Första dagen

Jag överlevde första dagen på jobbet! Men jag skulle ljuga om jag sa att det varit en bra dag. Så det tänker jag inte göra.

På plus-sidan:

• Jag fick träffa kollegorna igen och det var trevligt, vissa har jag saknat mer än man kanske borde med kollegor (?).
• En fd kollega tittade förbi till lunch med en sushi-lådor under den ena armen och ett sött barn under den andra. Kort men roligt!
• Av 279 olästa mejl visade sig 195 vara bevakningsmejl från vårt nya lönesystem. Utöver det kanske ett 10-tal reklammejl för allehanda utbildningar, några andra system-notiser och sen en dryg handfull mejl med innehåll relevant för att rödmarkera och hantera. Så alltså inget drukningstillbud i mejlklienten idag.
• Inga superkriser verkar ha inträffat under min bortavaro, verksamheterna står kvar fortfarande!

På minus-sidan:

• Jag fick huvudvärk redan under andra timmen på kontoret. Oklart om det beror på kontoret (vi har utrett de där lokalerna sedan vi flyttade in ungefär, för drygt 2 år sen nu) eller på allmän första-dagen-efter-semestern-anspänning.
• Några mindre bekymmer hade faktiskt ägt rum som krävt både jobb och hembesök av kollegor. Sånt händer ju nästan alla men jag tycker att det är oändligt skavande när det sker i mina grupper. Nu är jag ju inte superkvinnan som kan förutse plötsliga sjukdomar så jag har inget kommit på som jag kunde gjort annorlunda. Men det skaver ändå.
• Jag fick ett icke-jobbrelaterat negativt besked som jag blev oväntat besviken av. Inte för att jag egentligen förväntat mig en annorlunda utgång utan mer för att jag gissar att orsaken till beskedet kan komma att upprepa sig en del framöver. Kryptiskt och bra, va?
• Tanken "jag har glömt vad mitt jobb är" byttes hyfsat snabbt mot en liten liten naggande känsla av "det här har jag ju hört/gjort/sett/läst tusen gånger tidigare". På ett inte bara bekant/trivsamt sätt.

Ikväll har jag varit skittrött och velat lägga mig sedan klockan sju. Jag la mig ändå tidigt i sängen, dissade allt annat jag egentligen borde göra och försökte istället bygga lite kattfred på sängen mellan Rosa (som nästan aldrig är i sängen längre, tråkigt nog) och ett par kattungar. Lyckades väl sisådär. Nu ligger Smilla här istället och spinner medan två lite småspända kattbebisar (not so much any more) kikar storögt på henne. Hon har blivit väldigt chill med ungarna, till min stora glädje. Hon tolererar dem åtminstone, så länge de inte kommer alla tre i full fart samtidigt.

Imorgon gör jag om det.