OMG it's a selfie!

Och voilá; något så extremt ovanligt som en publicerad selfie!

Till stor del kanske för att jag behöver öva på att acceptera bilder på mig själv (bredvid mitt lilla on-and-off-projekt att faktiskt ha på mig kläder jag tycker är fina utan att fundera alltför mycket över om de "är för mig eller inte", i fråga om kroppstorlek och ålder) men lite också för att demonstrera den nuvarande frånvaron av ögonbryn. Något jag förvisso alltid saknar men som jag brukar gå till en Karin som tar typ 300 spänn för att fixa till på en kvart, men som i gengäld alltid får till dem som jag vill ha dem, något jag absolut inte klarar av på egen hand. Så det är väl dags för det. Helst gärna innan solen tagit för mycket eftersom mina superblonda ögonbryn då har för vana att skifta över i en neongul nyans ni inte sett sedan det tidiga 90-talet...

För att fortsätta på det ytliga temat så antar jag att jag behöver besöka en frisör snart också. Min ursprungliga har fortfarande föräldraledigt så jag är lite velig i vem jag ska ge den äran istället. Dessutom så tycker jag faktiskt att jag har en ganska bra längd just nu. Det får gärna bli längre (har jag kanske bestämt mig för) men som det är just nu så lockar det sig ganska precis som jag vill ha det, och det utan större ansträngning att styra till. Och då pratar jag aningens lite lockigare än på bilden ovan (som är några veckor gammal). Men det behöver väl trimmas till, gissar jag. Nästa löning kanske.

Nedvarvning pågår

Ett bra sätt att hitta semesterkänslan är att fara iväg, insåg jag just. Vi är i Sundsvall bara för ett par dagar eftersom det skulle göras någon ventilationsgenomgång av M:s lägenhet och han ville vara med på den. Så det blev lite kortsemester. Nu har vi förvisso städat en del och pysslat med hans andra hem men vi har också hunnit med lite promenader i stan, middag ute (på ett väldigt bra ställe som gjorde jättegoda vegburgare) och hängt på hans soliga balkong en del.

Kvällsutsikt från lägenhetens balkong. Jag lyckades inte
med att fånga hur fint det faktiskt är, men ni
kanske kan ana lite?

Och det här är ju inte mitt hem så jag kan som inte riktigt noja så mycket över saker och jag kan inte göra något i trädgården hemma härifrån så då är det bara att släppa. Och det var nog ganska bra. Jag har förvisso haft lite svårt att somna (jag är hemskt ovan vid att det är trafik utanför sovrumsfönstret typ dygnet runt) men kunnat unna mig sovmorgon, åtminstone till 8. Och frukost! Jag som i stort sett aldrig äter frukost (dålig ovana) har ätit frukost på balkongen i lugn och ro utan stress att jag måste infinna mig nånstans.

Mysfika igår på ett ekofik som bär mitt namn

Så ja, åka iväg, om så bara en kort distans, det får nog bli mitt tips på hur man varvar ner sig efter att just ha fått semester.

Kattaälsklingen!

Sexton år minsann, min lilla knasgurka. Det är faktiskt inte så illa pinkat för en ganska egensinnig och äventyrlig katt som har en hel del scares med sig i bagaget. Eller vad sägs om att hoppa från fjärde våningen (hon smet ut på fönsterbläcket från kattvakten och trillade/hoppade ner och landade i en buske, i stort sett oskadd men chockad) som yngling, vara nyfiken och bli instängd i grannens förråd/bastu i 1,5 dygn, bli skrämd av ett djur (?) och sitta i ett träd i skogen i ett drygt dygn osv.  Plus alla de kökssåp hon av misstag stängts in i då hon varit nyfiken och smitit in. Alltid nyfiken på allt nytt och alltid väldigt talför med en stark egen vilja.

I september har vi hållit ihop i sexton år och det har varit sexton bästa år det. Jag har läst att rekordet i ålder för en katt ligger kring 33 ungefär så jag tycker inte att jag kräver för mycket då jag önskar mig sexton pigga år till! Nåt annat är faktiskt väldigt svårt att tänka sig. Hon förgyller min tid varje dag hon finns.

Ett av favorit-sovstilarna

Gratulerar på födelsedagen älskade Smilla!

Semester!

Ja till sist blev det semester. Jag stämplade ut en timma senare än schemat angav men då kände jag mig också ganska klar, i den mån man nu kan känna så i mitt yrke. Jag tror inte att jag ska ha lämnat efter mig några bekymmer för någon annan att ta hand om, har informerat vidare till närvarande kollegor brukarnära saker som skulle kunna uppstå och vad jag i så fall riggat för lösningar. Allt är uppdaterat, jag har lagt in frånvaromeddelande på mejlen och skickat ett sista mejl till arbetsgrupperna.

Så semester!

Set känns inte alls så i mitt huvud kan jag säga, det snurrar på ganska bra. Men än har jag inte kommit på några katastrofer som jag missat eller orsakat, så jag tror att det kanske kan försvinna om några dagar. Dessutom ska jag ju in och jobba igen om bara två veckor så då får jag väl lösa ev problem som dykt upp då.

Jag har däremot lyckats bestämma mig för att inte stressa upp mig för att trädgården inte ser ut som en välvårdad dröm, att de projekt jag tänkte göra under vår/tidig sommar inte blivit av vare sig inne eller utomhus och att det faktum att semestern är rätt oplanerad är en bra sak. Vad gäller trädgårdsprojekten så finns de fortfarande kvar i planeringen, men det lär kanske inte växa så mycket just i år. Men jag tänker påbörja mitt lilla "rum" ändå, köpa pallkragar som jag ska måla och försöka göra lite fint. Sen har jag också skapat ett "regnig-dag-projekt" då jag ska rensa ut på den inglasade altanen som är tänkt att rivas/byggas om till varmbonat rum men som med största säkerhet inte blir gjort i år ändå. Då kan jag ändå göra lite fint där och skapa ett uterum att sitta i ändå in på hösten när det börjar bli kyligt ute. Just nu är det nåt slags skräpupplag/förråd med saker som ska till återvinningen eller kastas och ser mest bara stökigt ut.

Vi får väl se vad jag hinner. Det känns bra med projekt men jag ska verkligen se till att de inte blir piskor för stress, för det känner jag inte att jag behöver just nu.

Saker jag funderar på när hjärnan borde sova

Har du också personer du liksom iakttar lite som på håll utan att riktigt ge dig till känna? Jag pratar inte om stalking nu utan personer i den perifera kretsen som du kanske känner litelite eller åtminstone "från internet" och som det åtminstone känns som att du känner lite fast du antagligen inte alls gör det. Jag, som gammal bloggläsare och tidig sociala medier-aktiv, har/har haft ett par (kanske några) såna personer och det är ju som lite spännande (och kanske lite läskigt om man grottar i det, men det behöver man ju inte göra). 

Jag tänker framför allt på hur lätt det är att fylla i de där luckorna själv, halvt om halvt omedvetet. För luckor finns ju även om du kan få veta oerhört mycket om personer du egentligen inte riktigt känner. Och då skarvar man lite, tänker jag. Åt endera hållet. Liksom förstärker ett bra eller dålig intryck med egen fyllning. Och jag undrar hur många av de här personerna man egentligen skulle ha rätt om ifall man fick chansen att ta reda på det. Det kanske är lika bra att jag aldrig får veta. Åtminstone kanske när tiden gått så pass att man nästan skapat en helhets-förutfattad (jorå) bild. Eller? 

Jag har ju faktiskt lyckats hitta både en sambo och några bättre vänner via nätet så risken kanske finns att man missar en bra pusselbit i ens liv?

Dags att sova, tror jag bestämt.... Eller ja, se några Criminal Minds-avsnitt, fundera över seriemörderi och sen sova.

Imorgon så!

Jag har varit sjukt effektiv den här veckan må jag säga. Alla vikarier har till sist gett tummen upp för arbetsplats, schema, avtal etc och jag har betat av min ganska gedigna "To do before vacation"-lista till ungefär 95% och för varje strykning av sak att göra har jag känt en större tillfredsställelse än vanligt (jag jobbar ju förstås alltid med listor). Som grädde på moset har jag fått flera sms från medarbetare som gjort glada tillrop och gett mig fina ord att suga på under min bortavaro. Då känns det ju som lite extra kul att komma tillbaka sen med det i bakhuvudet. Fina medarbetare är guld värt, och då inte bara för att få beröm förstås.

Så det ser då ut som att jag får ta semester efter morgondagen. Rapportering till försäkringskassan står kvar på agendan och det kunde jag som inte göra förrän imorgon då månadsbrytet varit. Jag har dessutom tagit på mig två semesterlediga kollegors rapportering också men jag har förberett allt så det ska gå fort att räkna imorgon. Har jag flyt kanske jag tom kan plocka ut lite flex på eftermiddagen (fast nu kanske vi inte ska gå händelserna i förväg).

Det känns konstigt att gå på semester och släppa allt till kollegorna som är kvar (som blir allt färre). De brukar säga att när man inte har nån vikarie men verksamhet som fortsätter att tuffa på som vanligt (dygnet runt dessutom) så har man egentligen inte riktigt semester. För du måste som arbeta i förväg före semestern och efter har du en massa att ta igen. Och under tiden försvinner inte direkt ansvaret heller. Det finns en del sanning i det. Jag klagar inte men nog hade det varit skönt att veta att nån tar vid, mer än för det mest akuta, när jag är ledig.

Men det ska bli sköna två veckor av ledighet. Sen ska jag ju in och jobba en vecka innan jag får fortsätta tre veckor till. Om jag ids så länge, vi får väl se. Och nästan inget står på agendan, det känns både lite tråkigt och lite skönt.

Snart semester hörrni!

Att vara prussilusktråkig

Mycket att göra, trötthet och det faktum att M har semester har gjort att det varit lite tid över för bloggen det senaste. Tänk att också det lyckas bli lite av en stress. Inlägg som stannar vid tankestadiet. Jag brukar hävda att jag är en ganska stresstålig person, och det hävdar jag fortfarande när det kommer till att ha mycket att göra. Jag kan ha många saker igång och på min lista, jag föredrar det till och med, men när jag inte känner att jag riktigt ha kontroll, att saker inte planeras eller håller min planering eller då jag helt enkelt måste vänta på att någon annan ska göra sin del, då upplever jag stress. Lite så är det väl nu.

På jobbet inväntar jag mest besked att saker ska gå i lås och fungera innan jag kan gå på semester på fredag. Jag har en lista med rent konkreta saker också som ska göras men det är inte alls det som stressar. Utan det där att vänta. Ett ord jag kanske avskyr mest av allt. Jag är inget bra på att vänta. Alls.

Och så är min på så många vis smått fantastiska livskamrat hemma på sin semester och plötsligt har min allt mer planerade eller åtminstone rutinbundna vardag blivit spontan och inte så planerad längre. Det är bra på många sätt men det tar också lite energi, inser jag nu när jag snudd på blivit van vid att bara ha mig själv att ha koll på under veckorna. Men hade jag levt helt ensam är risken att jag blivit alldeles för inrutad ganska stor. Med M i sitt liv är den risken rätt liten. Det planeras inte så mycket och även planer är lite till för att ändras. Projekt påbörjas men stannar upp och byts ut och i det där försöker jag skapa nån form av kontrollerad ordning. Till viss del är det frustrerande och besvärligt men samtidigt vill jag nog hävda att kombinationen är ganska bra. Jag vet inte hur bra det hade blivit om vi varit av samma skrot och korn?

Jag gillar spontaniteten men suckar över att vara den som måste hålla koll på planerna och säga stopp då det blir för mycket, glöms bort eller rusas iväg. Det är väl det jag hade önskat bort kanske; att behöva vara den tråkiga och ständigt snusförnuftiga. På jobbet såväl som hemma vinner nog både jag och andra (väl medvetna om det) på det ganska ofta men stundtals känner jag mig oerhört less på att vara jag.

Det finns en mycket längre text i mitt huvud om just allt det där märkliga som envisas med att finnas i mitt huvud. Att jag minns registreringsskyltar på bilar bättre än jag minns innehållet av ett telefonsamtal förra veckan. Och den ibland väldigt besvärliga förväxlingen mellan att jag behöver veta saker för ett inre lugn med uppfattningen att jag "alltid vill ha rätt". Men det får bli en annan dag det.

(Har ingen på riktigt uppfunnit den inspelningsbara tankeverksamheten än? Jag skulle verkligen behöva nåt som sparade de där funderingarna och formuleringarna jag vid ett senare tillfälle skulle vilja få ner i skriven text på något vis. Uppfinn!)