Sanering

Konstig vecka har det varit. Jag har knappt varit på mitt kontor alls. Och det är väl tur för just nu är det allt annat än kul där. Vi har haft problem med inomhusmiljön ett bra tag och efter en massa provtagningar och utredningar så hittades nån partikel som tydligen inte är bra att ha i luften så nu ska det rensas i ventilationen och sen ska hela huset saneras. Den här veckan har de rensat just i ventilationen och då har den varit avstängd vilket gjort att det känts som att gå in i ett astmaanfall ungefär, när jag klivit in på kontoret. Jag var där en timme i eftermiddags (förmiddagen var jag på utbildning på stan) innan jag packade ihop mina saker och åkte hem och jobbade istället. Imorgon ska jag vara där några timmar men nästa vecka blir vi evakuerade under tiden för saneringsarbetet.

Bra förstås att det händer nåt, men lite stökigt att ha hela sitt kontor i en väska. Jag har haft det så snart en vecka och känner redan att jag inte har full koll på allt. Jag med min ordning på skrivbordet....nyttig utmaning det här kanske.

Jag hoppas att det ska bli bättre sen i vart fall. Slippa ständig huvudvärk, astmakänningar och klådan i ansiktet jag får i vissa rum på våningsplanet. Andra har fått eksem och andra besvär så det har absolut varit angeläget att få till det. Och superskönt att vi slipper flytta igen, även om jag gärna haft kontor på "rätt" sida av stan för min del.

Film jag sett...del 7

The Life and Death of Peter Sellers (2004)

Jag såg Peter Sellers-filmer med stor behållning redan före tonåren, inte minst Inspector Clouseau var en favorit. Då hade jag inte särskilt mycket koll på mannen bakom men i vuxen ålder har jag då och då ramlat över artiklar som låtit mig förstå att han nog hade en mindre roande sida privat. Kanske rent av en riktigt dålig sida. Och den syns definitivt i den här biografiska filmen om hans alldeles för korta liv.

När filmen börjar är Sellers (Geoffrey Rush) ingen känd filmpersonlighet utan kämpar snarare för att bli en. Sen får vi följa honom in i filmvärlden och samtidigt se hur hans övriga liv bli allt mindre betydelsefullt. Han är ingen trevlig make och inte heller någon vidare värst varm pappa heller, åtminstone inte i den här versionen. Viktigt är däremot framgång, att synas, dyra saker och vackra kvinnor (så länge de vill det han vill). Till och med hans mamma Peg (Miriam Margolyes), som tidigt i filmen målas upp som en viktig och inte minst pådrivande person i hans liv, hamnar långt bort i periferin vad det lider. Riktigt eländigt känns det när han träffar och hastigt gifter sig med den svenska fotomodellen Britt Ekland (Charlize Theron), ett kort äktenskap som snabbt blir tragiskt och på nåt vis också början till slutet för "filmgeniet" Sellers.

Regissören Stephen Hopkins lyckades bra i castandet av Rush som Sellers, det måste jag säga. Han gestaltar framgångsrikt en ganska splittrad och till viss del också plågad människa, ofta med ett målande kroppsspråk bara. Även övriga gör fina insatser, där även Emily Watson (som första hustrun Anne) bör nämnas. Filmen blir en bra påminnelse om att ingen människa är rakt igenom ond/god och att Sellers i allra högsta grad hade ett stort spektra och det fick mig att som så många gånger förr fundera över om en människas yrkesmässiga framgångar blir värdelösa pga privata idiotiska handlingar/värderingar/etc? Jag har inget färdigt svar än, men klart är att framgångarna åtminstone inte blir utan naggade kanter. Betyg svag 4/5. (Viaplay)

The Wolfpack (2015)

Jag trillade över den här dokumentären nästan lika slumpartat som filmens regissör Crystal Moselle trillade över storyn från början. Hon mötte en dag några långhåriga killar på gatan, klädda som om de kom direkt från inspelningen av Tarantinos De Hänsynslösa, med en aura som skrek att det fanns en story bakom det hela. Och det gjorde det verkligen. 

Killarna hon mötte var de sex bröderna Angulo som till fram tills dess varit instängda i en liten lägenhet på Manhattan tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster. Pappa Oscar var den enda med nyckel och som kom och gick som han vill, som skötte alla ärenden utanför lägenheten sedan 14 år tillbaka. Mamma Susanne som till synes lämnat hela sitt tidigare liv, även sin egen familj, bakom sig för att helt ägna sig åt sin make (samt föda barn) och vars viktigaste syssla varit att hemskola familjens barn (vilket också inbringade den enda inkomsten) påminner närmast om en trogen sektmedlem i filmen men behövde inte mycket skrap på ytan för att den skulle krackelera lite.

Förutom hemskolandet, som definitivt resulterat i väluppfostrade, hänsynsfulla och vältaliga barn med mycken syskonkärlek, så ägnar barnen en väldig massa tid till de tusentals filmer som Oscar skaffar hem. Idel kult och klassiker finns på deras filmhylla och dessa tycks sönerna sluka varje sekund av. En utav dem ägnar tid åt att pausa efter varje replik, skriva ned den och på så vi skapa sitt egna manus som bröderna sedan kan lära sig och agera på egen hand, med hjälp av smått imponerande rekvisita byggd av det som fanns hemma. Filmerna blir världen på nåt vis och det är därför det är just Tarantinos karaktärer som Moselle mötte där på gatan.

Till sist öppnar nämligen en av bröderna på lägenhetsdörren och ger sig ut. Just den utflykten slutar både olyckligt och lyckligt på samma gång men framför allt så är det mer än lägenhetsdörren som öppnats på glänt. Moselle kommer märkligt nära familjen och även om en del svar kommer under filmens gång så kvarstår många när eftertexterna kommer. Men historien är varm, glädjefull såväl som sorglig på samma gång. Absolut en måste-se-film för alla dokumentärälskare som liksom jag uppskattar riktigt udda och intressanta personöden. Betyg 4/5. (SVT Play)

Lördag

En rekordslö dag har jag haft. Verkligen på riktigt. Jag vaknade tidigt i vanlig ordning, åt frukost i sängen framför teven och låg sen kvar länge. Och därefter har det som lite fortsatt på samma vis. Jag har läst i soffan, surfat runt en del, sett lite mer teve och kelat en massa katt.

Nu har jag dock varit rastlös ett tag, i väntan på att Lil'sis ska dyka upp. Hungrig och rastlös. Vi ska äta nåt gott och se film och bara hänga vi två. Det ska bli mysigt.

Och vila har nog varit bra. Jag har varit lite halvhängig ända sedan gallstensgrejen. Inte haft så mycket matlust, illamående som kommit och gått lite och känt det som, vad jag åtminstone före läkarbesöket trodde var, magkatarr igen. Inga större bekymmer, men jag har inte känt mig helt pigg heller. Det går säkert till sig bara jag fortsätter att ta det lite lugnare och äta bra.

Men allra bäst var den nya kattmynta-musen

Jag beställde hem specialfodret som Smilla ska äta för sina bråkiga njurar och hade flyt att det kom idag, samma dag som jag fått slut på foder hemma. I nån vecka har de fått 'vanligt' torrfoder eftersom jag inte kommit ihåg att beställa, inte ultimat förstås men inte superkris heller. Jag hällde i vart fall upp veterinärfodret då jag kom hem och hon gick fram och nosade. "Har du inget annat?", såg hon ut att säga då hon såg på mig. "Hm, jo kolla, de skickade med provförpackning på ett annat njurfoder!", och så hällde jag upp det. Gissa vilket som gick hem?

Jag kräsen? What?

Hon får då hålla tillgodo tills dess att 2-kilos-påsen är slut, den lilla finsmakaren. Men det andra fodret kan förstås vara ett tips. De har alltid tyckt om att byta foder/smak lite nu och då så det vore ju bra att kunna fortsätta så.

Heja fredagseftermiddagar

Vi har ju simmat varje fredag eftermiddag ett antal veckor nu, Li'sis och jag. Men idag blev hon utringd på jobb så vi bestämde att vi får ta igen det nästa vecka istället. Och istället blev jag påmind om hur skönt det faktiskt är att jobba lite senare på fredagseftermiddagarna. Många kollegor flexar ut tidigt (välförtjänt efter långa dagar), administratörerna har kortdag, det är få möten på kontoret och utöver det så är telefonen oftast ganska tyst och det plingar inte särskilt ofta om mejlen heller.

Arbetsro, helt enkelt. Och lite småmysigt. Jag har spenderat många såna sena eftermiddagar, inte minst sedan M började jobba i Sundsvall. Även de helger han kommer hem så dyker han upp som tidigast vid 22-tiden så jag har som ingen brådska. 

Och idag hann jag lösa en del bemanningsluckor framöver vilket är så väldigt skönt att inte ta med sig hem att grubbla på. Jag la in ett schema som ska gå igång i november, hann skriva ut lite avtal, skriva ut ansökningshandlingar inför intervjuer på måndag, prata en stund med en medarbetare som behövde prata av sig lite, spika en jobbannons som ska ut och uppdatera vår facebooksida. Med mera. Produktivt alltså.

Och inte minst är det en vinst att den mesta fredagsmysstressen är borta i butiken när jag trillar in vid 18-19-tiden.

Och jag blir lite kär varje gång jag kommer ut från kontoret
och ser fina Suzy troget stå och vänta på mig

Örngott

Och idag fick jag hem ett traderainköp jag gjorde före helgen. Tre fina gamla örngott för några tior. Jag älskar att sova på sådana, de är så svala och behagliga. Hade jag inte haft dubbelsängstäcke och -lakan så hade jag bara använt gamla sänglinnen. Jag är ganska kräsen med mina sängkläder, de får inte vara sträva, måste vara svala men inte glansiga på något vis. 

Superfina, inte sant? De ser lite gula ut på bilden men det var de faktiskt inte. Välstrukna och fina, jag är då väldigt nöjd.

Veckan som susade förbi

En berg-och-dal-bane-vecka är snart slut. Den har både gått fort som attan som långsamt, på nåt vis. Det är väl ofta så. Helgen som gick var så äntligen M hemma och även om vi var ganska uppbokade hela helgen så fick vi lite tid tillsammans också. Fint det. Vi hann ta upp båten, äta middag ute med Lil'sis och Robin samt fira svärmor som fyllde 75 år förra veckan. Bara trevligheter alltså.

Både M och jag hade mycket räkningar och vi behöver hålla i lite pengar så att vi inte blir halvt ruinerade (vilket vi kanske blir ändå) av den kommande tandrotsoperationen som ska göras på Rosa på onsdag nästa vecka. Det lär väl inte bli ett billigt kalas. Men det måste göras så att hon slipper ha ont. Jag är lite nervös inför det hela och hade gärna haft M hemma. Inte minst då han är hennes favorit i personalen. Men det ska nog gå bra. Lite svårt att blunda för att hon trots allt är 15 år gammal och att det är en operation hon måste sövas för. Jag pratade med veterinären som ska göra det och hon hade läst på om Rosas svårigheter att sövas så hon hade tänkt i förväg vilken narkos som ska passa osv. Så det känns ändå som att hon är i goda händer.

Jag har tagit ledigt en och en halv dag nästa vecka och hoppas att det ska räcka för hennes konvalescens. Jag hoppas att det också ska gå bra, i värsta fall får jag väl arbeta lite hemifrån istället.

Ja, och så har nattfrosten kommit. Vissa mornar den här veckan har det varit ner mot 5-6 minusgrader ute. Jag har bestämt mig för att ta det säkra före det osäkra och försöka få däcken bytta i början av nästa vecka. Kanske tidigt, men det stressar att inte veta på mornarna, halka är läskigt.