Bättre och bättre...

I förrgår när vi kom hem från jobbet fanns bara en liten pöl i huset att torka. Detsamma nu i morse. Ska det vända nu? Jag törs inte riktigt tro det. Men sockret har sjunkit. Från att tidigare ligga på över 30 ständigt börjar vi nu vara under 20 som regel. De sista kvällarna har det dock tokdykt efter kvällsdosen insulin, upp till 11 enheter på ett par timmar. Jag vet inte riktigt om det är så bra. Jag tycker att hon varit lite orolig, varit extremt närhetsbenägen och känts lite ostadig. Fast det sista kan vara inbillning från mig för att jag är orolig. Hon har tickat nedåt 6-7 mmol/L och jag har då tagit lite extra kontroller senare för att se att det inte fortsatt nedåt. Lite läskigt är det faktiskt. Men såklart toppen att det verkar närma sig.

Efter förra rapporteringen tyckte veterinären att det är lite för ojämnt och det lär han nog tycka nu också. Men hur vi ska komma till rätta med det vet jag inte riktigt. Återstår att se vad han säger denna gången.

Nya utrymmen

Jag måste erkänna att det inte blev sådär väldigt många knop gjorda av undertecknad igår. Jag var trött och lite emlig och bortsett att jag bakade en ny typ av dumlekakor jag hittade på nätet samt att köket fick sig en mindre städomgång fram på kvällskvisten så satt jag mest framför datorn och såg ikapp tv-serier, gosade med låtsasmaken (som inte heller gjorde många knop) och klappade svansdjuren. Och jo, jag stickade ett par pulsvärmare till M att ha när han snickrar ute, det var väl lite kärlek det?

Idag däremot fick jag igen för vilan igår. Imorgon kommer nämligen en vän som behöver tak över huvudet nån vecka, och flyttar in i vår lillstuga som det ser ut. Och det är roligt förstås, men då den är sliten är jag lite lite orolig att hon inte ska trivas. Vi har ju haft den uthyrd i stort sett sedan vi köpte huset så jag måste erkänna att ingen av oss riktigt längre hade koll på hur det ser ut därinne.

Men efter några timmar av skrubbande och donande, en rejäl shoppingtur i stans inrednings- och tygbutiker så ser det inte så tokigt ut? Jag hittade ingen ny taklampa så den gamla får hänga och skomakarlampan över köksdelen ska förstås hängas till, men annars ser det väl rätt beboeligt ut? Det rök först in när vi eldade i järnspisen men sen gick det till sig och gav mysvärme.

Resten av stugan består av en hall, en ytterst liten toa med dusch (som vi har plan på att bygga ut vid tillfälle), ett litet "allrums"-utrymme där det möjligen går att ställa in en 2-sitssoffa och en tv om man så önskar, samt ett loft med snedtak (åt båda håll, det går alltså inte att gå upprätt riktigt). Litet men det har inrymt några olika ensamboende som hyrt stugan under längre perioder. Nu har vi dock alltså planer på att använda den lite själv, att inhysa gäster i osv. Det betalar sig inte riktigt att hyra ut (eller, vi har haft för låg hyra) och då vi har ett så pass litet hus själva så är det ju toppen att kunna hysa in gäster någonstans.

Lite pyssel är det att göra med stugan på sikt. Måla om lite, sätta nya tapeter, fräscha till badrummet, göra ny smidigare trapp till loftet och kanske måla bort lite furu (jag är inget fan av furu). Men annars är det fullt användbart. Lite kärlek så blir det där bra...

Kalas-krock

Så har vi då stött på vårt första "gå-bort-problem" som följd av diabetesen. Vi hade nog inte någon av oss riktigt tänkt på det, förrän M sa åt mig att göra mig i ordning eftersom vi skulle behöva åka till hans syster på kalas för systersonen senast kl 17. "Hur blir det då med insulinet halv sju?" Tystnad. Just det.

Det gick inte att komma sent och att ta det vid ett annat tillfälle verkade inte heller vara en lösning så M är på väg själv dit. Lite tråkigt, tycker förstås jag som handlat presenten och sett fram emot att träffa hans systers familj igen, det var nämligen ett tag sedan sist nu. Men jag skulle å andra sidan offra vilket kalas som helst för att svartsvansen ska få må bra. Så är det bara.

Kalas får det bli en annan gång. Sicken tur då att det fortfarande finns städuppgifter kvar hemma åt mig så att jag inte blir uttråkad medan M är iväg och roar sig.... 

Stormar ute och inne

Nån form av snöstorm dånar utanför fönstret (mer storm än snö dock) och jag undrar hur mycket av byggmaterial och annat som ligger där det ska imorgon bitti. Huset är svalt och kattorna verkar inte visa nån större lust att gå ut. Snarare så vill de hålla sig nära och tittar nästan ängsligt mot fönstren när vinden drar tag.

Jag 'skrev' en lång text i mitt huvud på väg till jobbet imorse, men så länge det inte finns en "rec"-funktion för tankar (skapa någon?) så återstod bara fragment när jag väl kom hem och hade tid att sätta mig ner. Säkert lika bra i och för sig, men man vet ju aldrig, på papper kommer det oavsett inte. Men lusten att skriva har successivt kommit tillbaka men formen finns inte riktigt. Jag vet inte vart jag ska göra av det jag har i huvudet. Och just nu snurrar det på ganska bra. Jag tänker bakåt och framåt, mycket inåt och funderar över värderingar och möjligheter. Som säkert bekant kommer det i cykler för min del, grubblandet. Inte nödvändigtvis något dåligt, men det underlättar om det finns lite extra egentid.

Jag är något slags mänsklig lackmuspapper för dålig stämning och blir i vanlig ordning både obekväm, splittrad och lite inåtvänd när det gungar runt omkring mig, oavsett om jag är inblandad personligen eller inte. Den lite övervuxna 11-åringen som låste in småsyskonen i ett av sovrummen och hittade sätt att roa dem medan det stormade i andra delar av huset finns fortfarande kvar men tar sig kanske lite andra uttryck idag. Fortfarande är jag den som försöker se saker nyktert och ger förnuftiga råd till vänner och familj men är kanske inte den man ber om support hos inför ett vågat äventyr då risken finns att det förnuftiga åter tar överhand, och det är ju faktiskt inte jätteäventyrligt. Idag drog jag mig av någon anledning plötsligt till minnes hur jag i ungefär nämnda ålder efter liknande syskoninlåsning greppade telefonen, slog 90000 på rullskivan på telefonen, gav en kort men saklig redogörelse för vad som skett (troligtvis även en instruktion om vad jag ansåg skulle göras av den i andra änden, men det minns jag i så fall inte) och sen avslutade med ett "nu har jag inte tid att prata med dig längre". Jag kan faktiskt le lite åt minnet. Ansvarstagande Sara med kontroll på läget...

Ibland en bra sak, ibland inte. Inte alltid lika bra för mig som för andra kanske. Men ja, ni ser ju hur det snurrar? Det är då ingen fara med mig, låt det snurra. Det passerar, det gör det alltid. Precis som stormen utanför fönstret.

Kråkor, surikater och...maskar

Såhär har vi det ikväll här i 'hyddan'. Inte så tokigt det. Smilla och jag ser ett program på Svt Play om djurs kommunikation och beroende på djurart så visar hon åtminstone visst intresse för det som flashar förbi. Präriehundarna till exempel. Surikaterna var också lite spännande, då kom även Mina upp i sängen och skulle vara med och titta, med öronen vinklandes.

Vi har en lugn kväll. Jag har gjort en komihåglista till jobbet för att släppa lite stress över saker jag måste hinna göra i veckan. Kattorna har fått fisk och verkar fullt nöjda över det. Mindre nöjd var jag just före fiskutfodrandet då Mina i väntan på godsakerna plötsligt kräktes i köket. Inget märkligt i sig, förrän jag skulle torka upp det och hittade en virvlande pöl på golvet, full i genomskinliga äckelmaskar. Huvva! Så vansinnigt vidrigt. Mycket tål jag men maskar och slem är något jag har svårt för och här var de i kombination. Jag slängde på en hög med papper och lät det vara tills magen lugnat sig lite.

Hon har väl inte varit helt nöjd med den sparsamma utfodringen och vi har ju sett hur Mina tuggat i sig blandade möss, annars brukar de aldrig äta dem. Men nu har hon alltså fått mask på köpet. Som om inte allt annat hon kämpar med vore nog. Men ja, så är det i vart fall. Ska rådgöra med veterinär imorgon om vilket medel som passar bäst under omständigheterna.

Vi glömmer det för en stund och fortsätter mysa lite här...

Filmhelg!

Ingen sovmorgon idag heller, men väl en eftermiddagslur bredvid en filmtittande sambo. Bästa lurförutsättningarna, om du frågar mig. Jag har ju svårt för det där med tystnad så att ligga tryggt med huvudet på låtsasmaken samtidigt som han såg nån slags  halvintressant film är så bra jag kan be om. Jag somnade dock i början av nån form av sci-fi-framtidsrulle och vaknade upp just som han börjat se Captain America: The Winter Soldier (2014). Till en början hyfsat förvirrande (jag trodde jag sovit kanske en halvtimme max) men återigen; perfekt timing!

Det har blivit ovanligt (för i år) mycket film den här helgen. Igår var vi på skräckfilmskväll i Simons hus. Vi satt mitt i obygden på hans gigantiska glasveranda, eldade varmt i kaminen och såg film på ett stort uppspänt lakan via M:s projektor. Väldigt hög mysfaktor! Jag vet inte hur mycket 'skräck' det blev dock, vi började med Oculus (2013) som började lovande om än väldigt stereotypiskt men sen inte riktigt levererade filmen ut. Det blev för långdraget och för tråkig upplösning enligt mig. Men jag vill väl inte säga att den var direkt dålig heller. Sen, till vissas stora glädje som alla kanske inte delade, blev det Nya Zeeländsk skräckkomedi; Black Sheep (2006). Den var ganska mycket "Bad Taste" och lyckades få in både prutt och snopphumor mot slutet. Kanske inte det roligaste jag sett men helt okej som plojig film.

Ikväll ska jag se lite tv-serier, tror jag. M har WoW-raid i vanlig ordning på söndagskvällen så jag passar på att se senaste avsnitten av bl.a Parenthood (still the best!), Greys Anatomy och Downton Abbey. Och så borde jag se TBBT som jag bara sett första avsnittet av än, av någon märklig anledning. Samma sak med SoA, jag har bara sett första och sen inte riktigt haft lust för resten. Måtte det inte bli som med Dexter där sista säsongen fortfarande är osedd. Det känns ju lite trist att lämna walkover före slutet. Jag vet inte varför det blivit sådär.

Sovmorgon, ett minne blott

Sovmorgon på helgerna tycks numera innebära 30 minuter. Klockan ringer 6:15 och även om det kändes som att hela min kropp tokvägrade stiga upp egentligen så gjorde jag det. Och när provtagning av en katt, utfodring av tre katter, insulinförberedande och -givande till en katt samt dokumentering av det hela är klart så var den motsträviga känslan som borta och istället kändes det inte värt att lägga sig igen. Jag hinner piggna till den där dryga kvarten och klockan 8 skulle ändå svärfar dyka upp och sen skulle sista väggen rivas så utsikterna till sömn var små utifall att jag kunnat somna om. Kanske jag får till en tantlur i eftermiddag.

Idag ökar vi dosen insulin men efter de första tre timmarna kan jag väl inte direkt se någon drastisk förändring. 23,8 före och 17,8 nu. Jag vet inte vad det är men det känns inte riktigt som att vi lyckas få till någon större balans i det där. Jag kan inte se ett riktigt mönster i hur insulinet fungerar helt enkelt. Men vi får väl se, nästa vecka ska vi skicka dokumentet till veterinären igen.

Jag vet inte vad det är men jag har en allmän känsla av motvind just nu. På nästan samtliga plan.