Testing testing...

Nu har jag varit nyfiken länge nog. Nu gör jag det! Testar "I-can't-believe-it's-not-real-bacon". Återkommer med rapport om hur läskig/gott det var. MYCKET skeptisk.

Saknar träningen (avd: Saker jag aldrig trodde skulle hända)

Förkylningen har nu iaf nästan gett sig. Jag snörvlar fortfarande på lite och känner av tröttheten men det är inte så farligt. Så imorgon hoppas jag kunna återgå till att träna lite igen. Jag saknar det faktiskt en del. Som att jag fick utlopp för någonting genom att bli toksvettig med jämna mellanrum. Jag tänker då ta det varligt och akta ryggen lite extra tills jag fått veta hur det står till med den.

Skröppel-jag skulle också behöva besöka en läkare med min arm. Jag har fortfarande ont i den efter slagen jag fick på jobbet. Jag kan inte lyfta som jag ska och inte belasta alls om den är i ett läge där handflatan är vänd uppåt. Jag kände av den rejält vid flera tillfällen under söndagens jobbnatt. Tänker att det är bäst att kolla upp det.

Tre lediga nätter kvar

Tisdag redan och än har inte särskilt många av min önskemål inför veckan gått i uppfyllelse. Jag väntar fortfarande på ett samtal från sjukgymnasten, sömnen har varit sisådär hittills och den önskade resan bör nog ses som never-happen. Lite för lite lön den här månaden är väl huvudorsaken till att jag inte anser mig ha råd att göra en turistande "bara-för-att"-långhelg i Sthlm med bästaste Miss J. Trist som attan, men hur trist vore det inte att vara pank resten av månaden efteråt?

Så i brist på välsignelse från resa-bort-fen som jag så desperat längtar efter just nu får jag hitta andra saker att se fram emot. Don't really know what yet, men det kommer väl.

Det tycks iaf som att jag kan komma att pricka in trevligt Anna-umgänge några timmar och det ser jag ju definitivt fram emot.

Chanel & burkadebatten

Apropå fröken Chanel och hennes klädrevolution. Googlade lite och hittade den här krönikan från i höstas av Karolina Ramqvist. Jag måste först säga att jag nog missade att det var Chanel-hysteri i höstas. Utöver att det kom två filmer (serien som nämns är från 2008) har jag missat denna retrogrej. Kanske för att jag inte alls intresserar mig för vare sig mode- eller stilmagasin eller väskor (äkta som oäkta).

Men, jag håller med om att Chanel blir som mest intressant som historiskt fenomen och kanske inte nödvändigtvis genom att återbruka hennes dräkter idag. Det som var revolutionerande då behöver inte vara det idag (även om det ibland känns som att vi inte lärt oss någonting om Chanels krav på bekvämlighet, behagliga material och på att klä sig för sin egen skull). Men det skulle absolut ha varit intressant att fråga Coco Chanel om hennes åsikt apropå debatten om burkaförbud som varit under våren. Idag, 2010 förbjuder vi kvinnor att klä sig som de vill. Så vilka klär vi oss för idag?

Film 16/10: 2x Coco Chanel

Jag har haft ett par Coco Chanel-dagar. I kuvertet från Lovefilm i fredags fanns nämligen två påstått biografiska filmer om denna banbrytande kvinna som jag nu har sett under helgen.

Coco avant Chanel (2009): Anne Fontaine har som titeln avslöjar gjort ett drama som skildrar Gabrielle "Coco" Chanel från det att hon lämnades vid porten till barnhemmet av sin far tills dess att hon tog steget in som den första kvinnliga modeskaparen i Paris kring 1913.
Coco tycks tidigt ha varit bestämd över att råda över sitt eget liv. När den tillfälliga älskaren, adelsmannen och tyghandlaren Ètienne Balsan (Benoit Poelvoorde) lämnar hennes lilla hemort för att fara hem till sitt gods utanför Paris tar hon helt enkelt sin resväska med sina få ägodelar och far dit. Hon står på hans trapp med en diffus ursäkt om ett kort besök men ska snart bli känd som Balsans långvariga, inneboende älskarinna. Han är en lättsam man som roas av den okonventionella Coco som inte accepterar att rida damsadel utan istället syr om hans kostymer till en riddräkt av mer kvinnlig modell. Det är också Balsan som presenterar Coco för Arthur "Boy" Capel (Alessandro Nivola), en engelsman som hon blir förälskad i. Balsan låter henne vara som hon är och introducerar henne till skådespelerskor som så smått börjar gilla hennes modeidéer där kvinnans bekvämlighet går före idealanpassning. Just hennes roll som feministiskt förebild är genomgående i filmen och uttalandet att hon "hellre är älskarinna än äkta hustru" är oerhört talande för hur hon resonerade om kvinnans roll i samtiden.

Det här är en väldigt vacker och inspirerande film. Audrey Tautou är som klippt och skuren som Coco Chanel men hade inte ensamt fungerat om det inte vore för motpolen Balsan som Poelvoorde gör så bra. Han är livlig och lite rolig medan hon spelar mycket med minspel och blickar. Jag gillar att dialogen känns så enkel och naturlig; även då inte allt uttalas verbalt säger handlingen så mycket. Tautou gör en Chanel med ett brett men trovärdigt känsloregister där hon både är trotsig och egensinnig men också känslig och präglad av sin barndom. Hon är stark men inte känslokall och oerhört vacker även i en för stor mansöverrock. Det är framför allt i skådespeleriet mellan Tautou och Poelvoorde som det är som allra bäst. Men samtidigt som just det är en fröjd att se kan jag tycka att Anne Fontaine satt just Chanels modeskapande lite för mycket i periferin. Oavsett har jag nog aldrig hoppats så mycket på en uppföljare som här! Betyg: 4/5.

Coco Chanel & Igor Stravinsky (2009) tar i stort sett vid precis där Coco avant Chanel slutar, dvs 1913 i Paris. Den inleds med Igor Stravinskys utbuade premiär av "Våroffret" som väckte minst sagt blandade känslor hos Paris borgerskap. I publiken sitter Coco Chanel (Anna Mouglalis) som tvärtemot majoriteten gillar det hon upplever. Flera år senare möts den numera välkända och framgångsrika Chanel och den tvärtom ganska penninglösa Stravinsky (Mads Mikkelsen) på en fest och hon erbjuder sin villa utanför Paris till familjen Stravinsky. Hon säger sig se potential i hans revolutionerande verk och vill bidra till hans framgång genom att erbjuda arbetsro.
Familjen Stravinsky, utöver Igor bestående av fyra barn och en lungsjuk hustru flyttar in i Chanels svartvita hem och så långt vet vi att historien stämmer. Det som filmen sedan skildrar är den påstådda (men aldrig bekräftade) romansen mellan de två historiska personerna. I bakgrunden finns även Stravinskys arbete och Chanels strävan att hitta den perfekta doften till vad som idag är parfymen Chanel no 5.

Den här filmen skildrar en helt annan bild av Coco Chanel än vad den föregående gjorde. Här visas en i det närmaste känslokall, ansvarslös och snobbig Coco som tar vad hon vill ha och har baktankar med det mesta. Hon tycks ha glömt sin bakgrund helt och ser inga problem i att förbarma sig över en lungsjuk kvinna enbart i syfte att i nästa sekund kunna förföra dennes man. Stravinsky å sin sida, skildras som en velig, viljelös stackars konstnär som inte rår för något alls. Dessa två motpoler känns, till skillnad från den förra filmens, inte särskilt trovärdiga och inte alls spännande. Kan hända att den nu sörjande (efter förra pojkvännens död) Coco Chanel utvecklats till denna person under 1920-talets början, men har Coco avant Chanel ens lite prickat rätt på verklighetens Chanel känns det som att steget till denna överlägsna och osympatiska figur är väldigt långt.
Filmen är inte heller lika mån om miljöerna även om man här faktiskt ser mer av de idag så välkända Chanel-dräkterna. Vad gäller skådespeleriet ser Mouglalis nästan uttråkad ut filmen igenom och Mikkelsen är väldigt stel och trist. Någon direkt glöd förmedlar de inte. När jag sökte en uppföljare av den förra filmen var det absolut inte det här jag önskade. Att skildra den påstådda romansen mellan dessa två känns inte heller som det mest intressanta i Chanels liv. Jag hade hellre sett en film om hennes påstådda nazisympatier under andra världskriget (hon har även hävdats vara brittisk spion) och hur hon kom att utvecklas som stor modeikon världen över. Betyg 2/5.

Det här med "hemma"

När jag tänker efter är det kanske inte så konstigt att saker och ting känns ur led. De sista 10 dagarna har präglats av ryggvärk och förkylning och inget av det är vare sig någon fröjd eller bidrar till nån känsla av produktivitet. Det har varit skönt att inte vara ensam när jag varit sjuk och jag är tacksam för att jag sluppit vara det, men det här med att inte riktigt vara "hemma" är något jag har svårt för sedan länge och det ger mig lätt en känsla av "skav". Sen är ju "hemma" olika saker (och olika viktigt, som det verkar), men till viss del iaf är det området innanför de fyra väggar som jag rår över.

Veckan som kommer hoppas jag på bra sjukgymnastik, träffar med bästaste Anna, en eftermiddag med lillasyster, matrutiner, bra sömn, en inbokad bortavisit och att jag hittar igen orken till de ideella uppdragen jag fortfarande rår över. Sen väntar en jobbhelg mot slutet av veckan och vid det laget hoppas jag att det mesta är som vanligt igen. Kanske tom lite bättre.

Med maj kommer våren, och nya friska tag (nåja)

1 maj och dagen ägnas inte åt demonstrationståg i staden. Delvis för att överläppen spruckit sönder och bebos av blåsor så att jag nu mest liknar något som manifesterar läskigheter på skräckfilm. Men delvis även för att just den politiska orken inte riktigt finns när den andra orken tryter.

Försöker istället känna efter idag hur jag mår. Och det visar sig vara svårt. Jag är fortfarande märkligt trött, men kan inte bestämma om det beror på förkylningen som fortfarande inte riktigt gett med sig, eller på brist av aktivitet (som i sin tur också beror på förkylningen). Ni vet, den ljuva onda cirkeln. Men huvudet är inte helt med och jag känner mig obekväm i mig själv både mentalt och fysiskt. Det är väl så gott jag kan förklara känslan. Obekväm.

Ryggen är lite snällare nu men dessvärre känns nacken läskigt stel och öm. Igår kväll hade jag en monstruös huvudvärk som drev mig i säng tidigt och jag känner för tillfället att något liknande är på väg tillbaka igen. Kanske är det mat jag behöver? Det har väl inte varit alldeles bra med den varan den här veckan. Lite för mycket mackor och juice, inga riktiga rutiner (trots att jag haft öppet mål när det inte varit några nattpass) och inte så välplanerade mål heller. Nej, nästa vecka får jag gaska upp mig. Imorgon far jag tillbaka till stan, jobbar en natt och ser till att få lite rutin och ordning under veckan som kommer. Hur ljuvligt det än är med kissefamiljen och sällskap i allmänhet så har jag mycket bättre ordning på mig själv hemma och slipper irritera mig på saker som ligger utanför mitt eget område. Kanske inte "hem, ljuva hem" men "hem, mitt ansvar min ordning hem".