blåste starka vindar vid havet och var alldeles fuktigt och jag blev hemskt kall om fötterna rätt fort.

Men nu är ställningen uppe och står stabilt på båten och det hela är täckt med en tjock presenning som inte lär lossna i första taget. Det tog lite längre än vi tänkte bara, vi fick med oss en skruvdragare som hade dåligt batteri och så var det inte helt enkelt att manövrera en gigantisk presenning i vinden. Skönt att det är klart.

Jag har lämnat M vid tåget och saknar honom redan. Eftersom han har gammkatterna inklusive Rosa som ska ha medicin varje dag så kan han inte var här längre än ett dygn, så det blev ovanligt kort den här helgen. Jag kom hem från stan för ett par timmar sedan, lagade mat, kokade fisk till kattfamiljen här och har sedan suttit i soffan bara. Very productive.

Nu ska jag ta en varm dusch och sen krypa ner tidigt i sängen och läsa lite nyheter och bloggar, förhoppningsvis omringad av en fiskdäst liten kattfamilj. Det är ju en dag imorgon också....

Lins som lins?

Jag har just bytt från endagslinser till 30-dagarslinser och funderar över om det inte egentligen är precis samma sak? Jag använde mina endags rätt oförsiktigt; jag sov med dem och hade dem inne flera dygn i rad, men bara för att det faktiskt funkade. Jag bytte dem mest för att jag tänkte att jag borde, inte för att de kändes tråkiga på något vis. Och det gick bra, mig veterligen har jag inte fått några bekymmer av det.

Nu har jag haft mina nya 30-dagars inne i ett par veckors tid och jag kan inte påstå att det känns särskilt annorlunda. Det som är annorlunda är att de 6 paren jag köpte kostade lika mycket som de 30 endags jag brukade beställa. 

Jag säger inte att det måste vara samma sak, men det måste vara fler än jag som funderat över det?

Samma lika?

Btw, dagens tips från mig (ni har säkert redan koll på det); om ni söker upp linstypen via prisjakt och går till webbutiken of your choice via den sidan så blir priset något helt annorlunda. Jag har testat med flera olika webbutiker och det stämmer varje gång. Det 6-pack jag köpte (jag har just nu samma syn på båda ögonen, smidigt värre) kostar 425:- om jag går direkt till hemsidan själv, men bara 172:- om jag går via prisjakt. Rätt stor skillnad. Det kanske funkar på fler produkter än linser?

Trångt på hemma-gymmet

Jag försöker komma tillbaka till min dagliga dos av "minst 30 minuters motion", vilket innebär att jag behöver röra på mig mellan träningspassen med simning och badminton. Jag har inte riktigt tordats ta fram gåbandet eftersom jag vet hur nyfikna de små svansarna är. Och jag hade rätt.

De vuxna katterna går som närmast en omväg omkring bandet när det är igång och pojkarna har hittills varit lite skräckblandat nyfikna. Men så har vi Nemi. Bus-Nemi. Inte-rädd-om-de-9-liven-Nemi.

Hon satt på armstödet till soffan och kikade länge när jag halvjoggade fram så jag tog upp mobilen och tänkte fota henne... Bilden ovan är en bråkdels sekund innan hon kastade sig ner på bandet och jag var så nära att trampa på henne men hann hoppa upp på sidorna med fötterna och rycka i säkerhetsbandet som stoppar maskinen. Hon klamrade sig fast vid fronten och rusade sen iväg.

Blev hon rädd och undvek bandet?

Nope. Idag när jag drog fram det var hon snabbt framme igen. Men hon höll faktiskt lite avstånd då jag väl startade igång det. Så kanske kanske hon lärde sig något ändå. Busfian. Helt tryggt att använda bandet känns det inte (trots mina fina klämma-katt-skydd som ni ser längst bak på bandet...), men jag får ha koll helt enkelt och vara snabb med att mota bort de närgångna. 

Cold Feet säsong 7

För ganska precis ett år sen skrev jag om återkomsten av min gamla favorit-serie Cold Feet (1997). Den återuppstod efter 12 års bortavaro med samma gäng (och skådisar) men med lite mer åldersstigna liv och bekymmer (fast de är å andra sidan rätt lika av nån anledning). Då var mitt omdöme kanske lite svalt, men innan serien var över så var jag ändå rätt nöjd. Sista avsnittet var lite väl tillrättalagt, men det var sammantaget mycket bättre än vad jag trodde att en serie som varit död i 12 år kunde bli.

Då trodde jag att det var en tillfällig återkomst; sista avsnittet packades in så glatt och väl. Men nu har det alltså dykt upp ytterligare en säsong som jag just sett igenom.

Jag skulle säga att den här säsongen är bättre än förra. Kanske till och med mycket bättre. Gissningsvis för att den inte försöker lika mycket, oket från den ursprungliga serien är inte riktigt lika tungt. Kanske är det därför, i mer avslappnat läge, som det känns som att jag känner igen karaktärerna mer den här gången. Framför allt är jag glad över att Jen (Fay Ripley) inte längre behöver vara en "stereotyp kärring", vilket hon kändes som i förra, helt opåkallat. Nu är hon Jen igen, inte alls perfekt men som jag tänker att hon skulle vara i den lite äldre versionen av sig själv. David (Robert Buthurst) var kanske sig själv (på ett störigt sätt) i förra säsongen, men i den här får han växa lite och jag gillar det. Pete (John Thomson) är Pete, Karen (Hermione Norris) är fortfarande den jag ser upp till och Adam (James Nesbit) är den förvuxna mannen i jeansjacka som tänker rätt mycket med skrevet, precis som jag förväntar mig att han ska vara.

Ungdomarna har också en mer given del i den här säsongen. De får vara sina egna och inte bara bära en story som hjälper det vuxna gängets storylines. Stort plus.

Så över lag är jag väldigt nöjd och hoppas nu på att det blir mer att vänta. På något vis har den här säsongens mer stabila skildrande av rätt vanliga människor i 40-50-årsåldern fått mig att känna mer än en gång att det är lite mer okej att vara på väg att trilla över till 40-talet än vad jag gjorde. Eller så är det tvärtom...