Damm, död och overklighet

Hela dagen igår kändes som söndag. En soft dag. Var ute på en promenad och mötte hela tiden ungdomar bärandes på sexpack, chipspåsar och engångsgrillar. Det hade varit trevligt att göra nåt sånt. Istället kände jag mig såklart mest gammal som var ute på promenad istället.

Jag har förståss fortfarande inte kommit mig för att dammsuga, trots att dammet snart har övertaget i lägenheten. Anledningen är väl att kattorna fäller päls ungefär hur mycket som helst. Det har blivit en kvällssysselsättning att kamma kattor på rad på balkongen. Men jag tvättar iaf idag och har diskat nästan allt. Så inte bara kaos här. Har fortfarande lite svårt att ta mig för saker, känner en viss tyngd hela tiden, lite som att jag går runt i en lite overklig verklighet. Ja, jag vet inte hur jag ska förklara.

Drömmer en massa om död i olika former också. Säkert klassisk form av bearbetning, men det börjar bli lite jobbigt. Det är inte alltid ångest, men ofta hänger drömmarna kvar i bakhuvudet en ganska lång stund av dagen. Och när jag är ensam har jag svårt att sova alls. Det är mycket nu, huvudet går på högvarv av allt möjligt. Det är som att när det händer något stort så kommer en massa andra saker upp till ytan också. Jag hoppas att saker snart, kanske inte blir som vanligt (vad nu det är), men ändå känns lite lugnare snart. Att känslan av att allt plötsligt står på sin spets går över.

Det bidde en bebis!

Det blev en bebis till slut! Lillebror ringde med lycklig röst vid 20-tiden ikväll och berättade att de fått en pojke strax efter klockan 18. Well done! Tårögd stolt faster var/är jag. Namnet är inte bestämt än, men jag sätter mina pengar på ett kort namn med tanke på hur plågsamt lillebror tyckte att det var att tatuera in stortjejen Leas namn på underarmen när hon var nyfödd. Och han kan ju inte vara sämre den här gången, så en tatuering blir det ju. Kanske han får heta X eller nåt... Ha ha humor.

Bebis-dags?

Och jo, idag kan det minsann bli bebis till slut. De hade tid på sjukhuset i förmiddags och jag har iaf inte hört något om att de fått åka hem igen, så hoppas kan man ju. Herregud vad häftigt!

Min midsommar

Hur bakfull är du idag? står det på aftonbladets hemsida. Inte alls, kan jag säga. Men trots det har jag sovit i hundra år, känns det som. Sent i förrgår kom en inbjudan att följa med Mattias och hans familj på firande med mat på Tullgården i Ratan, och det kändes som ett bra erbjudande. Kruxet var att de skulle ses vid 11 och äta kl 12, och jag skulle ju jobba natten innan. Så jag for hem efter grejer och åkte till Ratan och åt frukost. Somnade strax efter 9 för att stiga upp 1,5 timme senare. Dödstrött såklart. Men konstigt nog fick jag fart efter ett tag och kände sen ingen trötthet förrän jag satte mig i soffan på kvällen.

Vädret var inledningsvis rätt trist med regn och blåst, och tyvärr var den vegetariska varianten av maten på Tullgården inget att hurra för heller, trots att det var förbeställt till fyra i vårt sällskap. Vi fick en fänkålsoppa som smakade konstigt av vinäger eller möjligen en överdos av matlagningsvin. Men, lagom tills dess att vi kom ut på gården (och jag hade hunnit hem till huset efter en munkjacka och gympaskor för att hålla värmen) började solen titta fram. Och då kom också folket ut ur stugorna. Så det blev lite fiskedamm, lotterier och gissa något-tävling ändå. Vi fyra veggisar; jag, Mattias och hans systerdotter med pojkvän, tog dock ganska snart och körde in till stan och lagade till lite mer bastant middag i lägenheten.

Sen var midsommar lite slut, ungefär. "Ungdomarna" skulle vidare på midsommarparty och vi hamnade i soffan där Mattias som vanligt gick lös på fjärrkontrollen så att vi såg ungefär 3 minuter i taget på alla 9 kanaler jag har, för att sedan börja om igen. När jag ätit upp en liter jordgubbar själv (vadå? Mattias är ju allergisk, I did him a favor) och lite för mycket choklad somnade jag helt enkelt i soffan framför bläddrandet, för att sen vakna vid 4 i morse med nackspärr.

Så det var min midsommar. Jag är nöjd, även om det inte blev nån höjdare. Idag är köket är fullt av disk och dammråttorna verkar börja mobilisera sig så jag borde kanske ta tag i det. Eller så väntar jag tills imorgon och spenderar min dag med en film, lite WoW och min bok ute på balkongen. Mmm, vi får se.

Födelsedagar

Finaste Joakim fyller år idag, stort grattis! Nu är du över 30. Hellre du än jag...

Jag lyckades ju på något konstigt sätt (jag skyller på undermedvetet ångest-syndrom, eller nåt) missa hans 30-årsdag förra året, och det har jag ju fått höra några gånger sedan dess. Så idag har jag ansträngt mig för att kompensera lite. Jag har skickat kort, jag har ringt på morgonen och sjungit (eller nåt) och jag har nu försökt ringa en gång till. Idag ska han inte känna sig bortglömd av mig i vart fall. Sen får jag väl fira honom mer när jag åker ner nästa gång.

Det var nära att det blev en till födelsedag idag, men nu ser det inte ut så längre. Lillebror och flickvännen hade tid på sjukhuset idag, men eftersom det såg så bra ut så ville de inte sätta igång det. Lördag är nästa stopp, vi får väl se hur det blir. Envis unge, tycks det vara ialla fall.

Filmblogg!

Jag har sett mer film. Det har ju blivit lite av min sysselsättning sömnlösa nätter, och de har av okänd anledning blivit allt fler. Igår såg jag två filmer, varav båda av en händelse (faktiskt) innehöll Jack Black. Ingen favorit hos mig, men ibland tycker jag nog att han är rätt kul ändå. De tillfällen som han håller sig från att överspela, vill säga.

Be kind rewind var en ganska ojämn film där ambitionen varit kanske lite för hög. Här passade förvisso Blacks överspeleri in ganska bra, även om det nog blev lite för mycket för min del. Jag var nära att stänga av den ett par gånger när hela storyn kändes så totalt osannolik och rätt rörig, men jag väntade ändå in slutet. Och slutet var som en helt annan film, helt präglat av Danny Glover, med ett väldigt oväntat djup och total fråvaro av den tidigare "klant-komedi"-känslan. Ja, skum film, svårt att betygsätta. Kanske 4-5/10 men då är det slutet som väger upp det hela.

Den andra jag såg var Margot at the wedding med Nicole Kidman och Jennifer Jason Leigh. Den sistnämndas roll tilltalade mig mycket av nån anledning, och den var väldigt välspelad. Kidman har imponerat på mig ibland, och jag förstår att hon kan vara en stor skådespelare, men det är sällan hon tilltalar mig ändå. I den här filmen såg hon dessutom så konstig ut att jag tidvis hade svårt att undvika att fundera över vad som hänt med hennes ansikte? Black gjorde en mer sansad, ganska bra rollprestation och barnskådisarna lyste stundvis. Storyn är djupsinnad och annorlunda men inte så tung som man kan tro. Och det gladde mig. Jag skulle dock inte kalla den för dramakomedi, så som den är klassad. Men jag har nästan lust att köpa regissören Noah Baumbachs förra film The squid and the whale osedd. Ja, Margot-filmen får 7/10 tror jag. En film jag nog skulle se om för att greppa helt.

För ett tag sedan såg jag också What happens in Vegas som kanske inte innehöll några överraskningar direkt. Cameron Diaz och Ashton Kutcher gör exakt samma roller som de alltid gör, filmen är väldigt könsstereotypisk i vad par bråkar om etc och slutet överraskar troligen ingen. Men, den får godkänt för att storyn ändå är något annorlunda än det vanliga. Filmen är underhållande en regnig dag men inte i närheten av något man minns någon längre tid efteråt. 4-5/10 kanske?

Ja, det skulle vara kul att gå på bio snart igen. Man kan se nästan vad som där, själva upplevelsen höjer det hela. Om det inte vore så dyrt hade jag gått betydligt oftare. Tills dess att SF inser det får jag väl fortsätta leta DVD-fynd och streama hem filmer på nätet helt enkelt.

FRA-dag och filmtips

Onsdag, den stora FRA-dagen. Orkar inte ens ge mig in i debatten utan instämmer bara i allt (?) som tex Ola Nordebo har skrivit i saken.

Själv har jag spenderat ett par timmar med en mycket god film. A good year med bland andra Russell Crowe. Så nu är jag benägen att instämma i Ulrikas Frankrike-vurmande en stund. Visst, jag kan tänka mig att fly livet en (bra) stund för ett liv på en gammal vingård med trivsamma caféer, ett strävsamt men äkta folk och dammiga vägar. Filmen började sisådär kanske, men jag fastnade efter en stund ändå, och jag tror att det inledningsvis var just miljöerna som hookade mig. Och den dansande, glada hushållerskan såklart. Den lite ojämne Ridley Scott har gjort en lyckad film, helt enkelt. Se den om ni behöver lite feel-good. 8/10 känns det som såhär direkt efteråt.