Nackdelen med att behöva vänta mellan säsongerna

När en tv-seriesäsong är över så brukar det ju på sin höjd vara en massiv cliffhanger man behöver komma ihåg. Och minns man den så minns man oftast det viktigaste. Alternativt så börjar efterföljande säsong en bit bort, tidsmässigt, eller med något helt nytt. Så är det tydligen inte alls med Broadchurch (2013). Igår tänkte vi börja se säsong 2 men insåg snabbt att vi i stort sett blev inkastade i samma läge som serien slutade. Och mitt minne är ju uppenbarligen inte med i spelet.

Heja mig, men det kommer väl åter. Jag såg ett avsnitt (M somnade efter 10 min) och kände mig som en förvirrad gnu efteråt. Att både komma ihåg gamla saker (och då menar jag hyfsat centrala saker som vem mördaren var och varför...) och engagera sig i nya var som lite mycket där mittinatten för den här tanten...

The Graham Norton Show

Ikväll har jag återupptagit min återkommande kärlek till The Graham Norton Show (och min önskan att ha alla BBC-kanaler som finns). Youtube är fullt av avsnitt i fullängd så det är bara att söka och titta. Ikväll har jag bland annat sett dessa två:

Underbara Benedict Cumberbatch, den för mig lite okända Miranda Hart och Timothy Spall (vars oscarnominerade film Mr Turner (2014) jag förstås måste se snart). Varje gång jag ser Cumberbatch 'som sig själv' slås jag av vilken total kroppskontroll han måste ha som skådespelare. Det är som att hela hans mimik, kroppsspråk och utseende är annorlunda som sitt mer avslappnade jag. Häftigt, måste jag säga. Missa inte penguin-historien, eller Smaug-rösten för den delen! Must see, alltså.

Sen bör ni inte heller missa avsnittet med Ben Stiller ('B Still'), Ricky Gervais och Rebel Wilson. Den senare delen av programmet med Usher, Jamie Foxx och märkligt stelutseende Cameron Diaz är dock inte alls lika bra, om än sevärt.

Lookie, lookie!

Följ min blogg med Bloglovin

Gnälldrottningen is back

På riktigt, det här året... Kan vi inte bara starta om det? Eller kanske hoppa en bit fram åtminstone? Jag får det inte riktigt att funka för mig i vart fall. Inget överskuggar förlusten av den finaste förstås, men utöver det jävlas det bara. 

I fredags fick jag post till stan i en stor bunt, vari det fanns räkningar från början av december. Påminnelser och ett snabbt inkasso som tom skickats till kronofogden. Så det har jag svettats med den här veckan. Förhoppningsvis är faran bortblåst men helt säker känner jag mig inte. Igår kväll hade jag sån superångest över det där att det knappt blev någon sömn alls natten som var.

Imorse när jag svängde in på jobbet satt det plötsligt en annan skylt på min hyrda p-plats. Fler telefonsamtal och krångel. Imorgon ska jag komma ihåg en ny plats och jag ska ha fått en upptryckt skylt som plåster på såren.

Det och annat som inte skrivs här för tillfället. Känner mig smått manglad. All kraft går till att inte låta det gå ut över mitt ansvar på jobbet.

Gnäll gnäll alltså.

Counting down....

En dryg månad kvar till Oscargalan och nomineringarna släpptes i veckan som gick. Inga stora överraskningar kanske, jag vet att det höjdes på ögonbrynen kring Lego-filmen, men den har jag inte sett än så jag har inte riktigt hängt med i kritiken. 30 filmer har jag på listan över filmer jag skulle vilja ha sett. Då är animerade, kortfilmer, dokumentärer och utländska filmer borträknade. Inte så att jag inte vill se dem också men de är oftast väldigt svåra att få tag i. Animerade är väl enklast av dem, men i övrigt brukar jag faktiskt mestadels gå bet. Det är synd.

Av de 30 har jag hittills sett sju filmer. Några kvar att plöja alltså före den 22 februari. Men det är skojigt, en lite fånig men rolig utmaning jag ger mig själv varje år.

Igår såg vi The Imitation Game (2014) på bio. Den var riktigt bra, även om jag kände till historien om Alan Turing sedan tidigare. Det var faktiskt M som berättade om honom för några år sedan, innan han blev "pardoned" av drottningen julen 2013. En spännande men också ledsam del av vår historia. Jag rekommenderar oavsett filmen och vet du inte så mycket om honom innan så vänta med wiki-sidan tills du sett filmen, det blir nog roligare så. Sen är historien förstås lite strösslad, som brukligt vid en filmatisering. Verkligheten tycks aldrig vara spännande nog. Men jag tror att den över lag håller en ganska korrekt linje faktiskt.

Benedict Cumberbatch var fantastisk som Turing förstås, men jag tror trots det att det blir Eddie Redmayne som plockar hem statyetten i februari. Säkerligen välförtjänt, men för en roll som är ett sånt där typiskt Oscar-vinnande kort. The Theory of Everything (2014) har premiär i slutet av januari och lär vara värd ett biobesök.

Vardag

Motvilligt inser jag att vardagen kommer åter, eller återskapas kanske snarare, även efter en förlust. Vi söker nya rutiner, nya vanor i vår lilla familj. Jag kan le, om än tårögt, åt det faktum att det aldrig tidigare en morgon stått kvar ett fat med fiskrester från måltiden kvällen före. Det hade Mina aldrig tillåtit, men nu är nya tider. Ingen har bråttom ner till lådan och till frukosten på morgonen längre. Ingen påminner mig vid sängkanten om jag ligger kvar en halv minut efter att klockan ringt. Ingen ligger och trycker sig intill mig här på kökssoffan när jag sitter vid datorn på kvällen.

Och jag är så fasligt rädd för att glömma henne.

De andra två har varit mycket i sängen hos oss de kvällar och förmiddagar vi tillbringat där. Det är nytt, men mysigt. Och ett par kvällar har Rosa haft några märkliga stressutbrott och halvsprungit runt och jamat onöjt. Smilla, som förvisso alltid drömt mardrömmar, har ibland flera gånger samma dag jamat högt halvt i sömnen tills vi kommit till henne. Lite otryggt är det på nåt vis. Det går väl över, successivt hamnar vi i vardagen igen.

Och mitt ältande om vad som var rätt och fel har börjat avta. Det känns bra. Inget går hursom att göra ogjort.

Söndag

Det är fortfarande en skum känsla här hemma. Jag kommer på mig med att tycka mig höra Mina komma i trappen eller säga något på nedervåningen. När jag kliver upp på nätterna förväntar jag mig en svart pälsig sak med svans komma rusande och gå kring mina ben före ner i trappen, stanna upp efter några steg och kika mellan trappstegen som att hon kollar om 'kusten är klar', som hon alltid brukade göra. Men ingen svart björnkatt kommer.

Hon fattas oss, och hon fattas uppenbart sina två svansvänner också. De beter sig inte riktigt som de brukar. Rosa ser rent av ledsen ut och även om hon gärna vill vara nära lägger hon sig helst en liten bit ifrån. Vid mattider är de som lite oroliga och ja, det märks helt enkelt att saker är annorlunda. Och varför skulle de inte vara det? De var 1-2 år när Mina bestämde sig för att komma och bo hos oss och sedan har de tre varit ett team i nära 13 års tid. Klart de reagerar.

Imorgon är det jobb och jag måste erkänna att jag inte alls känner för det. Mitt huvud är som nån annanstans. Saker känns lite obetydliga när någon dör, det gäller uppenbarligen, åtminstone för mig, även när ett älskat husdjur dör. Men det är väl bra att ta tag i vardagen igen, jag ligger efter med en massa jobb nu efter lediga helger och sjukledighet förra veckan. Så ta tjuren vid hornen, helt enkelt.

Jag vill dock inte sluta sakna henne, jag vill hålla kvar i känslan av henne. Det är som att jag är rädd att allt med henne försvinner. Hon hade ingen favoritfilt, inget halsband (hon har Houdini när det kommer till halsband), ingen sak som var sådär specifikt henne så det känns som att jag inte har något att hålla i. Säkert en dum känsla, men så känns det.