Hjärnspöken

Ända sedan jag vaknade idag, typ 40 sekunder före klockan rinde vid 14-tiden, av att något bankade inne i huset, har jag haft en olustig känsla. Som att någon är här. I källaren eller nåt. Skitskumt. Jag brukar inte vara nojig, men jag har inte vågat mig ner dit än. Har dock konstaterat att ytterdörren är stängd och låst och att det inte finns några tecken på att nån obehörig öppnat den, låst den bakom sig och satt sig nere i källaren. Alltså, jag VET att ingen är här mer än jag och kissarna, men jag kan inte bli av med känslan.

Ibland, och ganska ofta senare tid, har jag en känsla av att jag inte finns. Eller att jag iaf kanske inte finns. Att jag bara existerar som en tanke. Har ni känt så någon gång? Kanske inte.

Back in real world hopar sig disken. Känns som att jag inte gör annat än att samla disk, plocka i maskinen och ur maskinen, och så om igen. Eller samlar smutstvätt, tvättar, hänger, viker och sen samlar upp den igen. Saker går bara runt. Ingenting går framåt.

Mia och Daniel är på en försenad bröllopsresa i Thailand. De åkte i lördags. Hoppas verkligen de får det bra. Tror de behöver en paus från vardagen de med. Önskar att jag kunde åka någonstans. Vet inte riktigt vart, och det spelar nog egentligen inte så stor roll. Bara få lite ombyte, se något annat. Slippa samla disk.

Känns som att jag har ett hål någonstans. Nånting saknas.