Bake off!

Ni har säkert inte missat att jag har en riktig soft spot för The Great British Bake Off och att jag var både lite oroad och ledsen då jag förstod att BBC:s försäljning av programmet till Channel 4 innebar att tre av huvudpersonerna försvann. Programledarna Mel Giedroyc & Sue Perkins (de måste vara Storbritanniens svar på Tina Fey och Amy Poehler?) och världens charmigaste Mary Berry valde att lämna medan Paul Hollywood stannade kvar.

När det visade sig att Mel & Sue ersattes av två av mina favoriter från alla humorserier och udda brittiska gameshows jag plöjer så kändes det dock mer lovande. Och redan de första sekunderna av första avsnittet, som sändes igår, blev jag lugn i att de skulle göra det bra. Noel Fielding och Sandi Toksvig gör helt enkelt ingen besviken.

Mary Berry ersattes av en kvinna som inte är helt olik den vi ser i den svenska (enligt mig slutar alla jämförelser där, det programmet är helt enkelt inte alls bra imo), Prue Leith, som kanske inte är lika vän och superartig som Berry men som gjorde det så bra som nån kan göra som efterträdare av sådan personlighet.

Jag trodde kanske att de skulle ha gjort om en massa så att programmet inte längre skulle kännas som bake off. Men som jag läste en brittisk recensent skriva; varför ändra på ett lyckat koncept? Det är modigt, måste jag säga, att våga att inte göra det. Annars finns det väl ofta en press på att göra saker annorlunda, "modernare" och ofta "rappare". Det har man inte fallit för på Channel 4 och det är jag så tacksam för.

Programmet känns igen både vad gäller tält, inredning och delmoment men också valet av deltagare känns bekant. Artiga deltagare som hjälper varann då det krisar till sig, som gläds med varandra och kramas då det går dåligt. I love it! Just det där uteblivna surtävlandet är precis vad som gör Bake Off fantastiskt, enligt mig. Det är ju en tävling till sist förstås, men man måste inte vässa armbågarna så snart det ska tävlas.

Se den här lilla ihopklippta trailern och försök att undvika se hela programmet om ni kan (eller se inte hela trailern, då får ni för många höjdpunkter på en enda gång ju)! Nu har jag äntligen något riktigt mysigt att se fram emot en gång i veckan.

Filmpod, söndagsblues och fåniga uttryck

Helgerna går alltid fort, så också denna. Men den har varit bra och trevlig, jag känner mig lite påfylld faktiskt, för att använda ett uttryck jag egentligen genuint avskyr. M for söderut för ett par timmar sedan och jag dämpade separationsångesten med att klippa gräset och lyssna på ett avsnitt av Kermode & Mayo (bästa filmpodden!). De lyckades i vanlig ordning få mig att skratta rakt ut i min ensamhet, bl.a då de försökte enas om hur man uttalar "Ove" då de skulle recensera En man som heter Ove. De är opretentiösa, roliga, intressanta, kunniga såväl som lite gubbiga, and I love it! Ett klart pod-tips.

Jag plockade en skål hallon (och insåg att det bitvis var försent, framför allt med de vilda hallonen) och såg att jag måste plocka vinbär och krusbär imorgon efter jobbet. Det är ganska trevliga sysslor och det är ganska precis tomt i frysen på bär nu så det kommer i rätt tid. Jag önskar att jag plockat blåbär och hjortron men den dumma ormrädslan gör fortfarande att jag håller mig ifrån skogen, vilket är rådumt egentligen.  

Imorgon är det dags för jobb igen och det känns helt okej. Jag hoppas på en produktiv och dramafri arbetsvecka och att jag hinner till simhallen några gånger. Jag är nästan helt på banan igen med mitt kaloriräknande och motionerande igen och jag hoppas att jag snart kan lägga mitt adderade sommarkilo till handlingarna och fortsätta nedåt igen.

Nu ska jag duscha, måla naglarna, dricka te och försöka kela med hela kattgänget. Och hitta en ny Sara-serie att följa på nån av streamingtjänsterna.

Utanför min egen bubbla

Nån annan som haft en tung dag är väl moderaternas Anna Kinberg Batra, jag tror inte så många kommer i närheten av det faktiskt. Jag är som bekant inte särskilt mycket moderat men jag har faktiskt känt med Anna hela veckan då "drevet" gått (mestadels internt från de egna leden, inte så mycket från media, tycker jag). Att beslutet om avgång kom idag blev till sist inte så överraskande, men jag kan inte säga att jag var så säker på att det skulle komma tidigare i veckan. Men när snöbollen är i rullning så är den svår att hindra.

Som ledare (på en helt annan nivå, det är jag förstås medveten om) känner jag med henne, och som medmänniska. Inte kul att bli drabbad på det där sättet. Svensk politik har verkligen blivit personfixerat och i ständigt behov av att ha syndabockar. Helt tvärtemot vad alla "management-böcker" säger är framgången till en bra organisation och ett gott ledarskap. Det måste vara svårt att leda i det. Och jag sällar mig dessutom till de som anser att Anna döms och drabbas hårdare som kvinnlig ledare. Precis som andra före henne har gjort. Vem vågar snart ta klivet fram och försöka?

Det blir förstås spännande att se vem som väljs efter och vad det kommer att leda till inför valåret som kommer. Men vi är inte där än. 

Fredag

En supertrött, superless inte-så-super-Sara sitter uppkrupen i soffan framför New Girl, mest för att jag inte ids byta kanal eller kanske ännu mer för att jag inte orkar ta reda på vad jag ska byta över till. Den första veckan efter semestern har väl inte varit fantastisk och idag var det lite av ett bottenmärke. Dock inte bara pga jobbrelaterade saker, ska jag väl säga, även om det var en lite rörig dag med ovanligt mycket strulgrejer som dök upp, plus att jag troligen råkat trampa någon på tårna helt utan att mena det. Dagen sög bara i allmänhet och jag gissar att jag av någon anledning inte varit så särskilt motståndskraftig. Kände mig lite vek idag, helt enkelt. Eller idag, hela veckan har jag känt mig märkligt skör och utan motståndskraft.

Hursom så minns jag knappt när jag senast körde hem från jobbet med tårar brännande innanför ögonlocken. Min vana trogen så bet jag ihop käkarna tills det gick till sig, men det var inte långt ifrån skyfall idag. Det hade väl varit nyttigt, efter två år av torka, men nä, inte idag.

Sen har det fortsatt. Kom hem och hade glömt handla kattsand som det var nästan kris med redan i morse. Sen skar jag mig i fingret när jag fixade middagen och brände pizzan lite i ugnen... Skräp. Men det blev ätbar ändå, förhoppningsvis tycker M det med då han kommer hem ikväll.

Ser så fram emot att han kommer hem med en lite tröstande famn att vila i för denna emliga människa ikväll. I helgen ska jag försöka vända runt mig, hitta orken och tågan igen och förhoppningsvis ta tillbaka motivationen. Fina, omtänksamma kollegor som såg hur det var idag lyfte mig tillräckligt för att jag ska veta att det är värt att stiga upp igen på måndag. Men jag behöver lite lite mer motivation än så just nu.

Tantsmärta och Idol

Idol började igår. Jag såg som bekant det för första gången i stort sett i sin helhet först förra året. I år ser juryn lite annorlunda ut och hittills känns det som att min favorit från förra året, Nikki Amini, har fått en lite mer nedtonad roll i år. Synd. Jag gillar henne. Hon är vass men i stort sett alltid på ett respektfullt och underbyggt sätt. Proffsigt på nåt vis.

De här första programmen är inte mina favoritavsnitt så jag har haft dem på i bakgrunden mer medan jag pysslat med annat. Ikväll hade jag det på medan jag läste ikapp lite bloggar (jag har läst lika dåligt som jag skrivit i sommar nämligen), det var ganska lagom. Jag såg det dessutom på cmore en stund efter att det startat för att missa reklamen och ibland fick jag faktiskt lov att spola tillbaka lite för att det dök upp nåt intressant. Men ja, jag ser fram emot när det är talanger kvar som faktiskt åstadkommer något och levererar lite intressant. Det är då det är kul, inte då man förväntas skratta åt omedvetna dåliga talanger. 

Och så försöker jag ignorera att jag har märkligt molande ont i ena vaden. Jag tror förstås att det är en blodpropp som kommer att krypa uppåt och ta livet av mig inatt, men jag försöker alltså ignorera den känslan. Mer troligt kanske det kommer av att återgått till mitt stående vid ett skrivbord och då hängt för mycket på ena benet. Och haft strumpor med lite för hård resår i (jag hatar strumpor) som stasat till tantbenen lite. Ja, om inte annat så "I told you so"....

På temat; orelaterat och märkligt.

Första dagen

Jag överlevde första dagen på jobbet! Men jag skulle ljuga om jag sa att det varit en bra dag. Så det tänker jag inte göra.

På plus-sidan:

• Jag fick träffa kollegorna igen och det var trevligt, vissa har jag saknat mer än man kanske borde med kollegor (?).
• En fd kollega tittade förbi till lunch med en sushi-lådor under den ena armen och ett sött barn under den andra. Kort men roligt!
• Av 279 olästa mejl visade sig 195 vara bevakningsmejl från vårt nya lönesystem. Utöver det kanske ett 10-tal reklammejl för allehanda utbildningar, några andra system-notiser och sen en dryg handfull mejl med innehåll relevant för att rödmarkera och hantera. Så alltså inget drukningstillbud i mejlklienten idag.
• Inga superkriser verkar ha inträffat under min bortavaro, verksamheterna står kvar fortfarande!

På minus-sidan:

• Jag fick huvudvärk redan under andra timmen på kontoret. Oklart om det beror på kontoret (vi har utrett de där lokalerna sedan vi flyttade in ungefär, för drygt 2 år sen nu) eller på allmän första-dagen-efter-semestern-anspänning.
• Några mindre bekymmer hade faktiskt ägt rum som krävt både jobb och hembesök av kollegor. Sånt händer ju nästan alla men jag tycker att det är oändligt skavande när det sker i mina grupper. Nu är jag ju inte superkvinnan som kan förutse plötsliga sjukdomar så jag har inget kommit på som jag kunde gjort annorlunda. Men det skaver ändå.
• Jag fick ett icke-jobbrelaterat negativt besked som jag blev oväntat besviken av. Inte för att jag egentligen förväntat mig en annorlunda utgång utan mer för att jag gissar att orsaken till beskedet kan komma att upprepa sig en del framöver. Kryptiskt och bra, va?
• Tanken "jag har glömt vad mitt jobb är" byttes hyfsat snabbt mot en liten liten naggande känsla av "det här har jag ju hört/gjort/sett/läst tusen gånger tidigare". På ett inte bara bekant/trivsamt sätt.

Ikväll har jag varit skittrött och velat lägga mig sedan klockan sju. Jag la mig ändå tidigt i sängen, dissade allt annat jag egentligen borde göra och försökte istället bygga lite kattfred på sängen mellan Rosa (som nästan aldrig är i sängen längre, tråkigt nog) och ett par kattungar. Lyckades väl sisådär. Nu ligger Smilla här istället och spinner medan två lite småspända kattbebisar (not so much any more) kikar storögt på henne. Hon har blivit väldigt chill med ungarna, till min stora glädje. Hon tolererar dem åtminstone, så länge de inte kommer alla tre i full fart samtidigt.

Imorgon gör jag om det.

Dags för återkomst

Imorgon börjar jag jobba igen. Jag tog kompledigt den här dagen också för att få en kortare vecka som start. Ångrar det inte alls, skulle ha tagit morgondagen med om det inte varit dagen för vårt första ledningsgruppsmöte.

M åkte hem till Sundsvall tidigt i morse, vid 4-tiden. Ännu en bra orsak till att vara ledig idag. Jag trodde verkligen att han skulle ta sig iväg tidigt igår men han dröjde sig kvar, hjälpte mig med en grej jag var lite stressad över och bestämde sen att han ville sova hemma en natt till. Mys. Saknar honom redan.

Märkligt nog känns det lite redan som att jag är tillbaka i gamla rutiner nu när jag sitter här själv i soffan framför tv:n, med katter utspridda i möblerna runtomkring mig och en märklig tystnad i huset i övrigt. Inte så att M lever om nåt särskilt, men det känns skillnad när han är här. Hade jag inte haft katterna hade det känts som ett spökhus, jag är säker på det.

Måste erkänna att det känns lite läskigt att gå till jobbet imorgon. Jag ska försöka vara där tidigt och hinna få nån slags bild över vad som varit de här veckorna som gått. Jag hade med mig jobbmobilen hem och den laddade jag upp och startade för första gången idag. När siffran på mejlappen hade passerat 110 så släckte jag skärmen och la den ifrån mig. Imorgon. Den får ticka upp i lugn och ro.

Men kommer jag ihåg hur man gör mitt jobb? Jag har nog aldrig lyckats bli så avskärmad under en semester. Men det var välbehövligt och jag tror att det som gjorde det var att jag lämnade landet så fort och fick ett annat fokus (även om de ringde från kontoret under resan faktiskt), det gick inte att fundera så mycket över jobbet helt enkelt. Bra grej, ska försöka minnas det.

Jag hoppas att jag hittar dit imorgon.

Berglins :)

Still alive!

En månads bloggtystnad var absolut inte planen, jag lovar. Sommaren blev bara så hektiskt. Eller hektisk, den blev ganska händelserik, kanske jag ska säga. För det har inte varit stressigt, men jag har haft saker på agendan i stort sett hela tiden sedan jag gick på semester den 19 juli.

Jag hade ju en plan att skriva om vår fantastiska europaresa som vi for på direkt då vi gått på semester. Först tänkte jag skriva lite under resan, det gick sådär. Sen gjorde jag faktiskt en ansats då vi kom hem och gjorde lite printscreens, sparade ner bilder osv. Men så gick tiden. Hur sent kan man blogga om en semesterresa?

Jag fyllde år och firade väldigt nedtonat men hade förstås tänkt skriva något om det. Tiden gick igen.

Jag hade också tänkt blogga om vår lilla roadtrip till Östergötland som vi gjorde helgen efter födelsedagen. Ehum, jo det gick ju bra. Tiden gick osv.

Och allt det andra; segling, trädgårdsfixandet (för lite dock), framstegen med renoveringen av gästhuset, tapetdilemman vi har i samma hus, kattungarnas framsteg som husets nya vandalgäng, Rosas öga som inte vill bli riktigt riktigt friskt, funderingarna kring jobbet, det återkommande dåliga sommarvädret (har vi kanske pratat färdigt om ändå, eller?). Tiden gick.

Lite ska jag kanske försöka "recappa" inom kort. Jag måste ju göra nån roligare sammanfattning än det här. Lägga upp lite bilder etc.

Återkommer med andra ord.