Vad sägs om en pinata i hallen kanske?

Jag är så sjukt stressad plötsligt att hälften vore nog. Det känns nästan som att något ska poppa till i huvudet på mig snart. Om det bara varit sk positiv stress hade jag kanske inte klagat lika mycket eller känt mig så illa till mods hela tiden. Jag går konstant med känslan av att oavsett vad jag gör så borde jag göra något annat, inte minst nu när jag av nån anledning bloggar om stressen istället för att göra något åt det (jag äter dock brunch samtidigt). Men jag har bestämt att tagga ner lite idag och försöka få kontroll över stressen istället. Det låter som en utopi.

Jag tror kulmen nåddes igår när jag, überkontrollerade Sara, fick ett vredesutbrott (it's true!) i hallen och började kasta saker omkring mig och skrika plötsligt. M stod ett par meter bort, tittade förvånat på mig och sa sen "okej, nu tar vi det lugnt" som om jag annars skulle gett mig på fler saker (vilket jag hade lust med, tro mig). Upprinnelsen då var att jag mitt i allt stressande insåg att min vattenflaska läckt ut i väskan med alla skolsaker, däribland de miljarder kompendier som jag just kopierat upp. Och när jag insåg det blev jag bara så trött att det pangade till och plötsligt for det lösa, blöta papper, en idiotisk vattenflaska och typ allt annat som fanns i närheten just då. Märkligt, lite läskigt men samtidigt rätt befriande faktiskt. Naturligtvis lugnade jag mig vid tillsägelsen och hjälpte sen M att lägga upp alla papper på tork. Med ihopbitna käkar såklart. I'm still me.

Global tv?

Och det här (and then some) borde ha varit verklighet för länge sedan. Det känns verkligen uråldrigt att sända serier med en halv och upp till en eller två säsongers fördröjning. Klart som korvspad att det laddas hem istället (alt ses via proxy på lokala tv-hemsidor á la SvtPlay, också ett bra alternativ). Speciellt som svensk media gärna skriver artiklar om det som händer just nu i serien i hemlandet.

Jag skulle själv gärna ha en del utländska kanaler (inte minst dokumentär- och naturkanaler, men även typ BBC, Channel 4, HBO osv) men utöver kostnaden så lever jag inte riktigt så att jag har tid att sitta framför tv:n en bestämt tid en gång i veckan per följd serie. On demand-systemet skulle kanske vara nåt för mig i så fall.

För mycket av det goda (eller onda)?

Hm, inte nog med vampyrer, shape-shifters, tok-religiösa fanatiker, varulvar, woodoo-kvinnor, vad-nu-det-var-som-crazy-MaryAnne var och féer; nu verkar det som att även häxor tar plats i True Blood-serien. För mycket? Nja, kanske faktiskt. Jag för min del har fullt upp med att hänga med i alla vampyr-hierarkier och blandade "vanliga" mördare och deras turer. Och även om jag tycker att serien tagit sig upp igen efter svackan den hade under andra säsongen så känns det som att det finns mer kvar att ge. Och då kanske det räcker det som är? Men ja, det är klart, kommer det bara in i historien på ett bra sätt så varför inte.

När skärmsläckaren slår igång

Efter föreläsningen blev känslan av att vara student på riktigt stärkt genom att jag skaffade ett lånekort på UB och sen drabbades av lyckorus då jag hittade två böcker jag behöver. Jag har köpt två av huvudböckerna, mer räckte inte pengarna till, så biblioteksfynden var uppskattade. Jag som gnäller över pocketshops höga priser (typ 70 spänn för en pocket) håller numera tyst efter att ha köpt kurslitteratur för många gånger fler pengar än så.

Nu ska jag bara få fart/tid att läsa dem också, mellan valsedelsdistribution och affischeringsuppdrag jag fått på mig. Samt lite gott CSN-strulande och annat däremellan. Det är lite mycket nu. Kanske därför som hjärnan har en ovanligt stor tendens till att lägga sig i dagdrömläge för tillfället. Som nån slags egenutvecklad och situationsbetingad narkolepsi som slår till när jag minst anar det.

Tidsresan fortsätter

Det här med att bli student igen är en märkligt stor sak för mig. Mycket delade känslor. På delad första plats kommer den enorma rädslan för att misslyckas (igen) samt känslan av att vara sju år och stå med flätat hår utanför ett stort hus fyllt till bredden av krav, obegripliga texter och sociala koder jag inte längre kan (eller någonsin anammat på riktigt).

Jag lyckades iaf idag till min stora lättnad charma (?) en tjej på kursen att skriva PM med mig. Hon satte sig framför mig och jag tänkte att hon såg snäll och inte så überstudentig ut. Och känslan av att vara sju år och just börjat skolan förstärktes när hon vände sig om och kort sa "Vill du?" när frågan om PM-samarbetet kom upp i klassrummet. Ännu bättre att hon precis som jag är fd student; hon hoppade av 2004 (jag 2002, tror jag). Det kändes som en bra gemensam nämnare och vi kom snabbt in att samtala om hur det är att ha sett "världen utanför" och sen gå tillbaka. Och plötsligt känner jag mig inte riktigt lika mycket alien längre.

Åh yeay!

Mia Skäringer bloggar igen!

Back to school

Jag snörvlar och känner mig fortfarande lite hängig. Det har inte riktigt brutit ut men huvudvärken har i vart fall börjat ge vika nu. Skönt, för den har inte varit nådig. Hindrat mig från bra sömn och fått mig att må illa lite hela tiden. Jag har varit hemma från jobbet två nätter men idag tänkte jag bege mig till skolbänken ett par timmar igen.

Läskigt som attan är det, men lite roligt också. Det känns som att jag hänger med ganska bra på ämnet såhär långt, det jag känner att jag tappat mest är terminologin. Det är sällan man diskuterar i termer av epistemologi, kommunitarism eller så på nätterna i vården. Men jag får väl försöka ta igen det.

Nästa vecka ska första PM:et in och jag hoppas att jag kommer greppa hur man vill att såna ska se ut här. Kan det vara så väldigt annorlunda mot Örebro universitet? Och minns jag ens hur de såg ut? Läskigt, som sagt. Jag önskar lite att jag kände nån på kursen. Men förutom jag och en man i 40-50-års åldern är det bara yngre personer som varit studenter ett par år och där de flesta känner någon sedan tidigare kurser som det verkar. Men det löser sig säkert på sikt.