Alla helgons blodiga natt?

Jag tycker fortfarande inte att det verkar som att vår nation riktigt hittat en bra plats åt Halloween-firandet. Inte heller har det infunnit sig nån slags riktig vapenvila mellan den amerikanska bushögtiden och den (i brist på annat uttryck) sekulariserade kristna högtiden alla helgons natt. Ungarna tycks gilla det förstnämnda, men några riktiga riktlinjer har väl inte skapats, till mångas förtret, vad jag förstår. Och de är väl inte riktigt heller så enkla att kombinera; en nationell skojfrisk maskerad med den personliga sorgehögtiden.

Själv tar jag ett steg bort från båda egentligen. Jag har inget emot Halloween som sådant (bortsett ett dåligt minne från just en sådan helg ett antal år tillbaka) men är inte så väldigt förtjust i "bus eller godis"-grejen. Å andra sidan känner jag inte heller att jag behöver en särskild helg för att minnas de som inte längre finns att ringa. Jag bär dem med mig ändå, mest hela tiden. Men det är fint med alla ljusen på kyrkogården. Det skulle kanske få se ut så hela hösten och vintern? Det vore mysigt.

Lördag

Oktobers sista arbetsvecka har gått och det här börjar likna en helgblogg. Nevermind, det är som det är. Något jag tror upprepas mycket i mitt huvud just nu. Kroppen är lite sliten, den har konstiga saker för sig som jag ömsom oroar mig för mycket över och ömsom ignorerar. Besvärlig ekvation.

Försökte ta en lugn lördag idag och lyckades ganska väl. Jag skrubbade förvisso det omöjliga badrummet, plockade disk, packade undan lite saker och gjorde spenatsoppa som blev aningens för salt, men i övrigt har jag försökt ägna tid i sängen åt några Mad Men-avsnitt. Jag borde antagligen ha gått ut men jag hade inte riktigt orken idag. Yrseln jag drogs med igår kväll och på förmiddagen idag har dämpats något. Oklart om det beror på det extra järnintaget eller på vilan.

Mad Men

Sist ut av alla har jag så börjat se Mad Men (2007). Jag har försökt flera gånger tidigare men inte kommit mig förbi andra avsnittet en enda gång. Men nu har jag just påbörjat säsong två och är väl gissningsvis ganska fast. Därmed inte sagt att serien tillhör de bästa jag sett, inte än i vart fall. Men visst är det bra. Och ganska snyggt. Men jag stör mig på allt rökande av nån anledning och jag stör mig på att det inte riktigt finns någon i serien som jag tycker sådär väldigt mycket om. Frågan är om man behöver det för att sådär riktigt gilla en serie? Kanske ändå...

Omvärlden

Måste erkänna att jag har lite dåligt samvete över att jag inte riktigt orkat läsa och grotta ner mig så mycket i all det elände som skett i vårt land den här veckan. Flyktingboenden som brinner som Gävlebockar och galna vilsna halvbarn som dödar barn på invandrartät skola i ett slags 90-talseko som skrämmer mig in till benmärgen. Det finns så många paralleller till det 90-tal jag till stor del växte upp i. Tex har jag dragit mig till minnes Gellert Tamas ohyggligt obehagliga men viktiga bok om Lasermannen och tänkt att vi nog är där igen; i ett samhälle där utanförskap driver människor till vansinniga handlingar i hopp om en antihjälte-titel, ett hopp om att få vara med i den 'coola gruppen', som idag till stor del befinner sig på internet. Vi har riksdagspartier som lägger ut kartor med adresser på flyktingboenden och som sen spelar dumma när det frågas vilken roll de faktiskt ha. Hur länge ska vi godta det? Hur länge ska det ursäktas med att "de säger iallafall vad de tycker, det många känner"? Precis som ett gammalt kommunalråd som också alltid kommit undan med att "säga vad han tycker" så tar det förhoppningsvis slut någon gång. Det finns ett stopp. Visst?

Så nej, ikväll orkar jag inte läsa eller höra något mer tragiskt. Ikväll ska jag stirra på något lättsamt på datorn/tv:n, dricka te och bara vara glad för mitt bästman-sällskap såväl som bästkattor-sällskap.

Fredagsrutinen

Den här veckan har varit lite tung av någon anledning. Började fint med en måndag som jag kände mig lite frånvarande på. Tryck över bröstet, selektivt närminne och många ihopblandade saker på jobbet. Jag måste ha tett mig lite virrig inför medarbetarna som hade oturen att höra av sig just den dagen. Väl hemma var det likadant, orkade ingenting. Åt middag i sängen men somnade ändå inte så tidigt som jag trodde utan låg och stirrade fram till efter ett. Var helt övertygad om att jag skulle vakna med 40 graders feber eller nåt dagen efter. Men inte då. Utan sen har kroppen varit lite mer med på noterna.

Men ikväll är jag trött. Satt tiden ut den här fredagen också (jag tänker alltid att jag ska gå hem tidigt men det blir som nästan aldrig så) och betade av och skrev sen om min 2-do-lista så att den är uppdaterad till nästa vecka. Jag har lite såna fredagsrutiner för mig; skriver alltid veckobrev till medarbetarna, uppdaterar och färgkodar listan, går igenom alla post-it-lappar på skrivbordet (med lite för många meddelanden jag inte själv förstår vad jag menat med...), checkar av papperskalendern mot den digitala (hur länge ska jag envisas med båda?), sorterar in mejl i mappar och skriver upp kommande veckans huvudpunkter på min lilla whiteboard på dörren. Det är fredagsrutinen som får mig att känna att jag kan släppa jobbet och fara hem med hyfsat blankt huvud. Jag gillar som känslan av avslut, på nåt vis.

Och helst ska det göras i lugn och ro utan att någon står i rummet och frågar en massa saker. Därav de så ofta lite sena fredagarna när andra redan farit.

Och så överkonsumerar jag clementiner när suget sätter in

Det går inte direkt i någon rasande fart, mitt lilla 'viktprojekt'. Men det rör på sig. Minus 3 kilo sedan starten för en månad sedan är ju nånting i vart fall. Och igår (vägdag) gjorde det mig oväntat glad och nöjd, trots att det är en så liten siffra än. Jag kände mig bättre och inbillade mig tom att de nytvättade jeansen satt snällare än förut. Inbillning säkert, men det får gärna vara så. jag behöver positiva pushar just nu. Mer än någonsin kanske.

Tveksamt drog jag på mig den nyinköpta klänningen och hade på jobbet, fick snälla komplimanger och lyckades åtminstone vissa stunder känna mig lite fin och rak i ryggen. Det är helt klart en hel del arbete kvar, viktmässigt men även mentalt. Jag kan inte säga varför men jag känner mig mer inriktad än någonsin på det just nu, som att det är ett hanterbart projekt som bara funkar plötsligt.

Jag är fortfarande nöjd med metoden, den passar mig bra. Jag vet att jag inte skulle fixa någon diet, jag har svårt att förbjuda mig saker och jag tror inte heller det håller i längden. Jag tror på att hitta en medvetenhet istället, och det tycker jag sakta att jag gör. Jag kan äta allt, inget är förbjudet, men jag upplever väldigt mycket känslan av att jag väljer vad jag äter nu. Jag kan absolut stoppa ett kex eller en överbliven mötesbulle i munnen i fikarummet på jobbet, men jag väljer att inte göra det för att kunna äta det jag vill senare. Jag fikar fortfarande, men jag väljer mer själv när och hur mycket. Det går inte längre bara per automatik. Och det har nog varit mer som gått per automatik än vad jag tänkt mig. 

Men ja, jag har åtminstone 20 kilo kvar till nån form av större delmål så det får gärna hända lite mer lite fortare också. Åtminstone ibland. Bortsett veckan då vi var på resande fot (+0,2kg) så har jag snittat -1kg/vecka. Om jag åtminstone kan hålla det så är kanske vårshoppingen något roligt att se fram emot för en gångs skull?

Året som inte imponerar fortsätter ett tag till

Helg! Det har känts som en lång vecka, så helgen är lite efterlängtad. Jag befinner mig fortfarande i sängen, iklädd myskläder, bara för att jag kan på nåt sätt. M och svärfar håller på att fixa i lillstugan så jag har det ensamt, lugnt och skönt för stunden. När orken kommit åter ska jag ta tag i lite garderobsarbete, välbehövligt kan jag lova.

Det händer som sagt en del saker i livet för tillfället. M ska packa ner sina saker och flytta till Sundsvall (om han någonsin lyckas få lägenhet, vill säga, stressen just nu är stor) till nytt väntande och väldigt välförtjänt arbete. En flytt till Sundsvall fanns väl inte riktigt med i planeringen när han började söka jobb mer intensivt för ett bra tag sen (jag har inte längre tidsperspektiven för allt), men det var där han erbjöds ett arbete han ville ha som dessutom är ett litet steg uppåt. Så med start om någon dryg månad är det jag och tantkatterna som huserar i huset själva. 

Vi hade en separation på gång redan innan det här, något som åtminstone halvvägs genomfördes, men vi var inte särskilt bra på det. Riktigt dåliga, skulle jag nog säga att vi var. Men med 30 mil emellan oss blir det mest troligt en annan sak. Vi får väl se.

Så i stort sett alla mina saker befinner sig i flyttlådor sedan dess och ska alltså byta plats med M:s saker. En inte helt enkel uppgift kan jag säga. På flera sätt. Och att ha alla sina saker i lådor i veckor är något som inverkar högst stressande på undertecknad. Jag vet inte var någonting är, jag har en liten hög kläder jag alternerar mellan, i övrigt är allt 'nånstans'. Så jag är ivrig att få ordning.

Och ja allt är bra 'annars', saker är ganska som vanligt. Det är kanske konstigt (det ÄR konstigt) men skönt. Och det kommer säkert göra saker jobbigare sen, men den dagen den sorgen... Jag vet lite om framtiden och av någon anledning oroar det inte mig så väldigt för tillfället. Jag vill mest av allt bara få ordning på mina grejer.

Pigg 15-åring!

Citerar mig själv:

Precis så! Jag satt i möte under tiden M var hos veterinären med Smilla och jag hade henne i bakhuvudet hela tiden. Efter det med Mina och efter alla bråkskador på Rosa så ville jag att vi skulle kolla upp min äldsta svans också. Så när hon ändå skulle chipmärkas (det var tydligen inte populärt, en fräsning bjöd hon allt på) så togs det blodprover, kollades tänder och öron och så kände veterinären igenom henne. Och inga problem hittades alls!

Enligt M så blev veterinären förvånad när han berättade för henne hur gammal Smilla är (Smilla intygar att det var så för övrigt) och tyckte att hon var en pigg och frisk katt. Hon skulle kunna tappa kanske ett kilo som mest men det ska i så fall ske långsamt, under ca 8 månader, för att undvika att kroppen tar skada, vilket den visst kan vid hennes ålder. Så vi ska försöka med det. Jag som var säker på att vi skulle få banne av veterinären för hennes vikt, men tydligen var det mer 'fluff' än vikt, hon ser större ut än vad hon väger.

Och ja rymningshistorien har vi kanske hittat på själva, men den går helt i anda med vad jag tror att kapten Smilla skulle ha sagt om hon kunnat. Vår lilla dramaqueen. Hon tar då eftermiddagens äventyr med ro och var inte ens särskilt brydd då jag tog bort plåstret.

Daglig kamp

Vi förlorade kampen om tratten med Rosa rätt omgående och nu låter vi henne vara. Jag tror att det går ganska bra ändå, och jag hoppas att det inte försenar hennes återhämtning alldeles för mycket. Men damen är envis. För ev framtida problem funderar jag på att inhandla en sån där uppblåsbar krage som är mer som ett tjockt halsband och som inte är lika mycket i vägen för synfältet eller när det ska ätas, sovas gå i trappor etc. Kan vara en bra sak att ha.

Just nu sitter jag och låtsas som att jag inte alls har blandat antibiotika i maten hon just fick och hoppas att hon ska ge upp till sist och äta. De första två dagarna gick medicingivningen skapligt; då slickade hon tom upp pastan med antibiotikan från mina fingrar. Men sen har hon ledsnat och de sista två gångerna har jag nog varit lika insmetad som hon, men hon har ju sen kunnat slicka i sig eländet när hon tvättat sig så det har ju funkat, om än varit en tråkig historia.

Såret ser bättre ut. Tror jag. Det sprack ju upp och blev två stora hål men nu tycks det ha läkt mellan dem och jag hoppas att det är en bra sak. Det är ingen svullnad eller varbildning i vart fall.

Och nu äter hon av maten! Återstår att se om hon lyckas få i sig allt utom medicinen trots att den är noga utblandad. Jag anar att det inte går att lura henne...

Vi avbryter för en extrasändning

På väg hem från stan idag lyssnade pensionärsparet (M och jag) på "På minuten" på P1 när det plötsligt bröts för en extra ekosändning med anledning av "den politiska i krisen i Sverige". Vi tystnade till, en extrasändning av ekonyheterna har en lätt "Olof Palme är död"-känsla i min bok så jag tror att vi båda väntade på något allvarligt, åtminstone i nivå med utlysande av nyval. Så följde en presskonferens med statsministern där han mest konstaterade att DÖ nu är bruten, att ingen längre värderar ära och hederlighet men att Kindberg Batra lovat att regeringens budget ska gå igenom ändå.

Så kanske inte riktigt stoppa pressarna-läge ändå?

Ska jag nu ge mig på att kommentera så får jag säga mig vara lite kluven inför det hela. Å ena sidan håller jag med om att överenskommelsen bröts lite lättvindigt (dessutom vad jag förstår efter att en deltagare på KD-kongressen mötts av applåder då hen i talarstolen sagt att en bruten överenskommelse skulle innebära att KD kan samarbeta med S-D, inte oväntat men ändå otrevligt brunt), å andra sidan trodde jag inte riktigt att det skulle fungera från början och motvilligt får jag erkänna att jag nu hoppas att man kan skaka om den stela blockpolitik som skapat en väldigt polariserad politik i Sverige allt sedan alliansen bildades (och till viss del kanske redan före?). Inte för att jag, handen på hjärtat, tycker att mittenpartierna är så väldigt spännande. Deras politik har lite drunknat i alliansprojektet och har blivit rätt grötigt i den lillasysteranda de haft som utgångspunkt. Men blockpolitiken tror jag faktiskt inte gynnar någon (utom möjligen partiet som står utanför) och känslan av ett tvåpartisystem har åtminstone inte jag upplevt sådär väldigt demokratiskt heller. Det är väl inte ett sådant system vi vill ha?

Så ja, även om den politiska röra, som väl varit mest sedan valet, inte är särskilt produktiv heller så hoppas jag att det ska komma något vettigt ur det hela. Mindre revirpinkande, bredare samarbeten och fler kreativa lösningar; det vore väl något?

(Mitt första politiska inlägg på ganska länge. Känner mig ringrostig och inte lika insatt som jag en gång försökt vara. Men jag har också en längre tid haft en viss saknad av det politiska engagemanget samtidigt som jag velat avskärma mig ifrån det av andra skäl. Vi får väl se vad det blir.)

Plötsligt händer det...

Jag kan faktiskt inte ens minnas när jag senast var på stan och gick i butiker eller än mindre; köpte något. Jag har inte haft någon ork eller lust alls till det och varje litet försök har blivit extremt kortvarigt då jag bara ledsnat på all trängsel redan ute på gatan. Men en fråga från polerskan Ulrika och en dag på stan kände jag mig oväntat glad över så idag blev det av.

U är ju erkänt duktig på att handla, till sig själv men också hjälpa andra att hitta saker. Så mot förmodan kom jag faktiskt hem med en liten påse. Eller tom två, på egen hand lyckades jag hitta ett par sockar med grisar på (!) och en halsduk (sjal?). I andra påsen fanns en klänning från indiska, en klänning jag förvisso tyckte var fin redan på galgen men som jag nog aldrig fått för mig att prova om det inte vore för U. Jag kände mig fin i den i provhytten faktiskt, men jag får väl se hur det känns när det är dags att ha den till tex jobbet eller så. Förhoppningsvis fegar jag inte ur och plockar fram nåt ur min annars väldigt svarta garderob...

Oh la la

När vi kom hem idag sprang en glad, trattfri katt runt i huset och försökte sitt bästa att smita förbi i ytterdörren, ut till reviret. Den listiga lilla vesslan. Ikväll har hon åtminstone stundvis fått slippa tratten, när vi haft möjlighet att ha koll på henne, och nu sover hon likt ett litet barn bredvid mig i soffan. Samma pose i drygt två timmar. Med ljudliga snarkningar. Så trött kan man bli efter kamp mot tratt, medicin och sårtvätt.

När jag skulle fylla i registreringen för hennes chipmärkning hos veterinären stannade jag upp vid raden där färg skulle fyllas i. Jag tittade på veterinären och han sa "Hon är en sköldpaddstigré med vita inslag". Hur tjusigt lät inte det? Jag skulle också vilja vara lite mer tigré det är då ett som är säkert!

Sjukstuga

Väl hos bästa veterinären så visade det sig efter sövning och rakning att det var en utvändig skada på finkissen. Hon har fått ett bett eller vasst slag/riv från ett annat djur (jag kan göra en kvalificerad gissning, hon blev påhoppad av dumkatten senast förra veckan) som skapat en stor böld på kanske 6 cm i diameter som till slut blivit så vätskefylld att huden spruckit upp i ett stort hål just under bölden. Det såg ut som ett stort blåmärke och nästan som ett kulhål där det spruckit. Inte alls särskilt tjusigt.

Såret sköljdes ur ordentligt och vi blev instruerade hur man gör det. Det ska göras 2-3 gånger per dag med en spruta som man måste som in med i 'hålet', in under huden och spola rent. Det ska läka uppifrån inte underifrån har vi fått stränga order om. Jag hoppas att det gör det av sig själv och gärna så snabbt som möjligt. Hon ska få antibiotika och smärtstillande och måste ha tratt tills såret är okej. Inte roligt nu alltså. Hon ser fruktansvärt emlig ut... Och var hon än lägger sig lämnar hon ljusröda fläckar efter det blöta såret som ska luftas. Stackars liten.

På den braiga sidan så var det inga sjukdomar, vilket jag annars var rädd för med älskade Minas öde i bakhuvudet. På dåliga sidan så blir situationen med den besökande katten inte bättre på något vis. Snarare är det mer av attacker och mindre av schyssta fajter numera. Veterinären uttryckte väl att en katt som ger såna skador (dvs inte bara vanligt revirfajtande som låter mer än det känns) kanske borde hållas inne, men jag vet inte hur vi ska eller kan agera med det. Ägarna har antagligen ingen aning. Det känns å andra sidan bistert att våra katter inte ska kunna vistas i vår trädgård (de lämnar den bara för att gå några meter in till närmaste grannarna) utan att bli skadade. Dessutom har vi mött katten inne i huset flera gånger då den gått in genom kattluckan. Det trots att vi provat skrämma bort den.

Det problemet tror vi dock att vi hittat lösning på. Det finns kattluckor som känner av chipmärkning som man kan ställa in vilka chip som den ska öppna för. Så idag chipmärkte vi gammtjejen och bokade tid för att göra detsamma med hennes seniora kompis. Då har de åtminstone en plats att fly till om det behövs. Sen om de förstår det vet jag ju inte; då det inte funkat för dem tidigare kanske de inte räknar med att huset är säkert.

Tacksam i allt elände att jag har mina två bästa svansvänner kvar. Vad skulle jag göra utan dem? Det räcker att ha en kisse att sakna.

Katt-oro

Mer kattbloggande. Nu inte med tråkigheter. Vi verkar ha en sjuk kisse i hushållet igen. Jag tyckte hon verkade mjaua till när jag strök henne över bakre delen av ryggen i förrgår, men var inte helt säker. Hon verkade sådär ledsen som hon kan göra efter konfrontation med den elaka katten så vi trodde det var det. Därför fick luckan vara stängd igår när vi var på jobbet. När vi kom hem så kom hon inte ner och mötte oss vid dörren vilket hon alltid alltid gör, hon brukar vara ute på bron sekunden dörren öppnats. Istället hade hon tydligt ont i bakdelen. Ont när vi rörde, ont när hon skulle lägga sig. Vi bestämde att M skulle stanna hemma och ringa veterinären idag.

Nu på morgonen när vi vaknade så ser jag små bloddroppar runt om på golvet i huset och hon är som blöt längs med ena bakbenet. Hon äter men verkar inte dricka eller gå på lådan. Lång väntan på att veterinären skulle öppna sin ordinarie telefontid.

Nu har vi fått en tid till halv tio och jag tycker tiden går oändligt långsamt. Jag har ställt in jobbmöten och följer självklart med. Vi har fått tid hos samma veterinär som behandlade vår älskade Mina i vintras. Och självklart kommer den oron fram igen. Det får inte bli en repris på det!

Efterlängtad

Väl hemma var vi efterlängtade av våra två kvasibarn; Smilla och Rosa. De hade haft en eminent kattvakt (allergisk sådan...) som skickar uppdateringar och bilder under hans besök under helgen, men det till trots så var det uppenbart att vi hade varit bort lite för länge för deras smak. Lite oro i lägret anades och anas lite fortfarande på framför allt Rosa. Smilla har mer varit som ett plåster på sin matte och aldrig varit längre bort än såhär nästan:

Så det är fint att vara hemma, även om saknaden efter de besökta är ganska stor. Nu väntar lite fjäsk för att hamna på pluskontot igen hos svansbärarna och en ganska lugn tillvaro ett tag framöver så att allt blir som vanligt igen.

Weekend borta

Brorsan, svägerskan och syrran
i en lagomt rörig bild

Vi tog en långweekend och åkte söderut. M, Lil'sis och jag satte oss i bilen i torsdags morse och begav oss ner till lillebror (storebror för Lil'sis) som bor utanför Borås. Egentligen var det nån form av namngivningsceremoni för brorsans 7 månader gamla Lexiam helgen före men då vi hade en del annat för oss just den helgen som inte gick att skjuta på så åkte vi en vecka sent istället. På så vis fick vi också möjligheten till lite egentid med den nya minifamiljen, vilket var väldigt mysigt.

En riktigt bra långhelg blev det. Vi spenderade en dag promenerandes i Borås, dels för att se staden lite mer än vi gjort tidigare men också för att se majoriteten av konstprojektet No limit; blandad street art på husväggar runt omkring i staden. Måste säga att Borås är en ganska charmig stad. En del gammalt som har bevarats, vilket jag gillar, men också nya lite vågade projekt. Och alla städer med vatten får en automatisk myshetskänsla, tycker jag. Mysiga fik och matställen, fina promenadstråk och trivsamma gågator med butiker (något som jag kommit att sakna nu när Umeå blivit allt mer galleri-betonat).

En husvägg i Borås

Skuggan förtar tyvärr bilden lite

Lördagen spenderades också till stor del på promenader. Vi åkte in till Göteborg och vandrade runt en del. Bland annat besökte vi Röhsska museet; ett designmuseum med rätt koola utställningar. Bland annat hade de en rätt annorlunda och genomtänkt utställning där man kopplade gruppen Kraftwerks existens och utveckling till den samtid som de befann sig i. Svårt att förklara men bra var det.

Söndagen blev mest slappardag då vi bestämde oss för att köra hemåt sen eftermiddag istället för att vänta till måndag morgon, vilket var ursprungliga planen. Det kändes bättre att komma hem söndag natt än sent på måndagen och sen upp i jobb direkt på tisdagen. Så vid halv sex på söndagen, efter en riktigt bra indisk måltid i Borås, packade vi in oss i bilen och påbörjade den ca 11 timmar långa bilfärden uppåt. I vanlig ordning fanns inte riktigt tiden att stanna till hos andra vänner och/eller släktingar även om flera så hade önskat. Resan tog helt enkelt lång tid nog ändå. Lite jobbigt kändes det för det hade varit roligt, men det får bli en annan gång. Kanske en längre roadtrip till sommaren där flera stopp och övernattningar kan planeras in?

Några bilder på den fantastiska lilla brorssonen kan jag inte lägga ut då hans föräldrar inte vill ha hans bilder på internet, så ni får ta mitt ord på att han var den mest bedårande och charmiga man kan tänka sig! Det kommer bli nåt klokt av honom, så kändes det. Glad och sällan gnällig, lättsam och busig. Jag saknar honom (och hans föräldrar förstås) redan väldigt mycket. Önskar att jag kunde bo närmare syskonbarnen ibland, det vore trevligt att lättare kunna ses. Men det finns ju både skype och facetime, så det kan nog lösa sig.