På tal om för lite att göra

Hösten är alldeles snart här. Gula löv, lagom kyla, halsdukar, åtskilliga tekoppar, filtar och tända ljus. Och....TV-SERIER! Jag riktigt ser ju hur livet blir underbart, otvunget och trivsamt igen där från mitten av september och framåt. Och då har inte ens allt intressant* hunnit ha säsongspremiär än. Svälttiden som enbart (men ändå) bjöd på True Blood och Hung är över!

(Klicka för större.) My Episodes, det braiga tipset jag fick från Ulrika för att på riktigt schemlägga underhållningen efter amerikanska/brittiska tv-tablåer. Lovely. Nästan allt man behöver veta (och inte behöver veta; som "time I've wasted" tex...) finns där så enkelt och osnyggt. Nu saknas bara funktionen att kunna se vad ens vänner följer, men det kommer förhoppningsvis framöver.

*Ok, nu är inte Cougar Town nån superfavorit och Glee har jag fortsatt hatkärlek för, men ja, de kvalar in att schemaläggas i vart fall.

Klarspråk, tack!

Nu på förmiddagen har jag ett rehab-möte på stan och sen bär det iväg upp till universitetet för att skriva PM med en kursare. Jag känner mig inte alls så påläst som jag tänker att jag borde vara och jag pendlar vilt mellan att tänka att jag ju egentligen vet vad läraren vill ha ut av frågan vi ansvarar för till att tänka att jag inte har en aning om någonting. Eller rättare sagt; jag kan inte formulera det som det står i litteraturen riktigt kanske. Igår kväll läste jag bl.a. några kapitel ur en av de engelska böckerna och blev nästan arg över all tid jag måste lägga ner på att läsa ett kapitel om ca 50 sidor som enkelt skulle kunna kokas ner till kanske 10-20 sidor. Allt ordbajseri och omständiga sidoreferenser täcker liksom in kontentan i något slags omständigt dunkel som innebär att jag måste slå i lexikon eller läsa om skumma meningar flera gånger. Och det tar tid jag inte riktigt känner att jag har över. Frustrerande.

Det kanske mest spännande är att jag läste om just utanförskap och hur kulturella normer och "vanor" stänger ute personer med olika (tex klass- ) bakgrund, förförståelse, utbildning osv. Snacka om att kasta sten i glashus.

Hur var det nu det var tänkt?

Stressandet fortsätter och jag börjar så smått fundera på det där som Ulrika sa till mig i helgen; "var inte tanken med studier att du skulle få det lugnare, inte MER att göra?". Och så var det ju tänkt. Jag skulle inte jobba samtidigt, jag skulle göra något helt annat, ha en normal dygnsrytm och "vanliga" rutiner. Ladda om, stärka mig själv lite och må bättre. Nu blev det inte i närheten av just det. Det blev stress, mer dålig sömn och ännu starkare känsla av att inte räcka till.

Men jag tänker ändå att det ger sig*. Att jag snart får veta mina ekonomiska valmöjligheter och att jag utifrån det kan ta ett slutgiltigt beslut. Samtidigt känner jag någonstans att nu är jag ändå på gång med studierna och jag vill verkligen inte alls lägga ner det igen. Det var ju den här gången det skulle gå vägen. Hela vägen.

Och lite är det väl också så att om inte de ekonomiska förutsättningarna för att enbart läsa infinner sig nu så gör de inte det framöver heller. Såvida jag inte lyckas gifta mig rikt, men utsikterna för det är rätt dåliga som det ser ut just nu...

*Yeah, I'm that stupid.

Hetslördag

Stressig dag som tenderade att bli just lite av allt och ingenting. Först akuttvätta utan att hinna torka det i tvättstugan utan istället fylla hela lägenheten med blöttvätt. Och då hann jag ändå inte ner till pride-paraden som tänkt. Istället försökte jag hinna möta upp Stina Sundberg på Sensus där hon skulle tala idag precis efter paraden (vilket blev väldigt bra och trevligt). Men så hade de flyttat (iaf tror jag det?) så jag blev ändå nästan sen men räddades i sista stund av att M hann hämta upp mig på fel sida av centrum med bilen.

Resten av dagen har gått lite i samma tecken, men jag har ändå hunnit med en vända till Mediamarkt med syrran, snabb lunch på stan med M, handla inför kvällen, röja upp det värsta i lägenheten och skjutsa Simon till sitt galej (man är ju snäll). Nu är det dock ganska lugnt och vi väntar på att Anna och Ulrika ska komma förbi och spela spel, äta lite gott och kanske sippa vin ikväll. M har gjort sin beroendeframkallande dillpesto och vitlöksbröd är på gång. Kan knappt bli bättre.

Ikväll; all about the fun, alltså. Imorgon blir det hårddiciplinerad läsning av kurslitteratur!

Lillasyster & jag

Vi tog en promenad till Charlie's och med hungriga magar köpte vi på oss allt godis och snacks i världen, tror jag. Vi bestämde oss för att se romantiska (och ev dåliga) filmer så vi hyrde med oss ett par sådana också. Den ena vet jag förvisso är väldigt bra ("I Love You, Man", fantastisk), så vi är halvgarderade eller nåt.

Nu blir det pannkakor först till filmen och det är väl tveksamt om vi kommer orka mer än att lukta på allt godis efter det. Men, trevligt ska vi ha, jag tror att vi båda gjort oss förtjänta av en helkväll tillsammans nu. Mysfaktor!

En stor sak avkryssad på evighetslistan

Åh, skönt. Jag har nu lämnat iväg alla filer, lösen, gjort en kortfattad manual till utförandet och sen skickat allt till en av de i den grupp som nu ska ersätta mig som registeransvarig i Fi. Vemodigt, lite. Främst för att det varit roligt att vara en ganska viktig del av något och för att det känns som att jag kommer ytterligare ett steg från de vänner jag ändå skapat mig under min tid som Fi:a. Sen är administrativt arbete rätt kul. Men skönt främst för att jag nu inte behöver gå med ständigt dåligt samvete. För just det i vart fall.

Jag tog mig tid att sitta ner och göra en så kortfattad manual jag vågade över bara de viktigaste momenten och så blev det klart. Jag kommer kanske få fylla på lite med tiden, men det viktigaste borta nu. Ansvaret.

Stressfaktor nästan psykbryt

Så vad stressar jag över? Jo, skolan är en enorm press, inte minst för att jag knappt hunnit läsa något än och måste producera ett PM på måndag eftermiddag. Och hela tiden sitter skräcken för att misslyckas som ett gäng nålar i bakhuvudet. Valsedlarna tar mer kraft än jag trott; det ringer, mejlas och yras en massa och jag ska helst lösa alla situationer på en gång. Samtidigt är det fortfarande för få som hjälper till för att jag ska tro att det kommer att fungera på valdagen.

Sen strular det ju fortfarande med huruvida jag kommer att kunna fokusera enbart på studierna eller om jag måste fortsätta jobba samtidigt. Det är telefonsamtal på telefonsamtal, blanketter och byråkrati, kontakter med diverse personer för att få rätt intyg osv. Jag inser också att vissa viktiga moment på schemat krockar med jobbet, tex nästa vecka då introduktionen till c-uppsatsen är samma dag som temadagen med jobbet. Måste ordnas på nåt sätt.

Jag ligger också efter med mitt Fi-arbete med registret. Det fåniga där är att jag eg fått avlösning (jag har sagt av mig ansvaret framöver pga just stressen) men att jag inte hunnit få till en överlämning av det ganska omfattande (insåg jag när jag började dokumentera) arbetet som jag gjort där i x antal år nu. Så om jag bara la tid på det så skulle en enorm tyngd försvinna, men det har inte blivit av, idiotiskt nog (det är dock dagens/kvällens uppgift har jag bestämt).

Dessutom är M mer stressad än någonsin, vilket triggar igång min hjärna att tänka att jag måste kompensera där lite (speciellt kanske efter att jag kastat saker omkring mig i hallen som en tvååring). Igår kväll hjälpte jag honom att dra kablar och möblera upp två datasalar som skulle tas i bruk på förmiddagen idag. Klockan var tio på kvällen och han verkade inte i närheten av att vara klar så jag for dit och erbjöd min hjälp. Byggjobbarna lämnade lokalerna först igår eftermiddag efter renoveringen som skulle varit klar redan i augusti innan studenterna kom tillbaka.

Det var såklart en högst frivillig insats från min sida och det var rätt trevligt. Jag fick både tid med honom och tid att koppla bort min egen stress (som bara gick runt i huvudet och var exakt noll produktiv precis före). Och så slapp han hålla på längre än till två inatt. Det betyder nog också att han kan släppa saker på sitt jobb och backa upp mig lite med sånt jag behöver hjälp med. Som att hinna umgås med lillasyster som mitt i allt det här knappt hinner få någon tid med någon av oss.