Nya P1

Jag kan inte riktigt släppa det här med att Johanna Sällström har dött, känner jag. Jag vet inte varför, men det känns konstigt jobbigt. Som nära. Jag önskar man kunde sluta skriva om det nu, för jag kan inte sluta läsa om det. Kanske är det så när man själv har erfarenhet av att ligga på botten, att det kommer nära och ger upphov till konstiga känslor och härledningar. Jag önskar att någon hade fångat henne. Det är tragiskt att höra hur folk hyllar henne nu samtidigt som de säger att de förstod att hon själv inte tyckte att det hon gjorde var bra. Tänk att självinsikt är så svårt. Det är lätt att leva i sin egen verklighet.

För att komma bort från det här så försöker jag istället irritera mig på "nya" P1. Fan vad det suger. Jag retade mig på det redan när jag läste om att förändringen skulle komma. Flera av de program jag följde (så ofta jag kunde) skulle försvinna till förmån för en glättigare tablå. Nu har det hänt och det blev ju ungefär som man kunde tänka sig.

"Lantz i P3" har blivit "Lantz i P1" istället. Och jag gillade Lantz, mycket. Men istället för hennes tidigare nästan 2 timmar långa P3-program med musikinslag sänds nu till min frustration ett mer platt 42-minutersprogram! Hon hinner ju knappt börja förrän det är slut!

"Vår grundade mening", "Tendens" och "Gender" sänds inte längre i P1 då den nya ungdomligare tablån tagit plats. Gender har tex ersatts av ett mode/stil-program! Hallå? Enligt förra programledaren för Gender, Anna Burén så har man på radion sagt att man i framtiden ska ha ett genusperspektiv i samtliga sina program varför Gender inte längre behövs. Säkert. Och det var väl inte heller den roll som Gender hade?

Igår läste jag en debattartikel i ämnet, skriven av Björn Elmbrant från P1 där han bl.a skriver: "Man kan [...] notera att P1 lägger ner det feministiska magasinet Gender och i stället satsar på Stil. Det är en bild av den avpolitisering och backlash i kvinnofrågan som ligger i tiden." Så sant.

Det jag dock inte riktigt till fullo vill ställa upp på är att det bara för att man försöker nå en yngre publik eller tar in andra sorters program nödvändigtvis måste innebära en kvalitetssänkning. Visst, till viss del är det så, men man är nog lite fel ute om man hävdar att det unga människor (generally speaking, viktigt) lyssnar på är skräp, medan det som P1 tidigare sände uteslutande var högkvalitativt. Hur hög kvalitet är det egentligen på P1:s "Maten" eller vad det heter, där man kunde höra stekljud från spisen välla ut ur högtalarna, med en gästande nära-döden-Harrysson stönande i bakgrunden om hur gott det luktar? Vad jag menar är att P3 borde ha sin tablå och P1 sin. Varför låtsas vara något man inte är? Varför ta bort den profilering som tidigare fanns mellan de olika radiokanalerna och skapa något slags mellanbrus?

I en relaterad artikel uttalar sig även Jonas "gissa bajset" Leksell angående det att hans nya program "Jonas val" ersätter "Naturmorgon": "Jag förstår kritiken och jag håller med. Alla vi som fyllt 30 börjar ju lyssna på P1 för att vi är kunskapstörstande och trötta på skvalradio". Av det kan man uttolka två saker:
1. Jonas är en man med god självinsikt och förmåga att ta kritik på rätt sätt och 2. Jag har uppenbarligen fyllt 30.

Jaja, jag får väl glädjas åt de 42 minuter Lantz jag får och det faktum att "Studio ett", "Spanarna" och "Språket" (okej, lite pensionärsvarning där kanske, men jag gillar det) finns kvar. Och att jag redan fyllt 30, så no need for ångest där längre.

(Ni måste, om ni inte redan gjort det, bekanta er med det numera nedlagda P3-programmet "Mammas nya kille", och då speciellt figuren Job Andersson, folklivsfanatikern. Underbar humor med Umeå/Norrland-touch.)