House of Cards säsong 4

Ikväll har jag påbörjat fjärde säsongen av House of Cards (2013). Tre avsnitt har jag hunnit med (varav ett såg under tiden jag promenerade mig svettig på gåbandet, heja mig) och jag måste säga att det börjar mycket mer lovande än vad tredje säsongen gjorde. Jag hade lite svårt att komma in i tredje och upplevde den som mest pratig och inte sådär väldigt spännande. Många trådar hit och dit som inte var riktigt lika spännande som tidigare säsongen. I fjärde är maktkampen tillbaka, intrigerandet är på topp men den här gången är det makarna Underwood som kämpar mot varandra, en inte helt enkel  sak att manövrera smidigt och osynligt då man är President resp First Lady av USA.

Utöver väldigt skickliga Kevin Spacey, Robin Wright, Michael Kelly med flera "ordinarie" så återfinns även Neve Campbell (från bl.a Scream) och Joel Kinnaman på rollistan den här säsongen. Den förstnämnda har hittills gjort en bra insats men den senare har jag inte sett än, vad jag vet i vart fall. Hans namn fanns med på första avsnittets intro men jag minns inte att jag såg till honom? Jag kan ha missat, oavsett så ser jag fram emot vad han kan tänkas få för spännande storyline.

Det största 'hotet' just nu är att säsongen ska ta slut alldeles för fort. Jag gissar att det dröjer lite tills femte (redan utlovade) trillar in på Netflix. Men jag hoppas att den här säsongen håller samma intensitet och spänning fram till slutet.

Veckans ände

Den här helgen måste ju ha passerat rekordfort, det känns då verkligen så. Redan söndag kväll, det brukar kännas rätt okej, men just idag känns det lite jobbigt av någon anledning. Jag känner mig trött, fortsatt lite hängig och ganska mycket "i huvudet". Jag har känt mig märkligt känslig hela helgen, nära till tårar (men fortfarande har jag nån slags broms när det väl närmar sig, den sitter i för evigt tror jag snart) för alla möjliga saker. Att lämna M vid tåget var tex oväntat jobbigt. Jag vet inte om det är nåt hormonellt eller om jag helt enkelt bara inte riktigt är i fas. Trött, är väl den vanliga förklaringen till det mesta, och det kan säkert gälla även här. En veckas semester hade inte suttit fel.

Det blev ikea med M, syrran och Robin igår. Det gick ganska bra även om det var rätt mycket folk trots den sena tid vi var där. Stressigt för personalen som jag råkade pröva ett par gånger. Klart de inte hunnit lära sig allt än och extra svårt förstås när det är ett sådant fantastiskt tryck på besökandet. Jag tyckte just inte jag plockade på mig så mycket med några hundralappar försvann ändå. Lite småsaker som ett par dukar, krukor, timer till fönsterlamporna, en kökskniv och ett knivställ var väl det jag fick med mig.

Utöver det; ja fika hos syrran, lite slötittande på serier hemma och sen blev det inte så mycket mer. Svärfar har varit här och fixat med lite saker och sen har tiden tagit slut. Det känns snudd på som att jag knappt hunnit sova ens, men det är ju inte riktigt sant. Imorgon är det jobb igen och så är ekorrhjulet in action igen. 

Lördag

Så blev det helg då. Med lite mulet väder och stilla snöfall. Annars har det varit ganska perfekt vårvinterväder senaste tiden. Vi har väl drygt 60 cm snö här vid kusten läste jag, och så har det varit 5-15 minusgrader med solsken dagtid. Kan inte bli bättre, alldeles lagom på alla håll. Speciellt ljuset dagtid har märkts; det är ljust på mornarna på väg till jobbet, kontoret känns ljusare och på kvällarna har lamporna med solceller som vi satt i poppeln börjat lysa lite svagt. Till och med de har fått i sig energi nog att orka leva upp lite!

Bild från tidigare i veckan ute på vägen, vackert snöljus!

M är hemma över helgen, jag hämtade honom vid tåget sent igår kväll. Nu är han redan iväg till sina föräldrar men i eftermiddag står ikea-besök med syrran och Robin på schemat och ikväll blir det mest troligt filmmys hemma i soffan. Jag var lite sugen på bio också men det finns fördelar med att vara hemma, då kanske vi tom kan ta ett varsitt glas vin och äta ost och kex med fötterna i soffan. Vi får väl se.

Jag ska försöka rengöra sofforna från all päls, ett uppdrag som inte är alldeles enkelt. Men jag har fått tips om att använda gummihandske och dra bort det med så det ska jag testa. Just nu fäller Rosa kopiöst med päls så det ligger små pälsbollar precis överallt. Det och dammsugning får bli min to do-lista den här lite trötta lördagen.

Trevlig helg!

Room (2015)

Lite för många gånger de senaste åren har de dykt upp; kvinnor som rymt från män som kidnappat och låst in dem under flera års tid. Amanda Berry, Natascha Kampusch och Elisabeth Fritzl är tyvärr bara några utav dem vi kunnat läsa om. Emma Donoghue skrev en roman inspirerad av de hemska händelserna och hon skrev också manus till den filmatisering som nu blivit förärad med fyra Oscarsnomineringar.

I Room (2015) kommer vi in i historien sju år efter att Joy (Brie Larson) kidnappats av ”Old Nick” (Sean Bridgers). Hon sitter i ett skjul där ett badkar, en spis och en säng trängs i det enda rum som finns. Hon har där gjort sitt bästa för att skapa ett eget universum för sin 5-årige son Jack (Jacob Tremblay) där allt de kan se i rummet finns på riktigt medan det de ser på den lilla tv-apparaten bara finns på låtsas. Men Jack börjar bli stor nog för att ställa fler frågor, för att förvänta sig mer av det han ser på tv och dessutom visar Nick ett obehagligt intresse för Jack. Hon behöver komma på ett sätt att ta sig ut.

Jag var till en början skeptisk till storyn. Rädslan för att det skulle bli ett vältrande i elände och plåga var stor, men det har regissören Lenny Abrahamson gjort ett bra jobb att förhindra. Klart att storyn är hemsk, men relationen mellan Joy och Jack, det universum de skapat i skjulet, den glädje de hittar i små saker; det lyfter filmen och känns så genuint och fint att vältrandet uteblir även om det hela tiden känns precis inom räckhåll.

Det är en något ojämn film, speciellt andra halvan har dippar som förvirrar lite. Som tur är varar de inte så länge, men de kapar lite den intensitet som andra halvan annars präglas av. Miljöerna är begränsade filmen igenom så det är framför allt personporträtten som står i fokus. Och de är nästan alla smått fantastiska. Alla starkast lyser den då 7-åriga Jacob Tremblay som gör en obegripligt bra insats som Jack, men också Brie Larson (som vann en Oscar för sin roll), Joan Allen, Tom McCamus och Cas Anvar imponerar.

Den här filmen lyckades på riktigt beröra utan att bli för tung och eländig, det funkade alldeles utmärkt på mig, betyget blir 4/5.

Hiss & diss

Imorgon är det fredag, måste säga att det känns helt okej. Jag har haft en trött-morgon-vecka då det varit segt att stiga upp igen. Och med trötta kvällar då jag borde ha kunnat somna tidigt men ändå inte gjort det. Jag har försökt hålla mig från att tillbringa för mycket tid i sängen (jag ska inte avslöja vart jag sitter just nu....), för att lyda rådet från de som vet hur man motverkar sömnproblem, men tröttheten har tagit mig dit ganska tidigt och sen har jag blivit liggande framför tv:n eller med mobilen i handen. Och ja, jag förstår också vad som är fel i ekvationen. Men utan nåt som låter bekant kan jag inte sova alls.

Jag beklagar mig inte, jag tycker inte att jag har direkt sömnproblem som jag vet att jag kan ha. Det är mer att jag är trött som är problemet. Trött, lite hängig och inte fantastiskt motiverad kanske.

Men jag måste säga att det kändes bra att komma till jobbet igår efter två dagar borta (en ledig, en på utbildning) och få höra flera personer vid olika tillfällen säga hur kul det var att se mig. På ett entusiastiskt sätt som en stund (såklart, it's me) fick mig att fundera på om det var "riggat". Hursom var det fint. De är fina, mina kollegor, jag tycker hemskt mycket om dem. Och det är kul att känna sig saknad när man inte är där, det värmer.

Imorgon ska jag vara extra tidigt i stan och gå på frukostföreläsning tillsammans med några av de fantastiska kollegorna. Vi ska lyssna på en klok person som ska prata om ledarskapets utmaningar, det kan bli riktigt bra det. Plus frukost! Bra start på fredagen!

Togetherness (tv-serie)

Ända sedan min favoritserie Parenthood (2010) slutade för lite mer än ett år sedan har jag letat efter en värdig ersättare. Jag kan inte påstå att jag riktigt lyckats. Just nu har jag två serier på försök att ersätta platsen; Life in Pieces (2015) och Togetherness (2015). Den förstnämnda såg jag ett avsnitt av, kände mig inte riktigt på humör för fler just då och därför kan jag inte riktigt uttala mig än om den. Togetherness är precis som Life in Pieces något av en dramakomedi (då Parenthood var mer pure drama av mestadels feelgood-sort men även en hel del feelbad-art) så helt kan jag väl oavsett inte se dem som riktiga kandidater, men man måste ju försöka?

Nu har jag i vart fall sett fem avsnitt av Togetherness, jag stängde just av, och känner viss ångest. Och jag vet inte om det är den bra sorten eller inte. Serien är lite småkul, mest pga birollerna, men relationen som är i fokus... Dess skav ger mig ångest. Jag vill inte riktigt se på, men samtidigt så tror jag att jag tycker om dem och hejar på dem. Jag stör ihjäl mig på dem nästan lika mycket som jag gillar dem, så kan vi väl säga.

Skaparen (en av dem) Mark Duplass spelar en av huvudrollerna, Brett, som är gift med Michelle (Melanie Lynskey, som spelade crazy Rose (en av få briljanta roller) i 2,5 män). De har just fått barn nummer två och har verkligen skapats som rätt 'vanliga' människor. Speciellt Michelle. Det är långt ifrån alltid en smickrande roll hon gör, men hon gör den med den äran må jag säga. Förhållandet är inte det bästa, men vad som egentligen är tokigt har jag inte riktigt grepp om än. Mer än den klassiska "efter andra barnet är allt dött"-krisen (som förekommer mer på tv/film än i verkligheten?) möjligen. De "komiska birollerna" utgörs av Michelles syster Tina (Amanda Peet, som varit med i en massa filmer jag sett men som jag ändå inte riktigt kommer ihåg vad hon spelat) och Bretts bästa kompis Alex (Steve Zissis). De har flera gånger känts som en mer intressant del i handlingen, men det kan bero på att jag instinktivt drar mig från den mer ångestframkallande relationen...

Ett ganska litet gäng alltså, med rätt stora olikheter. På sätt och vis åtminstone. Halvvägs in i säsong ett så är jag beredd att ge den en trea med möjligheter till avancering mot en fyra om det blir lite mindre ångest och mer feelgood/fun. Andra säsongen visas just nu i USA.

Redan tisdag. Och Mars!

Som märklig vecka det här. Startade med en ledig dag (för att sova igen Oscarsnatten, så nerdig/fånig är jag, vilket många höjer på ögonbrynen åt, men varför måste det vara så konstigt?) och idag har jag varit på Folkets Hus för en heldagsutbildning i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. En helt okej dag! Jag och min kontorspolare J var där även om en hel del kanske var repetition så var en del nytt och det pratades en del ny forskning tex. 

Imorgon startar jag dagen med att åter besöka tandläkarhögskolan för en förmiddag i deras händer. Den provisoriska krona jag fick vid förra besöket ska nu bli en permanent sådan. Jag ser inte fram emot det jättemycket, det blir tredje (fjärde?) gången som samma tand öppnas upp i den här processen att få till en krona. Förhoppningsvis den sista då. Men det är jobbigt och sist hade jag hemskt ont i ryggen så jag hoppas att det blir mildare imorgon.

I vilket fall så har halva arbetsveckan gått då jag trillar in på jobbet igen. Lite märkligt. Och snudd på stressande. Inte så att jag inte haft kontakt med medarbetare osv men ändå, det känns lite stressande att jag inte "fått något gjort". Som alltid då jag varit lite på kontoret. Det brukar gå till sig rätt fort.

Hängigheten i humöret kvarstår av nån anledning. Jag hoppas att det också går till sig under veckan. Det blir nog bra med lite jobbhögar att ta tag i, då brukar jag kunna kliva ur mitt eget huvud och fokusera på annat. Det blir bra det.