Pappa

Idag är det 8 år sedan pappa gick bort, blott 57 år gammal. Jag tänker fortfarande mycket på honom, men minnena är som ändå lite ljusare. Jag ser mer och mer av honom i mig själv, kan åtminstone ana vad jag fått för egenskaper av honom, sen om det är inbillning eller inte är svårt att veta. I takt med att hans sjukdom blev värre och alkoholkonsumtionen allt större så försvann också mycket av det som var han, men när jag anstränger mig så kan jag komma på händelser eller så som ger mig en hint om vad som var han.

En dåligt avfotad bild på raggarpappan och Sara -79?

Han var generös och väldigt snäll och jag tror att han tänkte och funderade mycket. Kände mycket. Utan att egentligen veta helt exakt men efter att ha läst läkarutlåtanden etc efter hans död har jag förstått att det fanns oändligt mycket ångest redan från ungdomstiden och det kan jag ju känna igen mig i, även om vi sen hanterat det väldigt olika. Jag vet att han var väldigt rädd för döden (som jag), alltid ville göra ett bra jobb och vara omtyckt (som jag). Samtidigt höll han sig mer undan människor än vad jag gör, han gillade inte kalas och kom inte gärna på skolavslutningar ens. Om det berodde på skam eller på folksamlingen vet jag faktiskt inte säkert. 

Och så ville han att jag skulle bli en självständig person. Gav mig egna verktyg då jag flyttade hemifrån och redan före det hade han sett till att jag kunde hantera de enklare fixarna med min gamla moppe som alltid strulade. "Jag kan berätta men gör det själv så minns du när du är ensam och behöver klara dig själv." En sida som återkommer hos mannen jag delar mitt liv med, slump?

Ja, idag försöker jag som sagt att minnas det fina. Skratten och kärleken. Jag blev inte statsminister som han brukade säga att jag skulle bli, men jag tror och hoppas att han skulle vara lite stolt ändå över sin stortjej (eller "lilla råttan" som han kallade mig, av någon anledning)... Han fattas mig!

Antistressande med trädgårdsarbete?

Det går allt lite långsamt men jag är åtminstone på gång med trädgårdsarbetet. Jag hade ju en naiv idé om att det skulle gå rätt fort att anlägga min lilla plan med grusgång och pallkragar och en liten sittplats i hörnet av trädgården. Men jag har inte ens hunnit börja. Vi får väl se om det blir av i år. Kanske det inte blir så mycket växter men jag ska åtminstone försöka få till själva formandet.

I helgen blev gräset äntligen klippt i alla fall. Jag tror egentligen inte jag är så sent ute, grannarna klippte för första gången bara någon dag före. Men det har som känts som en stress att känna att trädgården inte är så fin och välvårdad som jag önskat. Gräset växer dessutom som tok i den här trädgården, åtminstone där det sluttar som värst (hela trädgården lutar och har en höjdskillnad på flera meter) så det var ganska tungt faktiskt. Jag tänker att jag får klippa om som senast till helgen igen för att riktigt få det klippt kort.

Och ikväll när jag kom hem så kändes det ljummet ute, kattorna var nöjda med att sitta på trappen och blinka mot solen och myggorna höll sig borta så då tog jag tag i den lilla rabatten nere mot vägen. den runda som är omgärdad av stenar vilka inte ens syns eftersom gräset invaderat dem (trimmer blir nästa projekt). Men nu är den ansad och fin och jag hann få ner Dalia- och Iris-lökarna jag köpt i tid. Det stod att de skulle planteras under maj månad och jag hade minsann flera timmar till godo!

Film jag sett, del 3

Det har fortsatt varit stark betoning på tv-serier det senaste. Mest för att jag får för mig att koncentrationen och orken inte räcker, delvis också för att jag aldrig lyckas bestämma mig för vad jag vill se, såvida jag inte springer på bio. Så ja, inga giltiga ursäkter egentligen. Mest en massa dum tid till halvbra serier.

Anyway, det här är det mesta av det jag sett sedan sist:

The Intern (2015) -regi av Nancy Meyers

Jules Ostin (Anne Hathaway) är en framgångsrik kvinna i 30-årsåldern som lyckas starta ett webbaserat klädföretag vars framgångar överträffade allas förväntningar redan första året. Hon arbetar hela tiden men känner ändå att hon inte hinner med allt och har ständigt dåligt samvete för at hon inte är hemma med familjen (man och 5-årig dotter) mer. Som ett steg i framgången hakar företaget på ett nytt projekt som anställer pensionerade personer som praktikanter. En av dessa är Ben Whittaker (Robert De Niro), en 70-årig man som ledsnat på sitt hemmaliv sedan hustrun dött och han gått i pension. Till en början är inte Jules särskilt intresserad men självklart ändrar sig det på vägen och de båda visar sig vara ett ganska bra team.

Det är en sockersöt film som absolut kan vara allt man behöver en trött fredagskväll. Jag gillar framför allt att Jules inte måste vara elak eller obrydd bara för att hon är stressad karriärkvinna; den karaktären har vi sett för mycket av redan. Samtidigt så tänder storyn aldrig riktigt till ordentligt. Saker faller på plats som i en saga och ärligt talat är det ganska orealistiskt rakt över. Men jag gillar det ändå. Det är fint och lite småroligt. Och inte minst välspelat! Betyg 3/5. (Viaplay)

Enough Said (2013) -regi av Nicole Holofcener

James Gandolfinis absolut sista roll innan han avled på tok för tidigt blev mot Julia Louis-Dreyfus i den här lite stillsamma romantiska filmen om ett medelålders par som hittar kärleken igen efter sina respektive skilsmässor. Eva (Louis-Dreyfus) är massör och släpar runt sin bänk i tid och otid hem till minst sagt blandade typer av människor. Albert (Gandolfini) oroar sig för att hans dotter ska flytta hemifrån men har i övrigt en ganska laid-back inställning till tillvaron. De båda träffas på en fest och det visar sig att de funkar ganska bra ihop. Men komplikationer uppstår förstås, eller snarare; vi får se dem uppstå i ett ganska långsamt mak.

Jag gillar humorn och kemin dem emellan och det ganska trovärdiga inledande (men osmickrande förstås) tveksamheterna som Eva hyser mot Alberts ganska oglammiga liv och yttre. Också Toni Collette förgyller filmen i birollen som Evas vän Sarah. En mysig film som förvisso skaver lite obekvämt efter ett tag men på ett ganska trovärdigt sätt alltså. En väldigt välspelad film som dock ger lite tråkig eftersmak med tanke på att det inte blir mer för Gandolfinis del. Betyget blir 3+/5 (Viaplay)

10 Cloverfield Lane (2016) -regi av Dan Trachenberg

Michelle (Mary Elizabeth Winstead) lämnar sitt hem och sin vigselring i en hast och sätter sig i bilen, upprörd och till synes bara planlöst körande bort från något/någon. Lika hastigt råkar hon ut för en olycka och hamnar i diket. När hon vaknar upp sitter hon i en källare med ett dropp i armen och en kedja runt foten utan att veta var hon befinner sig. Det visar sig att hon tagits om hand av två män; Howard (John Goodman) och Emmett (John Gallagher Jr) och under tiden som hon varit medvetslös så har USA alt hela jorden drabbats av någon form av katastrof där alla människor utan skydd omkommit. Enligt Howard går det inte att ta sig ut igen utan att dö och med flera säkerhetsanordningar har han sett till att det inte heller går alldeles enkelt. Han har å sin sida förutsett en katastrof av något slag och byggt sin underjordiska bunker en längre tid. Där finns vattenrening, el och mat för de tre länge. Michelle är inte helt säker på vad som är sant och inte, och när hon försöker komma närmare den yngre och till synes lite lättledda Emmet så bryter Howard alltid in.

Titeln säger förstås en del så jag kan väl inte säga att jag blev vidare värst förvånad över slutet, men det är i vart fall vad som totalkraschade hela den här filmen. Den byggs upp psykologisk väldigt bra till en början men sen kommer den inte riktigt längre. Det blir aldrig särskilt läskigt det gör mig lite besviken. Behållningen är Goodmans rollprestation som är otrevlig och småmysig på en och samma gång. Han gör rollen som den uppenbart lurige Howard med den äran. Winstead gör det inte heller dåligt men hennes roll är inte riktigt lika välspelad. Majoriteten av filmtiden hamnar på en svag trea medan slutet landar på en etta. Så ja, betyget blir 2-/5 och jag kan verkligen inte förstå alla hyllande recensioner den fått. (Bio)

"I'm on a train!"

Så var jag på ett tåg igen. Lite hastigt påkommet. Men då vädret ändå blev lite dåligt och trädgårdsplanerna gick om intet så var jag inte så svårövertalad då M hörde av sig och frågade om jag inte ville komma ner, om än bara för ett knappt dygn. Ekonomiskt kanske knasigt men det kändes ändå som en trevlig idé. 

Inga högtflygande planer för dygnet, men göra hembakad pizza, se på film tillsammans och bara mysa lite. Som vi skulle gjort om vi inte bodde 30 mil ifrån varandra. 

Det skaver förvisso lite att jag inte får gräset klippt i helgen åtminstone men jag får ta en tidig eftermiddag i veckan om solen får för sig att återkomma. Helst innan grannarna börjar titta snett på arbetsnarkomanen i huset med den igenvuxna trädgården...

Fö funderar jag på att göra verklighet av tanken att ha färre rabatter och istället fokusera på krukor och pallkragar som är lite lättare att hålla efter. Det kan ju bli fint det med. 

Lördag

Sitter i sängen med ett (tredje) avsnitt av Criminal Minds på tv:n på låg volym. För att inte väcka världens bästa Lil'sis som fortfarande sover gott på soffan i vardagsrummet just utanför mitt dörrlösa sovrum. Hon följde med hem igår efter att vi varit runt och letat bra och billiga trädgårdsväxter så att jag skulle kunna komma igång att göra lite snyggt i trädgården i helgen. Vi fick inte med så mycket hem som jag hoppats. Det var inte så bra kvalitet på det jag ville ha. 

Nu ser vädret lite sådär ut så jag vet inte om det blir nåt trädgårdsarbete hursom. Det ska bli regn enligt prognosen. Än är det ok men lite grått i hörnen. Kattorna är dock ute. Rosa har tom börjat acceptera kattluckan igen. Smilla vägrar dock, hon fräste värre än jag nånsin sett henne göra när jag försökte. (Bråkkatten i fråga har jag dock inte sett till alls sedan senhösten, som jag minns det.)

Vi hade en mysig systerkväll ihop igår iallafall, jag och Bea. Vi köpte hem ett rosévin och en gigantisk påse godis och så la vi oss i varsin soffa och kollade film. Mysigt! Och alldeles för länge sen sist.  Och nu sover ungdomen fortfarande alltså medan halvtanten varit vaken sedan sjutiden (sovmorgon trots allt!). Lite mysigt det också, och lite imponerande att hon inte vaknat trots att jag gått upp och ner i knaktrappan för att ge svansarna mat, fixa te, släppa ut svansar osv. 

Får man kidnappa sin syster och ha henne boende hos sig lite oftare?

Mitt-i-veckan-gnäll

Migränattack igår och nerv i kläm idag; det känns som att kroppen är lite bråkigt (gammal) just nu. Men, peppar peppar, så har jag inte drabbats av den envisa förkylning som golvat både kollegor och medarbetare den senaste veckan. Låt oss hoppas att det förblir så.

Migränen igår kom dock som en räkning i brevlådan. På väg till jobbet märkte jag snart hur synfältet på högra sidan blev lite inskränkt plötsligt. Nu har jag lärt mig att det är det som händer just innan ett kraftigt anfall kommer, men obehagligt är det allt. Och jag som av återkommande huvudvärkande anledningar alltid har tabletter med mig hade inte en enda i väskan. Jag sonderade terrängen hos kollegorna och hittade en treo och alvedon, inget av det biter förstås. Och värken och illamåendet kom starkare och starkare så jag var inte säker på att jag skulle ta mig hem. Då hittade jag migräntabletterna som jag tipsades att testa av akuten förra året men som jag aldrig vågat mig på pga biverkningar som låter obehagliga. Det fanns inget att förlora.

Och de hävde attacken faktiskt. Värken gick tillbaka men det var som att den satt inkapslad innanför skallbenet på nåt vis. Som att jag kände den lurpassa, men utan att handikappa mig som migrän. Böjde jag fram huvudet var det som att kapseln for framåt och började värka, samma om jag rörde för snabbt på huvudet åt något håll. Lite samma känsla som jag inbillar mig att hjärnskakning skulle kunna kännas som. Känsligt, liksom. Och så fortsatte det hela dagen och kvällen men i morse var det helt borta.

Men nu har jag alltså en nerv i kläm (tror jag) vid höger skulderblad. Det är en behaglig smärta (lite som träningsvärk typ*) vid några centimeters rörelse med axeln/armen, men rör jag mer börjar fingrarna skaka och det känns som att nån stuckit en kniv i ryggen på mig. Mysigt värre. Jag funderar på att lägga mig i badet och hoppas på lite bättring av värmen.

*Jag kanske är ensam om att hatälska den typen av smärta?

Criminal Minds

Antingen har jag vant mig eller så är det faktiskt så att Criminal Minds (2005) har tagit sig en del nu när jag börjar närma mig slutet av fjärde säsongen. Fallen är förstås fortfarande lika hysteriskt spektakulära, men jag tycker att dialogen är bättre, det är bättre upplägg på avsnitten och faktiskt lite mer spännande. Men jag kan ju som sagt ha vant mig också efter att ha sträcksett ett par säsonger...