Hösttankar

Det är på riktigt höstväder ute. Regnigt, kylslaget och lite blåsigt. I love it! Så länge jag inte behöver gå ut och gå några längre sträckor så är det bara mysigt i min bok. Men det känns som att det bara kom. Som från ingenstans.

Jag känner mig lite trött och jag vet inte om det har med hösten att göra. Ska börja ta lite extra vitaminer, tror jag, och kanske tänka lite annorlunda med maten. Det har blivit lite väl många middagar bestående av fetaostsallad det sistone. I stort sett varje kväll som jag ätit hemma. Och så yoghurt och hummusmacka till lunch. Inte dåligt men jag kanske skulle variera mig lite mer. Så jag började redan idag med att boosta med lite järn genom stuvad spenat (med sojakorv för extra protein). Och det blir det i matlådan imorgon också.

Jag är lite i ofas med jobbet på lite olika sätt just nu och det tänker jag försöka skaka om genom att jobba hemma på torsdag. Det är så mycket samtidigt (vilket jag egentligen gillar så länge det är produktivt) att jag behöver skärma av och hitta lite fokus. Dyka ner i administrativa saker som måste lösas före helgen. Så förhoppningsvis händer inget som gör att jag behöver vara på kontoret då.

Och så saknar jag min bästman M lite extra. Hans kloka input i mina funderingar och att få slöa i soffan tillsammans framför nån film. Det vore mysigt.

Tantvarning!

Jag tror att det här är året då jag på riktigt börjar känna viss oro för att jag håller på att trilla över till en mer praktisk och bekväm tant. Ungefär. Jag frågar Lil'sis ideligen om kläder och saker för att se till att det inte sker. Lite oklart vari oron egentligen ligger, men jag vill väl helt enkelt inte riktigt vara där än.

Igår shoppade jag och M vinterskor och han övertalade mig till att köpa ett kängor som jag inte vet om de är för mycket "kulturtant" eller inte. Han tyckte de var fina, jag gillade dem med viss reservation för att jag inte riktigt kan bestämma mig för hur jag ser på det multifärgade "garnet" (som inte är riktigt så mycket orange som på bilden), men de var oändligt sköna och dessutom fodrade. Kanske inga skor att ha på kontoret men i övrigt vore de perfekta vinterskor.

I eftermiddags när vi skulle till svärföräldrarna en sväng så sa jag att jag var lite frusen. "Ta de nya skorna?" Jag svarade nåt svävande och M tittade på mig och frågade om jag ångrat mig igen. Jag vet inte!!!

Sen när blev saker så besvärliga? Jag hade lättare att veta vad jag gillade och inte som tonåring än nu...

Vem som styr den här familjen?

Det blödiga kattpersonalhjärtat blev alldeles till sig då M försökte kela med vår lilla grinch-katt Rosa i soffan och hon gick iväg, för att några sekunder senare kalla på honom i sovrummet. Hon har inte hoppat upp i sängen på åtskilliga veckor så det var som en liten seger i den här familjen. M skyndade dit, la sig under täcket med en hand på hennes mage och så sov de så i flera timmar tidigare idag. Jag kikade in på dem flera gånger och har inte känt mig så nöjd på länge. Fånigt va?

Energi

Öppnade just ytterdörren för att släppa in den sista vuxna katten för kvällen och hörde då havet nästan dåna bakom skäret. Det är som ett lite magiskt, lite kusligt och väldigt starkt ljud. Som om en enorm storm eller våg närmar sig. Över skäret lyser en stor kraftig fullmåne över oss. Väldigt fint, en speciell kväll. 

Hösten är verkligen här redan, bara över helgen blev björkarna plötsligt till hälften gula. Det har varit några väldigt vackra dagar men luften är lite småkylig och nästan sådär höstkrispig som den kan vara. Älskar det! Det här är min årstid.

Det har varit ett par lite stökiga veckor men det börjar kännas lugnare nu. Det har dock tagit på krafterna och det känns nästan som att jag skulle behöva semester igen. Men det är bara att bita ihop och försöka hitta sätt att få tillbaka lite energi igen så att jag är fullt åter på banan. Och höstkänslan är definitivt en sån sak. Promenader med skojig podd i öronen en annan, fina vänner och kollegor en tredje och så den där nästan fåniga tacksamhetskänslan för de närmaste som läser av och bara finns.

Och den vilda kattfamiljen jag har den äran att bo tillsammans med. Det är ständiga galna upptåg, olydiga småsvansar, uppsträckande storsvansar och kurrande kattmagar lite här och var att kela med. Just ikväll har Rosa surat lite mer på ungarna (till hennes försvar hade Nemi tagit hennes sovplats, nån måtta får det ju vara) men i övrigt tycker jag att det går allt bättre. Jag tror att problemet är att hon är rädd för ungarna, det märktes tex när grannens lilla kattunge (3 veckor äldre än våra) kom framstudsande ute vid bron i helgen, hon backade snabbt och såg skrämd ut. Hon har väl blivit bränd av alla attacker tidigare. Det tråkigaste är att hon backat från att sova i sängen. Det gör hon aldrig längre, förut låg de alltid på varsin sida hon och Smilla. Men Smilla tar sin plats, om än med lite tveksam blick ibland. 

Storkatterna

Ibland somnar man mitt i öronkliandet

I helgen provade vi utevistelse. Övervakat av mamma Alice
och glatt påhejat av grannkatten Marx

Friends from College (serie)

Under veckan som gick så sökte jag ivrigt efter nåt lättsmält att se på tv om kvällarna i väntan på John Blund. Jag testade en ny serie på Netflix; Friends from College (2017), och innan veckan var slut hade jag sett klart hela första säsongen (den enda som finns hittills). Jag vet dock inte riktigt hur jag ska bedöma den, den delar mig lite, med viss övervikt åt ena hållet. Så jag försöker spalta upp det i en plus- och minuslista:

Plus:

• Här finns skådisar jag gillar; Fred Savage (som jag har en soft spot för sedan barnsben) och Cobie Smulders. De gör båda helt okej insatser. 
• Den karaktär som förvånar är Nat Faxon som jag annars inte brukar gilla alls då jag nog bara sett honom i oändligt barnsliga roller. Men hans roll här; den oändligt rika Nick som annars brukar vara en typiskt odräglig karaktär, är faktiskt något av den mest stabila och trovärdiga personen i hela serien.
• Det är lite skönt med karaktärer vid 40-strecket som tillåts vara både vuxna och lite unga samtidigt, vilket väl ändå är rätt realistiskt.
• Det är bitvis rätt kul. Faktiskt.
• Det går definitivt att känna igen sig i så pass skilda typer av individer i samma gamla kompisgäng, det märkliga är väl mest att de faktiskt fortfarande umgås. 
• Ett stort plus är att kvinnorna inte skrivits som hispiga, utseendefixerade mähän, som så ofta i serier och filmer som denna. 

Minus:

• Karaktärerna är nästintill genomgående rätt olidliga som personer. Jag skulle nog inte vilja umgås med någon. Åtminstone inte så länge de behåller de andra som vänner. Det kan inte vara jättekul att gå på fest med det här gänget, de är sjukt självgoda.
• Det är roligt ibland som sagt, men förvänta dig inte någon smart humor, då kommer du att bli besviken.
• Det känns snudd på alltför otroligt att de fortfarande hänger ihop som sagt. Men kanske ingen annan vill umgås med dem... Är det vad vi ska komma fram till?
• Jag förstår att pojkvännen till Max (Fred Savage) ska vara lite av en "normal" person men på riktigt kunde de väl hittat någon med färre egna idiotiska sidor? Eller så vill författaren mena att det är det bästa Max kan uppbringa?
• Det skulle ha kunnat bli bättre om man inte led för mycket av "Hangover-komplex" och därmed drar saker lite lite för långt. Som vinprovningsresan tex.
• Du måste nog se åtminstone tre avsnitt innan känslan av att du vill se hur det går infaller. Skulle jag gissa.
• Det är inte smickrande för Harvard att de skulle ha släppt igenom såna stolpskott i sina utbildningar...

Jag vet inte om jag skulle vilja se vidare om det kom en andra säsong. Som den slutade så är jag väl lika delar nyfiken som fundersam över hur man skulle göra en fortsättning. Kanske orsak nog till att se?

Vill du se nåt lättsmält som roar dig lika mycket (i bästa fall) som det retar dig; jag då ska du se den här serien. Men det lär inte bli den nya snackisen på jobbet som du måste ha sett för att "hänga med". Betyg: 2/5.

Symfoni!

I torsdags gjorde jag något riktigt trevligt. Jag har varit sugen länge på att gå till Norrlandsoperan och lyssna på symfoniorkestern men det har aldrig passat eller blivit av. Men förra veckan, en vecka då jag kanske tom behövde det som allra bäst, promenerade jag dit med Anna-vännen. Hon var inte svårövertalad och jag tror inte hon blir det nästa gång heller.

Vi, och en fullsatt operasal, lyssnade bl.a till "Tjajkovsijs femma", dirigerad av NO:s nya chefsdirigent Elim Chan. Utan att jag alls vet något om att dirigera en orkester så måste jag säga att hon verkar supercool faktiskt. 30 år gammal från Japan och hamnat i Umeå av någon anledning. Häftigt, inte sant? Och utifrån min amatöranalys gjorde hon det riktigt bra. Om inte annat så spred hon en riktigt fin känsla för min del. Bara hennes nöjda ansikte som återkommande lös upp och hennes engagerade sätt att dirigera gav mig lite rysningar nästan.

De första två styckena (låtarna?) som spelades före pausen var helt okej, speciellt det första "The Garden of Delight", men när själva huvudnumret framfördes efter pausen så kändes det bitvis som att taket lyfte lite lite. Tyckte jag. Det var häftigt, musikerna exploderade nästan i sitt engagemang i musiken och det var riktigt kul att vara åskådare.

Ja det var kul och definitivt något jag rekommenderar alla. Det livade då upp min torsdag ganska ordentligt. Jag vet att orkestern turnerar ibland så bor du inte i Umeå kanske du ändå får en chans.

Bake off!

Ni har säkert inte missat att jag har en riktig soft spot för The Great British Bake Off och att jag var både lite oroad och ledsen då jag förstod att BBC:s försäljning av programmet till Channel 4 innebar att tre av huvudpersonerna försvann. Programledarna Mel Giedroyc & Sue Perkins (de måste vara Storbritanniens svar på Tina Fey och Amy Poehler?) och världens charmigaste Mary Berry valde att lämna medan Paul Hollywood stannade kvar.

När det visade sig att Mel & Sue ersattes av två av mina favoriter från alla humorserier och udda brittiska gameshows jag plöjer så kändes det dock mer lovande. Och redan de första sekunderna av första avsnittet, som sändes igår, blev jag lugn i att de skulle göra det bra. Noel Fielding och Sandi Toksvig gör helt enkelt ingen besviken.

Mary Berry ersattes av en kvinna som inte är helt olik den vi ser i den svenska (enligt mig slutar alla jämförelser där, det programmet är helt enkelt inte alls bra imo), Prue Leith, som kanske inte är lika vän och superartig som Berry men som gjorde det så bra som nån kan göra som efterträdare av sådan personlighet.

Jag trodde kanske att de skulle ha gjort om en massa så att programmet inte längre skulle kännas som bake off. Men som jag läste en brittisk recensent skriva; varför ändra på ett lyckat koncept? Det är modigt, måste jag säga, att våga att inte göra det. Annars finns det väl ofta en press på att göra saker annorlunda, "modernare" och ofta "rappare". Det har man inte fallit för på Channel 4 och det är jag så tacksam för.

Programmet känns igen både vad gäller tält, inredning och delmoment men också valet av deltagare känns bekant. Artiga deltagare som hjälper varann då det krisar till sig, som gläds med varandra och kramas då det går dåligt. I love it! Just det där uteblivna surtävlandet är precis vad som gör Bake Off fantastiskt, enligt mig. Det är ju en tävling till sist förstås, men man måste inte vässa armbågarna så snart det ska tävlas.

Se den här lilla ihopklippta trailern och försök att undvika se hela programmet om ni kan (eller se inte hela trailern, då får ni för många höjdpunkter på en enda gång ju)! Nu har jag äntligen något riktigt mysigt att se fram emot en gång i veckan.