Minisemester mitt i allt

På plats i Uppsala sedan igår kväll. Vi har det väldigt bra, får jag väl säga. Som en liten minisemester i all katt- och jobbstress. Precis vad vi behöver. Vi har just mumsat i oss en väldigt bra hotellfrukost och sitter nu i sängen på rummet och kikar på ett tv-program om Comic Con (dit vill jag!!! btw). Igår kväll gick vi ut lite planlöst och hittade en irländsk pub med tillhörande (möjligen irländsk) trubadur och hade riktigt trevligt. Så det går då alls ingen nöd på oss. Vi funderar på att ta en sväng på Ikea innan vi har tid på djursjukhuset, vi får väl se.

Hotellgästen

De säger att det är tisdag idag men ändå har hela dagen känts som måndag. Höll på att missa ett möte just därför men blev påmind och hann förbereda mig. Men tisdag är bra, det innebär att vi antagligen åker söderut i övermorgon redan och får hämta hem vår svans dagen därpå.

Jag är antagligen helt fel (eller helt rätt, om man nu vill) person att leta hotell för oj vad noga jag spanar in alla alternativ. Och hittar små frågetecken med alla. Som vanligt när jag lägger en del pengar på mig själv (jag ser det som en treat att få bo på hotell, minns inte när jag gjorde det med låtsasmaken senast) blir jag väldigt kritisk och vill lägga dem på exakt rätt sak. Så även med hotell tydligen.

Inte för att jag har så stora krav, men frukost såklart, parkering som inte kostar 200 spänn, gärna möjlighet att ta ett glas vin på kvällen när kommer fram och så ett trevligt rum som inte ser ut som om det vore inrett 1995. Ja, och så vill jag gärna ha dubbelsäng, jag förstår inte varför så många ställen erbjuder två enkelsängar, inte sällan med typ en byrå emellan dem. Varför vill man ha det? Eller som ena stället "enkelsäng och bäddsoffa", yep that sounds cozy. Och då var det ändå inte ett tokbilligt ställe. Vi som normalt sett föredrar ett gemensamt täcke före varsitt kanske inte är primärkunderna på såna "dubbelrum".

Men ja, jag har ett par alternativ att dra med sambon så får vi se. Det blir säkert bra vilket som. Om vi nu inte snålar till ändå och far över dagen, men en liten semesterkväll vore faktiskt ganska skönt mitt i allt det här.

Glow in the dark cat?

Vi fick äntligen en första rapport om vår Rosa-katt vid lunchtid idag. Hon har fått sin spruta och det gick bra (om det innebar lugnande frågade inte M om, men jag kanske gissar det). Hon sas ha funnit sig till rätta, äter bra och är snäll och fin. Så mycket mer fick han inte veta (tur de inte ringde mig, jag hade kört 1000 frågor minst), mer än att det nu ska ta ett par veckor för sköldkörteln att komma ner på normal hormonnivå och att vi får åka till den lokala veterinären om 6-8 veckor för att ta kontrollprover. På torsdag får vi bestämma tid för att hämta hem henne och sen ska hon mest hållas ur vägen från barn och gravid i ett par veckor pga eventuell strålning.

Jag har lite en bild i huvudet av att vi får hem en självlysande grön katt, men jag tror inte att det stämmer... Cat night light hade ju annars varit lite udda...

Roadtrip att modifiera lite?

Det var kanske inte världens bästa idé ändå att köra både ner och upp under ett och samma dygn. Vi började vid halv ett natten som var*, kom fram en stund före åtta, blev inkallade halv nio, lämnade veterinären en timma senare och satte oss då direkt i bilen och körde hemåt. Vi var hemma igen kring 17-tiden. Det stora bekymret var väl egentligen att jag inte kan släppa kontrollen tillräckligt för att kunna sova medan M kör, så jag fick köra då jag kände mig som piggast. Då sov M och sen fick han dra det tyngsta lasset på hemvägen då jag efter att ha varit vaken nästan ett dygn inte var särskilt körbar. 140 mil på mindre än 18 timmar var kanske inte ultimat. Men det gick faktiskt bra och vi gjorde många korta stopp.

På fredag kan vi köra båda vändorna i dagsljus eftersom hon skrivs ut på eftermiddagen. Men jag funderar ändå på att försöka övertyga min trogna co-pilot om att åka ner redan på torsdagskvällen och unna oss en natt på hotell istället. Vi får väl se hur det blir.

Men trots orsaken till resan har vi haft trevligt, skrattat en hel del och hållit oss förvånansvärt icke-uttråkade, bortsett de sista 15 milen kanske. De är alltid jobbiga, oavsett hur man lägger upp en så pass lång resa.

*Vi passerade redan efter kanske 600 meter ut på E4:an en nyinträffad trafikolycka. Inte världens bästa roadtrip-start för neurotikern kanske, men desto mer glädjande att jag läste ikväll att ingen kommit till skada, mer än mitträcket.

På fredag vänder det!

Efter sju motvilliga timmar i baksätet på bilen (hon jamade i varierad upprördhet i ca 6 av dem, varav den sista lät som om vi hade en brunstig ko som passagerare...) tänkte jag kanske att hon skulle vara lite mör och lugna ner sig så fort vi kom ur bilen. Men nja. Det gick bra i väntrummet, då låg hon spänt och kikade på alla hundar som kom och gick. Men väl inne i undersökningsrummet ville hon inte medverka mer än de första minuterna. Veterinären Jenny fick klämma och känna. Den snälla sköterskan Peter fick lov att raka tassen men att ta ett blodprov i den sen gick inte alls, något som inte brukar möta några protester. Det blev till en tratt på argbiggan för att inte riskera att bli biten. Efter det la hon sig på golvet under ultraljudsvagnen. Bara en hårt viftande svans stack ut och lät oss veta att det inte var vitt flagg.

Att lämna henne sådär gjorde ont i våra personalhjärtan. Det sista vi såg var när hon stuvats ner (försiktigt förstås, alla var verkligen snälla och försiktiga med henne) i den lilla korgen och vi kunde höra hennes arga jamanden när hon bars iväg av Peter. Vi lämnade universitetsdjursjukhuset med en tom bur och mina tårar gav säkerligen fel bild av vad som skett där inne, men det kunde inte hjälpas.

Vi har inget hört idag och då skulle vi utgå från att dagen gått bra för henne. Sedan kommer de ringa och uppdatera oss en gång per dag. Längtar efter att få höra något om henne. Jag hoppas att hon inte är så arg längre, att hon inte behövde tvingas till så mycket och att hon inte ligger i sin inredda bur och känner sig alldeles övergiven.

Jag hoppas den här veckan går fort.

Roadtrip #4 2013

Så var det snart dags. Inatt far vi söderut med kissen i hopp om att få hem en, om något radioaktiv men frisk (-are) kattdam i slutet av veckan. Jag nojar lite över resan, men yr.no lovar plusgrader inatt, något jag inte riktigt tror på men i vart fall hoppas på. Det räcker gott att vi måste köra i beckmörker merparten av resan ner. Eftersom jag inte kan släppa kontroll nog för att sova i bilen så ska jag köra så mycket som möjligt ner så att M kan sova och vara den piggare föraren hem sen på dagen.

Vi har preppat kissen med zyclene i en knapp vecka och hoppas att det ska bidra till en lugnare resa för henne. Vi har även lånat en gigantisk transportbur i tyg av min alldeles för snälla kollega. På så vis kan få rum med en liten kattlåda såväl som lite mat och vatten. Om hon sen är intresserad av det är jag tveksam till men då finns det i vart fall. Framför allt slipper hon ligga trångt i en plastbur, det tror jag blir en vinst.

Och ja, jag försöker att inte tänka på att vi ska åka hem utan henne. Vi har knappt pratat om det ens. Det nämndes igår när vi även pratade om den lilla men ändå närvarande risken att hon underkänns för behandlingen efter ultraljudet på hjärtat som de ska göra först när vi kommer dit. Men vi hoppas på det bästa, det är enda vägen nu. M tycker att vi ska lämna en tröja eller något med "hemmalukt" med henne, men jag vet inte hur det fungerar med inläggningar, vad man får göra och inte. Det lär väl märkas imorgon. Så djurvänner, håll en liten tumme för oss inatt och imorgon!

Bättre

Ett tecken på att jag inte längre är alldeles illa däran måste väl vara att jag spenderar en del av min lördagskväll med att klura ut ett par schemaförslag åt mig och kollegan. Inte alldeles enkelt, visar det sig. Vi går från tre till två personer, från var tredje till varannan helg och det blir lite klurigt om man vill ha ett bra schema med regelrätt återhämtning samtidigt som kontoret ska vara bemannat alla dagar. Men vi kommer på nåt bra, det tror jag säkert. Bra sysselsättning för en rastlös halvsjukling i vart fall.

Jag är helt klart något piggare, känner mig feberfri sedan lunchtid idag men har istället fått ont i bröstkorgen. Sådär riktigt ordentligt ont stundtals, jag känner mig tungandad som om jag hade en lunga och inte två (svag överdrift såklart). Att gå ner eller uppför trappen är plötsligt jobbigt. 

Och jag som skulle vara frisk imorgon. Börjar nästan hålla med M om att jag inte borde vara med på arbetsdagen i byn imorgon. Om inte så för smittorisken.