Det är inte jag

Jag har varit på dåligt humör ett par dygn nu, något som kommit och gått lite den sista tiden. Irriterad och ledsen, är väl bästa beskrivningen. Jag börjar hitta av vart det sitter. Jag är sjukt onöjd med mig själv. På riktigt. Jag har varit en del i affärer sista tiden samt i huset och den gemensamma faktorn är att där finns helkroppsspeglar. Hemma hos mig finns inga speglar, på gott och ont inser jag nu. Varje gång jag går förbi en så hajar jag till och tänker att det inte kan vara jag som jag ser där. Jag känner inte igen mig, känner mig inte alls som figuren i spegeln och tappar andan lite varje gång det sker. Och sekunden efter får jag nån form av skamsköljning för att jag känner så. Galet.

Det är ju ytligt och dumt, och inte minst väldigt kontraproduktivt, men verkligen dagens sanning. Jag gillar inte alls människan som stirrar tillbaka i spegeln.

Det går ju att göra något åt det och även om jag gjort en del försök tidigare (vilka samtliga av någon anledning slutat med motsatt resultat?) så måste det nu bli ett seriöst försök. Lite oklart hur. Min panikhjärna vill gå all in och förändra allt så snabbt det bara går men det sunda förnuftet säger att det måste få ta tid. Men hur får man bort panikkänslan under tiden? Tål att tänkas på.

Film 14/11: X-Men: First Class

Efter att ha kritiserat de tidigare X-Men-filmerna fick så Matthew Vaughn en chans att regissera sin egen. Den här gången handlar det om hur allt började, en prequel om hur Charles Xavier startade sin mutantskola; i X-Men: First Class.

Vi får snart lära oss att mutanter finns lite överallt, men att de flesta lever med sina abnorma egenskaper i hemlighet i en värld där man inte ska 'sticka ut'. Och utseende, anpassning och att 'tycka om sig själv för den man är' är nån form av genomgående tema för den här filmen. På gott och ont, ska sägas. Filmen utspelas under det kalla kriget och vi får se hur mutanterna spelade en roll för att undvika att ett enormt världskrig bröt ut under 60-talet. Vi får se överklassynglingen tillika mutanten Charles Xavier (James McAvoy) träffa Erik/Magneto (Michael Fassbender) och hur de tillsammans far världen runt (nåja) i sökandet efter fler mutanter som skulle kunna passa i den grupp som CIA frågar efter. Skurken i filmen är Sebastian Shaw (Kevin Bacon) som inte själv besitter några särskilda egenskaper men som har mutanten Emma Frost (January Jones) vid sin sida när de infiltrerar ryska armén.

Det här är en svår film att recensera och jag skulle nästan vilja se den igen för att ge ett klart omdöme. X-Men-filmerna har tidigare varit rätt actionbetonade men i den här filmen tar det ett bra tag innan det händer så mycket med fart i. Den försöker få in lite för mycket av 'tonårsdilemman' som för att betona att det handlar om tidiga mutanter, något som ibland känns lite krystat. Filmen är inte heller överdrivet snygg även om animeringarna får klart godkänt.

När det kommer till skådespel är det också något ojämnt. Jag störde mig en hel del på Zoë Kravitz som Angel och Kevin Bacon är ingen större favorit sedan tidigare. Däremot bidrog Fassbender väl till superhjälte-feelingen och McAvoy var helt klart den starkast lysande stjärnan i hela filmen. Jag gillade också Nicholas Hoult (lillpojken från Om en Pojke (2002) som nu blivit stor) i rollen som Hank/Beast.

Över lag en lite velig men ändå klart godkänd actionfilm med lite Bond-känsla som man mycket väl kan välja att se först om man fortfarande råkar vara X-Men-oskuld. Betyg 3/5.

Recensioner: SvD, DN, Onyanserat.

Some kind of wonderful

Hänger framför Dirty Dancing som Svt visar. Det måste sägas; I love that movie. Det är nog min ultimata guilty pleasure och jag känner mig inte särskilt guilty för det längre. Det ÄR fortfarande en bra film (med en del fåniga inslag, sure). Jag har sett den tre miljarder gånger. Jag har musiken på två LP-skivor nånstans och kan nog varje scen, frame to frame. Och nynnar på musiken några sekunder innan den börjar osv. Kinda crazy va? But I love it!

Och nu när saker och ting gått nåt varv tycker jag åter att både kläderna och skådisarna är rätt snygga igen faktiskt. T.om Swayze i sina byxor med hög midja. Och att det är synd att Jennifer Gray opererade bort karaktären på sin speciella näsa.

Det dunkla

Läser ett fint inlägg av A.M.O som träffar innanför skyddszonen och tänker att jag har en väldig massa att skriva 'från andra sidan'. Dvs som den som växte upp och stannade kvar för att ta hand om och skydda de mindre. Inte i samma familj alltså, min uppväxt skedde långt härifrån. Men säkert finns där många likheter. Och inget är rätt eller fel i såna lägen, speciellt inte när man är ett barn. Oavsett vad man väljer så söndrar det på något sätt.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det, om vad det gör med en, vad det gjorde med mig, och hur det hänger med och skapar nya problem och skumma egenskaper (men också en väldig massa styrkor). Mycket kan man jobba med men vissa saker nog stannar för alltid.

Men jag är nog inte där än. Inte riktigt. Jag är fortfarande för mycket i 'skydda andra'-läge för att klara det fullt ut. Och fortfarande inte överens med mig själv om vad det skulle göra med min och andras syn på mig själv. Men en dag kanske det kommer. En dag kanske någon måste få veta.

Indoor day

Så inget solande idag alltså. Kanske lika bra det. Även partierna som var spf 30:ade hettade en del när det var dags för sängen igår. Så helt behaglig sömn har det väl inte varit inatt. Jag har väl inga större förhoppningar om att bli snyggt solbränd i år heller, men det hade varit lite party att inte vara alldeles albinoblek i vart fall.

Nu vankas det sen lunch och sen får jag se om jag återgår till min spännande bok eller om jag kanske ser en film. Listan över osedda filmer är lååång.

Sol blev åska och regn

Just som jag in på facebook och läste idel uppdateringar från folk i stan om ett ordentligt åskoväder så började det tokregna här. Det mullrar en del men sådär riktigt åskigt tycks det inte. Inte än i vart fall.

När jag växte upp drog man ut typ alla elektriska apparater som fanns, men idag vet jag inte riktigt lika säkert vad som gäller. Jag gör det oftast ändå, av vana, speciellt dyrare prylar som tv:n, laptopen osv. Men behöver man det?

Jag har f.ö varit hemskt åskrädd förut men det har mattats av med åren. Jag vill fortfarande inte vara ute när det åskar och jag håller mig gärna från fönstren, men jag känner mig inte rädd på samma vis längre. Kanske för att det inte åskar på samma vis här uppe som låt säga södra västkusten där jag spenderade många somrar förut. Där åskar det verkligen på riktigt när det vill, men så pass blir det aldrig här.

Supersmarta albino-Sara

Jo, jag har också försökt mig på det där med att sola. Något jag aldrig gör. Dels för att det är så förbannat tråkigt, dels för att jag sällan är på ställen där jag är bekväm nog att blotta mig så pass att det blir en bränna att tala om och sist men inte minst för att det alltid, alltid slutar i halv katastrof, sömnlösa nätter och kylbalsam.

Idag var fröken Sara dock duktigt förberedd och smörjde in samtliga synliga hudpartier som stack ut utanför M:s gamla reebok-shorts och mitt vita linne med spf 30, noga. Mycket duktigt. Sen gick hon ut och la sig på filten, läste sin bok och kom efter en stund på den brilljanta idén att dra upp linnet så att ryggen också skulle få lite sol. Ryggen ingick dock inte i "synliga hudpartier" när jag var inne, varpå den nu inte är en lika bekväm del av mig själv som den var imorse. Hallå facepalm-läge!

Well done! (I dubbel bemärkelse)