Fortsatta skaffa-barn-grubblerier

Hm, jag skulle kunna fylla en helt egen blogg med de där skaffa-barn-diskussionerna. Säkert har det en del att göra med den numera inte så akuta 30-årskrisen, men det är också ett väldigt intressant ämne. Allt från tonårsföräldrar till sena förstföderskor, fertilitetsproblem och annat. Det känns som att jag till stor del befinner mig mitt i många såna diskussioner. Kompisar skaffar barn, andra lyckas inte skaffa barn, ytterligare några vill inte ha alls, andra skaffade sina för länge sen och är inne på att bilda ny familj nu med ny man/kvinna osv.

Jag träffade nyligen en tonårsmamma som berättade att det just nu är "trendigt" att skaffa barn på hennes gymnasieskola i Vännäs (en grannkommun till Umeå). Man behöver inte ens ha en pappa till barnet, fortsatte hon. Jag blev nog lite stum av denna information. Som sagt så har jag inget emot tonårsföräldrar per se, men att skaffa barn som en del i trend måste jag ställa mig ytterst frågande till. Att det dessutom enligt samma tjej finns ett begrepp som "socbarn" i sammanhanget är inte heller jättekul att upptäcka.

Hur står det till med sexualkunskapen i skolan egentligen? Hur närvarande är sådana här diskussioner i skolorna? Jag tror att det är oerhört viktigt att diskutera annat än det själva tekniskt reproduktiva i skolan, att inte glömma relationer, den egna sexualiteten, lusten etc. Och, att inte blunda för tonåringars tankar kring föräldrarskap och familj utan låta dem lyftas upp i ett tryggt samtalsklimat.

Jag kan också minnas mig själv som 17-18-åring när jag faktiskt tänkte att barn skulle vara en lösning på mitt eget bekräftelsebehov. Att jakten på "ovillkorlig kärlek" då skulle vara över. Inget jag är stolt över idag kanske, men som jag kan sätta in i ett annat sammanhang nu som äldre. Och jag inbillar mig att faktiskt fler tänker jag som jag gjorde då.

Sen tror jag också att konsumtionssamhället har en del i skulden till att många väntar. Det har jag säkert tjatat om förut. Det ska inte bara skaffas det allra nödvändigaste idag, det ska vara rätt årsmodell på barnvagnen (som numera tom kan vara utrustad med inbyggd mp3-spelare och annat "nödvändigt"), man ska ha skötväska av designermärke, barnkläderna ska vara nya och trendiga (sen att de växer ur dem på en kvart är visst ovidkommande) och så ska man absolut plötsligt ha en gigantisk bil med dvd. På många sätt tror jag att föräldrarskapet utåt sätt har blivit en bedömning utifrån materialism. Den som har mycket prylar är en bra förälder. Och kan man inte ge sitt barn "allt som man själv inte fick", eller vilket anledning man nu har, så är det ytterligare ett argument för att vänta. Inte det avgörande, men nog inte helt oviktigt. Undrar om detta är en trend bland 70- och 80-talister som är på utgång? Jag hoppas det.

Som vanligt generaliserar jag en del, variationerna är såklart många, men ovanstående trender är inte helt osynliga. Sen ska vi såklart inte glömma, som A-K påpekade i mitt förra inlägg, att alla faktiskt inte hittat sin "livspartner" vid 23 års ålder. Eller kanske ens vid 30-35. Det är ju inte helt ovidkommande i den sk "val-situationen".

Skaffa barn-debatt

Det har, som jag tidigare nämnt, blossat upp en ständigt återkommande debatt om tonårsgraviditeter i USA och i andra länder, inte minst i och med utnämnandet av Sarah Palin. Igår läste jag en artikel, kopplad till följande debattartikel, som menar på att det är "normalare" med tonårsgraviditet än det faktum att unga människor idag väntar länge med att skaffa barn. Debattören anser att det har skett en normförskjutning som gör att vi reagerar mer negativt på unga förstagångsföräldrar än på "gamla".

Personligen kan jag hålla med om att det skälls för mycket på unga mödrar. Att skaffa barn i tonåren innebär inte per automatik att man "förstör sitt liv", att man inte är mogen nog eller nåt av alla andra argument som förs fram. Visst, långt ifrån alla kanske är de mest lyckade föräldrarna (vad nu det är), men det finns många "vuxna" som i mitt tycke inte borde skaffat barn heller. Därmed inte sagt att jag tycker att det är ultimat att skaffa barn vid 17 års ålder.

Jag tycker däremot inte att det är läge att börja kritisera de som av olika skäl skaffar sitt första barn sent. Är det inte vettigare att kolla vad som ligger bakom båda dessa "val" (om det är ett aktivt val eller inte kan jag verkligen diskutera i evigheter); att vänta eller skynda, och se vad som faktiskt är en produkt av det samhälle vi lever i?

Debattören har dock många kloka poäng. Bland annat menar hon att det finns många ekonomiska omständigheter som bör tittas över igen. Hon skriver också:
"Dagens blivande föräldrar verkar ha höga krav på perfektion inom livets alla områden. Man vill ha barn först när allt är väl tillrättalagt för detta. Barn ses inte som ett komplement till det liv som pågår, utan som ett eget stort projekt. Häri ligger troligen en av förklaringarna till det uppskjutna föräldraskapet."
Frågan är vad som är grunden till dessa tankar. Jag kan hålla med om att ovanstående "kriterier" gör att vissa som egentligen gärna vill, istället väntar in det där bättre jobbet, resandet, att ha råd att köpa hus, stadsjeep eller whatever, och vart den pressen om perfektion kommer från vet jag egentligen inte.

Hon gör också en koppling till kvinnorörelsen och menar att den stått tyst i frågan alltför länge. Att frågan om kvinnor och mäns respektive biologi inte diskuteras. Jag förstår nog inte helt på vilket sätt hon vill att det ska diskuteras. Att kvinnans biologi stått i vägen i diskussionen om lika villkor är nog sant, men jag tycker att den feministiska rörelsen på många sätt har lyckats påvisa att dessa argument i många fall är överdrivna. Kvinnans biologi måste inte alls ses som en betongsugga på vägen. Att det biologiskt sett är kvinnor som är gravida och ammar (även om män faktiskt också kan amma) är förståss riktigt, men jag tror inte att det är det största hindret till jämställdhet. Det handlar fortfarande om makt och ansvar. Frågan är dock intressant och jag får fundera vidare.
Sen är det naturligtvis så att det är kvinnans ålder som är det avgörande, inte mannens, om man ska se till debatten, och det kan man verkligen diskutera mer kring ur jämställdhetssynpunkt. Men jag tror inte att det är det som debattören avser.

Jag kan iallafall konstatera att man inte ska skaffa barn för tidigt, men inte heller för sent. När den ultimata åldern är kan jag dock inte riktigt utröna. Hur var det där med lite press och dagens ungas många valmöjligheter?

"Jag var så sugen" -Jaha, men då så, det var ju en annan sak...

Apropå tingsrätter så har Mölndals tingsrätts nämndemän (rättens ordförande ville fälla) visat sig på den smarta sidan. Anna-Karin skriver här och här så smart om det att jag kan få lov att hoppa över mitt eget rasande den här gången.

Dagens idiotförklarande

Sara: Saltgurkan jag la in är inte salt.
Mattias: Har du haft i salt?

I've got mail!

Nån slags post damp ner i brevinkastet och min nyfikenhet sa mig att nu kanske det är läge att göra te? Har nog inte fått post sedan Ordfront magasin kom i förra veckan. I alla fall så såg jag direkt att det som låg på hallgolvet var ett tjockt brev från Mia. Lite hallelulja-moment faktiskt. Jag älskar att få brev från Mia! Och inte trodde jag att hon skulle ha tid att svara så fort. På med vattenkokaren och så la jag mig i soffan och läste. Precis som vanligt; marvellous läsning och jag skrattade högt flera gånger. Min älskade Mia-tjej. Egentligen är vi nog rätt olika, men ändå inte. Vi tänker lika, fast på olika sätt. Ja, det går inte att förklara. Det är ganska exakt 19 år sen vi lärde känna varandra nu, helt otroligt.

Nu är jag på lite bättre humör. Och sugen på glass...

Min säng är min borg

"Det känns som att jag har vattenskalle", skrev jag nyss till Anna på msn. Och det är sant, huvudet känns gigantiskt och fyllt av äckel. Jag ligger fortfarande i sängen och överväger på allvar om jag ska flytta in vattenkokaren hit. Jag har varit uppe ett par gånger, och varje gång har jag i min långsamt-tänkande hjärna försökt komma på så många saker som möjligt som jag kan komma att behöva, och sen burit med mig dem till sängen, för att om möjligt slippa stiga upp igen. Men nu vill jag ha te, kanske det enda som inte bor i min säng.

Jag skulle kunna passa på att skriva, läsa någon av alla de böcker som ligger och väntar, se film, spela WoW...vad som helst, men inget faller mig i smaken just nu. Jag har inte lust med något. Motsägelsefullt så har jag ännu mindre lust att ligga och stirra i taket, det finns liksom inte. Så jag vet inte vad jag ska göra. Söka rätt på nya bloggar att fastna i? Läsa puckade saker på flashback? Hm...nej, inte det heller.

Avhållsamhet och politik

På tidningarnas förstasidor trängs Tito Beltran med Sarah Palin. Den första ids jag inte kommentera. Vad gäller Palin tycker jag att det är trist att amerikansk politik så sällan tycks handla om - politik. Det är skandalerna som ska avgöra. Undrar om det verkligen är så hos folket, eller om det är så media vill att vi ska se det. Oavsett är det väldigt fördummande av det amerikanska folket. Sen kan vi väl konstatera att Palins familjeangelägenheter är som en reklampelare för varför dessa ihärdiga predikningar om avhållsamhet och tystnaden kring sexualkunskap är idiotiska. Ge dem kondomer istället for God's sake!
Oavsett detta så tillhör jag inte Palins anhängare, kan jag ju säga. Jag vet inte riktigt vem man borde heja på egentligen i denna högertävling, men kristna galna NRA-kvinnor (och -män) är inte min grej, oavsett hur mycket eller lite sex deras barn har haft.