Att sansa mig; som att stoppa ett rusande tåg

Idag känns det lite bättre. Kanske, eller åtminstone ibland. I morse var jag orolig, vaknade vid första pipet Rosa gav ifrån sig (hon har lite svårt att jama som hon brukar, gissar att det beror på andningstuben hon haft i halsen vid operationen) och gav henne smärtstillande och frukost. Hon var lite hängig och ville bara kela en stund. Hon kurrade men svängde lite på svansen också. Hon har verkligen en förmåga att se riktigt ledsen ut, vilket förstås skär i hjärtat.

Hängig kisse i morse

När jag kom hem nu ikväll efter några timmar borta så mötte hon mig i dörren som hon brukar, gick ut och gjorde en snabb lov på trappen innan hon gick in igen (det gick förbi en hund just samtidigt). Hon fick kokt fisk och fick också prova det flytande godiset jag hittade på Coop. Hon gillade det men finsmakaren Smilla gillade det inte. Sen har vi borstat som vanligt då jag skulle till att äta lite middag framför tv:n.

Så ja, mycket är som vanligt och jag känner mig lugnare nu. Hon är svullen och jag ser att det ser "annorlunda" ut (är väl den bästa beskrivningen) när hon gapar men jag hinner aldrig se om det ser infekterat ut. Att hon är svullen är kanske inte konstigt, inte heller att hon är lite hängig och lågmäld. Hon känner förstås av att det är annorlunda i munnen och det är ju nåt stort hon varit med om.

Så jag försöker skaka av mig det där ångestspöket som påminner mig om då Mina var så sjuk i december för två år sedan innan hon fick somna in den 8 januari året därpå. Men jag blir rädd, deras skörhet blir så tydlig när de är dåliga. Och medvetenheten om att de inte kommer finnas för evigt pockar på som om nån stack mig upprepande med en gaffel i ryggen.

Men jag ska försöka sansa mig och lugna mig och sen ringa veterinären på måndag om det fortfarande känns osäkert. Om det inte blir värre redan under helgen förstås. Men det ska det bara inte bli.

Oroligt mattehjärta

Känner mig ganska orolig över min nyopererade lilla stjärna. Tyckte hon luktade skumt ur munnen tidigare men det känns lite mindre så efter att hon fått äta lite kokt torsk. Hon ser lite svullen och sned ut, men jag gissar att det också är förväntat efter vad som varit. Men jag har en liten naggande oro över att stygnen ska gå upp eller att hon ska få infektion i munnen. Jag gjorde misstaget att googla och det var inte roliga saker jag hittade att läsa. Så det ska jag inte göra nåt mer. På riktigt satt jag med hjärtrusning en stund just efter, så dumt av mig.

Hon får smärtstillande medicin på mornarna och jag hoppas innerligt att hon är smärtfri. Hon ser lite hängig ut men det är väl som sagt att vänta. Hon äter, dricker och kelar i vart fall. Jag skulle vilja försöka få i henne det bakteriedödande eländet som blev kaos igår, men jag inser att det inte är lönt eller värt att försöka själv. Risken är att jag gör illa henne, och det vill jag ju inte. Kanske om jag får hjälp av Lil'sis i helgen, annars får det väl vara.

Jag ska försöka hålla mig lite lugn i helgen, ge det tid och försöka att inte oroa upp mig än mer. Blir det inte bättre så får jag väl ringa veterinären igen. Snälla håll tummarna för att det vänder!

Helg!

Sitter i vanlig ordning, fast för sista gången den här säsongen, framför Idol. Final ikväll och jag har ingen aning hur det ska gå. Charlie blev just trea men det hade kunnat gå på annat vis. Gästartisterna är barn från Norge som jag aldrig hört talas om men som tydligen är nån slags nordisk motsvarighet till en dubbel-Bieber, eller nåt.

Jag känner mig trött och lite sliten efter arbetsveckan som jag körde på med lite på övertid ikväll för att bli klar med ett par uppgifter jag var inne i. Stängde igen kontoret sist av alla men kände mig i vart fall hyfsat klar så att jag kunde ta helg i lugn och ro.

Ett par veckor kvar tills lite julledighet. Inte så mycket möten men jag ska försöka boka in en del medarbetarsamtal då jag tycker mig ligga lite efter med det. Det tar ett tag att beta sig igenom 38 samtal, speciellt om man inte vill mata på med för många samma dag utan kunna ha lite kvalité i samtalen. Det är verkligen roligt och givande att få den där stunden med varje medarbetare, det händer ju bara en gång per år. Ja, vissa träffar man en del ändå, men många får jag sällan den tiden med. Och det behövs förstås oftast inte heller.

Men snart blir det lite ledighet och det ser jag fram emot. Jag har tagit ledigt nästan två veckor, men har satt några strödagar som jag kommer att jobba för att ha lite koll på läget mellan semestrandet. Det känns som en bra koncept, så att inte allt för mycket blir liggande till januari.

Men nu är det helg!

Sjukstugan

I morse fick Rosa smärtstillande blandat med maten och det gick bara bra. Men det bakteriedödande medlet som hon skulle skölja munnen med ikväll blev katastrof. Jag fick hålla fast henne (hon vill aldrig bli hållen) och försöka spruta in det i munnen och så skulle hon spotta ut det då det smakar illa. Och det gjorde hon allt men hon fick typ panik samtidigt, skrek, rev mig och fällde öronen. När jag släppte henne sprang hon upp och gömde sig och ett par minuter senare hittade jag henne sittandes i ett hörn med segt slem forsande ut från munnen, precis som då hon åker bil och är rädd. Jag ringde M och sa att jag vägrar fortsätta göra så mot henne. Jag kan bara inte, hon blir så rädd. Vi enades om att jag hör av mig till veterinären imorgon och frågar om alternativ. 

På instruktionen jag fick med hem stod det att behandlingen "rekommenderades" vilket jag tolkar som att jag nog kan strunta i den. Hoppas jag. Bara hennes läkning nu inte blir lidande. Men att tvinga lär väl inte heller vara bra?

Jag vill bara att det ska vara bra snart, att jag ska slippa oroa mig och att vi ska återgå till våra vanliga rutiner. Hon hoppade upp på pallen där hon sitter på kvällarna och vill bli borstad så det var som vanligt och hon ligger nu här bredvid mig i sängen och snarkar. Hon låter lite raspig men det stod på följebrevet att hon kunde vara det efter att ha haft en andningstub i halsen, så jag försöker att inte noja över det.

I helgen ska jag försöka vara hemma mycket. Jag ska försöka ordna med gran (och julgransfot, vilket jag trodde vi hade en men jag hittar den förstås inte), städa lite, kanske göra knäck och bara ta det lugnt. Och ja, besöka min fina vän Ulrika som fyller 40 förstås.

Operationsdag

Igår var det så dags för operation för Rosa. Tredje gången gillt. Jag vaknade nervös och orolig men kom iväg i tid med en extremt orolig katt i buren i baksätet. Hon mår verkligen inte bra av att åka. Jag hade ändå sprayat buren med sånt där lugnande men det gjorde då ingen skillnad.

Väl på plats togs vi emot av en veterinär som undersökte henne och bad mig skriva under på att jag godkänt att de fick söva henne trots riskerna. Hon upprepade "risk" och "vid hennes ålder" så många gånger att jag innan jag skrev under var tvungen att fråga vad jag nu skickade in henne i, hur stor risken faktiskt var. Men då lugnade hon mig lite och jag skrev på. Två veterinärer och en sköterska skulle genomföra operationen så hon skulle vara i goda händer.

Jag pussade min älskade dam på huvudet och for iväg med en stor portion ångest i bröstet. Ringde till M som nog delade min oro även om han försökte lugna. Jag for till stan för att hämta Lil'sis, handla mat och lite andra ärenden, hela tiden med mobilen på högsta ringsignal hårt i handen. När de inte ringt efter nästan 4 timmar hade jag spelat upp en massa scenarier i huvudet, trots att det sista veterinären sa var "Var inte orolig om det dröjer, det måste inte betyda något dåligt". Det var ändå de jobbigaste timmarna på evigheter.

Men de ringde förstås och det hade gått bra. En tand, en rot och en krona hade de tagit ut och förhoppningsvis är det som gjorde ont nu borta. De behöll henne ett par timmar på uppvaket innan jag fick komma efter henne. Jag var så glad att se henne och jag tror att det var ömsesidigt. Den opererande veterinären (dvs 'experten', inte samma som tog emot på morgonen) visade mig röntgenbilder på vad de gjort och verkade nöjd med resultatet. 

Hemma bäst

Det var skönt att ha lillasyster hemma med mig efter den lilla ångestkarusellen som varit och hon hjälpte mig baka till jobbfikat medan vår lilla sjukling tog igen sig efter en riktigt jobbig dag. Rosa var lite snurrig men inte så farligt men slemmade blodigt från munnen och var hemskt trött. Och hade rött bandage efter kanylen på ena benet. Min lilla hjältinna.

Det kan ju inte vara jag som blir äldre...

Jag var på uppföljning av min bettskena igår på tandläkarhögskolan, del ett av två besök tydligen. Jag har gått där sedan jag flyttade hit upp för 12-isch år sedan och är nöjd som oftast. Man har ju samma tandläkarstudent max ett par terminer innan de går vidare och det brukar fungera bra. Lärarna har bra koll och det blir noga utfört och kontrollerat en massa gånger. 

En sak bara; på något märkligt sätt känns studenterna yngre varje år... Med lite nya ackompanjerande företeelser. Studenten för den här omgången pratar till exempel bara i tredjedels eller möjligen halva meningar. Det försvårade vår kommunikation en del. Vad svarar man till exempel på frågan "Eh...jo, antibiotika...?" Jag tänkte att han undrade om jag visste var det var först men efter några följdfrågor förstod jag att vad han egentligen ville fråga var "Brukar du behöva antibiotika efter tandbehandlingar?" Ja, besöket fortsatte lite i den vägen, plus en del smärtsamma tryckningar och vridande på mina överaktiva käkmuskler och jag undrar om det inte var båda delar som förorsakade huvudvärken som dök upp strax efter att jag släppts lös från tandläkarstolen.

Vi får se om nästa besök blir mer lättkommunicerat eller inte.

Vinterpyntat!

Fredag är ju förstås Idol för Sara, så också ikväll. Jag hade planerat att lämna jobbet vid 14-tiden men som varje fredag misslyckades jag men jag kom åtminstone iväg strax före fyra. Så med lite extra tid i bagaget kom jag hem, fast besluten om att försöka städa och greja lite innan jag gjorde något annat.

För det är väl så på fredagar, för mig i vart fall, att så snart jag dimpt ner rumpan i soffan så är det svårt att ta sig upp igen. Så ingen middag, ingen vila utan jag påbörjade pysslandet på en gång. Förutom att huset var skamligt ostädat så hade jag en plan att "vinterpynta" så att det skulle vara lite mysigt och fint när M kom hem. Jag är ju inget stort julfan egentligen men jag tillåter mig att sno det jag tycker är mys och göra det bästa av det. Inga krubbor eller jesusbarn, helst inga stjärnor, adventsljus och inte så glittrigt ska det vara.

Så nu har jag väl nåt åt ljusstake-hållet (i form av granar) i fyra av de små fönstren på övervåningen, två kopparkransar med led-lampor i köksfönstret mot vägen, mormors porslinstomtar på köksbordet, en korg med kottar (!) och ljus på vardagsrumsbordet och i övrigt lite blandade (gråa) tomtar här och var plus lite ljusslingor. Så ljus och tomtar...tycks vara min grej. Och kattornas brickor som de har matskålarna på är tillfälligt utbytta mot rödvita brickor.

Och så en Lisa Larsson-tomte att göra finaste Mina-katten sällskap på skänken i köket där hennes foto och urna står. Vi närmar oss tvåårsdagen från då hon fick somna in och hon fattas oss varje dag. Vi pratar om henne oftare än jag trodde vi skulle och det känns så himla fint.

Jag har inte dammsugit och jag skulle nog ha kunnat plocka undan lite mer, men det känns ändå som att mysfaktorn höjdes ett par snäpp med ett par timmars arbete. Nu blir det middag framför Idol och lite tillbakalutande i väntan på bästmannens hemkomst. Så ja, nu har vi vinter här i vårt hus!