Vi måste inte nå botten för att klättra upp

Vad ska man säga om den här dagen egentligen? Jag vaknade upp till ett nästan säkert besked som jag inte alls ville ha, och faktiskt inte heller hade förväntat mig. Jag hade på intet sätt räknat ut Trump från striden (man ska aldrig räkna ut personer som han) men trodde ändå att Clinton skulle gå segrande ur det hela. 

När jag funderade under dagen så insåg jag att jag känslan jag hade var bekant. Jag drog mig till minnes hur det kändes i början av 90-talet då Saddam Hussein blev ett alltför känt namn för mig. Jag minns att oron gjorde att läraren en dag drog in tv:n i klassrummet och så fick vi lov att se på nyhetssändningar om "gulfkriget" istället för ordinarie undervisning, och så fick vi rita till det. Jag minns att jag tänkte mycket på honom och att pappa sa att det var en opålitlig människa med mycket makt. Jag var rädd, lusläste kvällstidningarna och drömde mardrömmar.

Trump är inte särskilt lik Hussein på det viset, det är inte så jag menar. Situationen är inte densamma. Men den där känslan av oro över vad en människa med mycket makt och åtminstone till synes mycket bristfällig empati faktiskt kan göra är liknande även om jag idag är en vuxen person och kan se saker i ett lite annat perspektiv.

Han är förstås inte ensam som obehaglig ledare i världen. I Ryssland, Turkiet, Nordkorea m.fl länder finns liknande herrar med alldeles för mycket makt. Men USA som land har andra möjligheter, global makt på ett annat sätt. "Koderna till kärnvapnen", som man brukar säga. Ett land som jag under min uppväxt fick lära mig var föregångslandet, där saker hände först, där man gick före i utvecklingen. Något som inte alls är sant idag.

Vi kommer vidare ur det här med. Jag hoppas åtminstone att vi denna gång ska lära oss något. Jag är så less på att missnöje visas genom att man väljer galna människor med galna idéer som kommer att drabba redan utsatta människor än mer. Som att vi måste ner till ultimata botten innan vi kan sansa oss och klättra uppåt. Vi ser det överallt, inte minst i Europa. Det går inte att agera ur missnöje och sen säga att man inte menade det. Så lät det delvis efter vårt förra riksdagsval och så lät det ännu mer efter Brexit i Storbritannien. "Jag ville bara visa mitt missnöje". Det finns andra sätt att göra det på. Vi kan inte fortsätta tro att det är ett vettigt sätt att agera på och sen ångra sig när konsekvenserna blir för besvärliga och (inte sällan) drabbar en själv. Vi måste sluta sätta grupper av människor mot varandra och inse att vi idag har kapacitet att värna om fler samtidigt. Vi måste inte välja mellan att utrota pensionärsfattigdom och att ha en vettig migrationspolitik. Vi har råd med båda. USA också. Det är ju där alla "det var bättre förr"-människor har fel. Vi har möjligheten idag.

Nu tar vi oss ur den här dokusåpa-eran och ser framåt med empati och solidaritet, inte sant?

The Crown

Jag har nu läst i ett par artiklar i efterhand att Netflix nya stora (miljard-) satsning The Crown (2016) inte riktigt passar sig för "binge watching", dvs att sträckse i ett svep. Och det är precis det jag har gjort i helgen. Jag kan i efterhand delvis hålla med, det är en ganska långsam serie och stundvis försvann uppmärksamheten till mobilen eller nåt annat men varje gång fick jag backa tillbaka avsnittet då jag åter var i fokus för trots långsamheten så kräver den sin koncentration. Det händer och sägs så mycket som du inte kan missa.

Sex säsonger är planerade och varje säsong ska skildra ett decennium av Queen Elizabeth II och hennes tid vid tronen. När den här första säsongen börjar är det 1947 och det är hennes far, King George VI (Jared Harris) som regerar och vi får också se hur han, och hans familj, gick från att vara en "bakgrundsfigur" i det brittiska hovet till huvudpersoner då hans bror Edward VIII abdikerade efter ett knappt år på tronen för att kunna gifta sig med en amerikansk kvinna med flera skilsmässor bakom sig. Elizabeth, som spelas på ett väldigt bra sätt av Claire Foy, är inte riktigt förberedd på att ta över när hennes pappa dör och istället för att leva ett hyfsat vanligt familjeliv med sin make Prince Philip (Matt Smith) på Malta där han jobbar i flottan så får de och barnen flytta in i Buckingham Palace.

Peter Morgan har skapat serien och även om jag tror att han tagit sig en del friheter så känns det ändå väldigt trovärdigt. Inte minst just det där stillsamma och kontrollerade som man känner igen från verklighetens huvudrollsinnehavare. För att bryta av finns dock t.ex maken Philip men även lillasyster Margaret (Vanessa Kirby) och förstås farbror Edward (Alex Jennings) som hyser ett stort agg mot allt som har med hovet att göra.  Och sen har vi förstås också politiken, som hänger samman med hovet på ett helt annat sätt än tex i Sverige. Winston Churchill (John Lithgow) är premiärminister och vi får följa ganska mycket av hans bekymmer och hans ganska nära relation till drottningen också under den här första säsongen.

Som sagt är det över lag en välspelad serie. Jag är inte helt övertygad om Lithgow, som absolut är en imponerande skådespelare, egentligen var det bästa valet som Churchill, men det funkar. Och jag vet inte heller om Matt Smith gör Philip mer charmig och mer intelligent än i verkligheten; min bild av honom före serien var inte riktigt så. Jag förvånades också av att kronan genomgående beskrivs som snudd på en förbannelse eller åtminstone som en nitlott och belastning snarare än en önskad makt. Jag trodde inte man såg det så.

Serien är utöver det snygg och miljöerna känns väldigt autentiska, det märks att de har haft en stor budget. Och jag ser verkligen fram emot de kommande säsongerna; hur Morgan ska skildra den kommande generationen med sina "skandalösa" äktenskap och då hovets politiska inverkan minskat. 

Första säsongen av The Crown får en mycket stark 4/5 i betyg.

Det brittiska hovet är ju ganska väldokumenterat i både film och tv-serier, och många gånger på ett väldigt lyckat sätt. Jag som annars inte är rojalist på något vis intresserar mig ändå gärna för det som en intressant del av historien. Framför allt just det brittiska där politiken och hovet som sagt har en intressant relation. Ska jag nämna några så gjorde samma Peter Morgan t.ex The Queen (2006) om samma drottning med samma finess och pappa Georges problem på tronen har skildrats i The Kings Speech (2010) av Tom Hooper.

Snö snö snö!

Det fortsätter att ösa ner snö, det känns som att det aldrig ska ta slut. Gångarna jag skottade fram igår fanns det inte mycket spår av idag då jag gick ut. Det var bara att börja om. Fåglarna äter mat som om det inte finns några fler fågelbord i hela byn, alla möjliga små fågelarter har jag sett och de äter mig snart ur huset. Men det är mysigt. Jag hade ju tänkt ha ett fågelbord även vid syrenen vid köksfönstret så att jag skulle kunna erbjuda kattorna lite underhållning men det hann jag inte innan det blev en meter snö så det får väl vänta till en ev smältperiod.

Trädgårdsbord i fel årstid

Idag har jag pulsat i snön för att plocka in en kvarglömt trädgårdsbord och för att komma åt soptunnan och sen släpa ut den till vägen eftersom det är tömning imorgon. Inte helt enkelt, kan jag berätta. Grannen kom med traktorn och tog bort snö på uppfarten och på vår gemensamma lilla väg ner till byvägen så då blev det lite lättare.

Vårt lilla hus i vinterskrud

Jag måste skaffa nya termobyxor (ett ord jag fö är snudd på ensam om att använda här uppe, har jag förstått) och kanske ett par fodrade stövlar att ha ute när jag skottar. Och tydligen en ny mössa för jag lyckas inte hitta en enda. Jag är ingen stor mössbärare men nog brukar jag ha några i vart fall. Men de har fått fötter eller kanske lagts på "en bra plats". 

Inget är så skönt som att komma in efter en svettig skottomgång utomhus och få krypa ner under en filt eller i snuggien med en varm kopp te. Det är kontrasten som gör myset, tror jag. Att sitta inne i tjocksockar och se snön yra utanför (så länge jag inte får för mig att tänka på kvarlämnade katter som tvingas vara ute istället för att ligga inne hos en snäll människa förstås).

Utsikt från fönster på övervåningen, det är snö på det sneda
entrétaket som lagrats i en imponerande höjd

Lite nervös är jag för att behöva ge mig ut till jobbet imorgon, men som tur är har jag inga möten direkt på morgonen så jag kan ta det ganska lugnt. Känns det för besvärligt får jag väl ta bussen från E4:an istället. Trafiken är helt klart nackdelen i vintervädret.

Mitt eget Tapto (och skoförhoppningar)

Klockan har passerat 21 och Rosa har redan hunnit signalera/larma/jama läggdags flera gånger. Intensivt. När M var hemma i helgen så undrade han vad det var med henne då hon gick runt och lät surt vid den här tiden. Jag fick ju lov att erkänna att jag kanske brukar lägga mig i sängen kring halv nio redan i veckorna. Inte för att jag somnar förrän timmar senare, men ändå. Och det har hon vant sig vid. Tiden då hon larmade vid midnatt är klart förbi... Sad but true.

Och nu sitter jag i soffan och funderar över om jag kommer orka hålla mig vaken tills resultatdelen av Idol. Jag har läst nyheter och bloggar medan jag lyssnat ikväll. Jag vet inte varför men det lyckades inte riktigt fånga hela min uppmärksamhet ikväll.

Kollade också och såg att skorna jag beställde på nätet igår är på väg med posten. Jag hittade både ett par stövlar (som jag antagligen inte får plats med fetvaderna i förhoppningsvis kommer att trivas i) och ett par kängor. Båda från Rieker som mina fötter bestämt sig för är det bästa. Så sköna skor, jag kan till och med ha lite klack i deras skor. Så låt oss hoppas att de kommer på måndag och att de passar! Jag är så i behov av nya skor så att jag kan slänga mina gamla flagnande i soporna.

Summera

Så var arbetsveckan över och jag måste erkänna att jag var rätt mör i eftermiddags. Jag lyckades delegera en uppgift jag skjutit på lite för länge och fick ett efterlängtat besked från en medarbetare just som jag gick till parkeringen. Bra avslutning, med andra ord.

Nästa vecka är snudd på överbokad i kalendern och lite beror det väl på att jag ska vara ledig på onsdag för att fara med Rosa till veterinären. Och så har vi planeringsdag med ledningsgruppen en dag och jag ska hålla planeringsdag med en av mina grupper en annan. Så heldagar försvinner och då blir det inte mycket kvar.

Det är ju höst (vinter?) och min vana trogen så funderar jag mycket över mycket så här års. Så även kring jobbet. Jag försöker fundera på vad jag tycker är som mest roligt och givande, vad som är spännande utmaningar och vad som bara känns slitigt och monotont. Jag funderar över vad jag är bra på och vad jag inte riktigt klaffar med. Jag vet inte om och vad det ska leda till, men det kan ju inte skada att reflektera, tänker jag. Om inte annat så är det bra inför mitt eget medarbetarsamtal senare.

Men nu ska jag släppa jobbet. Mobilen är på ljudlöst i datorväskan och ska försöka hålla den stängd under helgen även om det vore skönt att beta av lite grejer jag vet att jag kommer ha svårt att hinna med veckan som kommer. Vi får väl se vilket som vinner, lusten till det eller lusten till att skotta snö...

Torsdag som uppladdningsprojekt

Tji fick jag den här gången. Inte försvann snön! Snarare har den ökats på i ordentlig fart. Och det fortsätter komma ner snöflingor hela tiden nästan. Mysigt värre, men såklart gör det trafikläget lite mer nervigt, tycker jag. Jag ska verkligen ta tag i det där med att kolla busskostnad och -tider så att jag kan ha det som alternativ till att köra Suzy på stökig vinterväg.

Mörka moln över havet som lovar mer snö

Idag har jag arbetat hemma på förmiddagen vilket var riktigt skönt. Jag betade av en del administrativt, svarade på mejl och rapporterade in utförda timmar i god tid före deadline. Allt från kökssoffan med utsikt över det snöiga vädret. Lil'sis kom hit igår och jag lät henne sova länge innan jag började stöka runt för att väcka upp henne.

Efter lunch stämplade jag ut och så begav vi oss ut i det fina snövädret. Fåglarna (som äter som tokar) fick mer mat, jag skottade lite och så hjälptes vi åt att bära bort det sista som var kvar i carporten som var i vägen för att kunna köra in bilen. Nåt som känns angeläget nu för att slippa mötas av ett par decimeter snö över Suzy varje morgon.

Saffransbullar med mandelmassa

Vi for på nyplogad väg till affären och handlade hem så att vi kunde baka bullar och steka pannkakor. Och det har vi snart gjort färdigt nu. Mysigt verkligen, precis en sån dag jag behövde. Nu finns det lite ork kvar till veckans sista arbetsdag imorgon också.

Första november - första snön!

Vi hade brukarträff på jobbet ikväll så jag for hemåt lika sent idag som igår. I stan var det blött, det har snöat lite till och från men det låg ingen snö på marken direkt. På väg hem växlade det mellan snö och regn med blöta vägbanor. Jag hann tänka att jag längtade lite efter snötäckta vägbanor ska lysa upp min väg hem men ikväll var det bara mörker.

(Jag stannade förstås till då jag tog bilden på väg genom byn)

Tills jag kört av E4:an och in på vägen mot byn då en alldeles vit väg plötsligt låg framför mig. Och vitare blev det ju längre ut mot havet jag kom. Till och med granarna bar ett täcke av snö på de tjockaste grenarna. När jag gick efter posten så knarrade det under skorna, så himla mysigt!

Det kommer säkert vara bort imorgon men det var trivsamt ändå och precis en känsla jag behövde den här veckan. Kattorna var dock lite mer tveksamma då de tvärstannade på bron när jag släppte ut dem... "Not this again!" Alla är inte fans, det är då klart.