Roseanne, säsong 1, 1988

Bartender: -Roseanne, what are you doing here? Did you get Dan to babysit?
Roseanne: -Babysit? Hell, it's his kids too.

Och ändå sitter fäder barnvakt fortfarande...

Uppenbarelse nr2

Och när man börjar kalla borta för hemma är det kanske dags att åka hem?

Det osociala monstret

Idag har jag däremot umgåtts en massa hela dagen. Först med Mattias, som jag hjälpt städa (hur snäll är jag?), köra iväg saker osv. Sen med både han och hans föräldrar. I två omgångar. På vägen hem nu ikväll kände jag bara hur jag längtade efter ett eget hörn utan sällskap och inte alls var villig att göra upp planer för morgondagens umgänge. Inte så att det är nåt fel på sällskapet, utan för att jag är lite av ett socialt missfoster som verkligen både behöver och gillar att vara själv ganska mycket. Egen tid är ovärderligt för mig.

Och det ska vara självvald tid då jag inte behöver vara nyttig eller få så värst mycket gjort. Bara sitta och slösurfa, se film själv, läsa tidning/bok eller vad som helst. Jag verkligen behöver det. Annars blir jag grinig och frånvarande. Ibland räcker ett par timmar, ibland vill jag ha en hel dag. Jag gissar att det kommer kunna bli problem i framtiden. Ego-Sara. Men den dagen jag insåg att det faktiskt är så och då jag accepterade det och bestämde mig för att det är okej var en dag av betydelse. Är "alla andra" verkligen så übersociala som jag tror?

Mindre uppenbarelse

Jag insåg ikväll när jag satte mig själv i ett hörn att jag nog umgåtts på ett annat sätt de senaste veckorna, och framför allt den som just var. Som på ett mer samtalsvis. Inte nödvändigtvis särskilt personligt djupt utan som mer diskuterande. Och det allt ifrån samhället, världsliga såväl som icke världsliga ting, framtiden, religion, konst och tom mitt ev bytande av hårfärg har diskuterats på ett ganska avslappnat men ingående sätt. Jag kan inte riktigt förklara hur jag menar, men kanske som att det varit mer nära, mer avslappnat. Och mindre brus.

Jag har i mitt vuxna liv levt ganska långa perioder utan tv och det oftast utan några som helst problem. Den sista veckan har varit en kortkort sådan period och kanske är det orsaken till ovan filosofiska funderande. Jag skaffade tv när jag flyttade själv igen, för att jag tycker om att ha brus när jag är själv och för att kunna slötitta när världen känns grå. Men ofta har den nog kommit att stå på som matsällskap och möbelcentrum även när jag inte varit själv. Och det trots att det så sällan är något intressant på den. Visst pratar man även då, men inte alls på samma vis.

Hm, ny regel efter semestern kanske? Ingen tv vid måltider om jag har sällskap? Och fler promenader med sällskap. Jepp, två mål som torde vara enkla att uppfylla.

Spikmatta före medicin

Det tycks ju nu plötsligt blivit ett väldigt tjafsande om den där spikmattans vara eller icke vara (som nu dessutom verkar vara årets variant av marknadsståndens fejk-Crocs. Själv har jag ju testat den ett ganska stort antal gånger nu och kan konstatera att det på mig fungerar både avslappnande och smärtstillande (det andra mycket pga det förstnämnda) utan att jag för den delen fått några gigantiska uppenbarelser.

Visst, man ska ju akta sig för att säga att den "botar" saker, och vara ärlig med dess funktion (vilket jag nog tycker man varit där jag läst?). Men samtidigt känns det som att man går hårdare åt marknadsföringen och spridandet av spikmattan än tex reklam för smärtstillande mediciner.

Jag retar mig varje gång det är reklam för smärtstillande tabletter och/eller gel som ska ge rörelsefunktioner tillbaka (ni vet kvinnan på akvariet som inte kan lyfta sitt barn och mannen som jobbar med nåt som blir så superrörliga av Voltaren...). Istället för att pumpa kroppen full med läkemedel måste det ju ändå vara bra att utnyttja kroppens egen smärtstillande funktion? Allra bäst är det såklart att utröna vad som orsakar smärtan från början och bota det om möjligt, men det tycks i ärlighetens namn vare sig läkemedelsbolagen eller mattförsäljarna ha som råd.

Att vara rädd om själen

Och nej, jag hänger inte mycket på fb. Det är normalt sett inte ett ställe att vara på om man redan innan brukar sucka och konstatera att världen är full av idioter. Det är ju ingen själavård direkt. Men ibland är det lite underhållande. I lagom doser.

Förmiddagsunderhållning

Är det inte hysteriskt kul då att man på flashback gör sitt bästa i att försöka förnedra och häckla Alexander Chamberland (bl.a queer-aktivist) genom att omtala honom som "henne, hon, tjejen" osv? Som att vattna i hällregn. Hysteriskt roligt. Fb består inte direkt av intelligensreserven, men de vet hur de underhåller en feminist!