Motvilligt jubileum

Utöver det så måste jag lägga lite tid på städning. Det vankas ju läskig födelsedag till helgen och M och Lil'sis har nåt planerat som jag hemskt nog inte har en aning om. Försökte fråga M igår om det krävs storstädning av huset inför helgen och han svarade bara "Det är väl aldrig en dålig sak oavsett, om vi har tid?" Inte mycket till hjälp alltså.

Jag är inget bra på överraskningar och försöker att inte tänka på det så mycket. Men städa kommer jag nog försöka hinna göra oavsett. Dels för att det behövs (big time) och dels för att det då kommer att kännas som att jag förberett mig inför helgen på något sätt iallafall.

Jag trodde faktiskt inte att de skulle ordna något, det är ju annars jag som är fixaren i familjen. Men då Lil'sis reagerade väldigt mycket och irriterat då jag berättade för nån vecka sen att mamma skulle komma upp till min födelsedag så då förstod jag att det var nåt. "Men det funkar ju inte, nej det går inte!!", och sen fick jag ett meddelande från mamma att hon bokat om till en vecka senare "så det inte blir så stressigt för dig din första semestervecka"... Hur det än är så hoppas jag på nåt trevligt och ofarligt, det är väl mina enda förhoppningar.

Semester!

Japp, lagom tills väderprognosen äntligen visar mulet och regn i typ två veckor i sträck istället för den tropiska värme vi haft de senaste 4-5 veckorna, ja då är det dags för mig att ta semester. Jag är glad för regnet, det behövs verkligen, men jag vill förstås inte att det ska regna hela min semester. Men, man ska inte klaga osv. Jag har ju betald semester i vart fall.

Och nu är den väl på riktigt. Helgen som gick fick jag jobba och ska man vara korrekt så börjar den ju inte förrän idag men efter att ha fått jobba flera helger den här sommaren så hade jag hoppats på en jobbfri helg just före semestern. Men icke. Nu var det inte som att jag fick jobba mer än ett par timmar, men ändå. M har beredskap i en vecka och har jobbat mer än mig. Telefonen har ringt flera gånger, även på nätterna. Han har varit nervös över det då det är hans första beredskapsvecka på nya jobbet, men jag tror att det bara gått bra. Förstås.

Jag började första semesterdagen med att kliva upp vanlig tid och fara med M in till stan då han for till jobbet. Jag har lite ärenden här idag och tänkte att jag liks kunde åka tidigt så vi inte behövde ta två bilar. Jag ska strax bege mig till simhallen och träna, sen äta lunch med Lil'sis, gå en stund på stan med henne och sen besöka en nagelmänniska (jag minns inte vad titeln är?) för att få snygga semesternaglar. Ser fram emot det, jag hoppas att hon är duktig och att jag lyckats komma på hur jag vill ha dem (alltid svårt). Tvekade länge att göra nåt sånt igen eftersom naglarna blev så förstörda sist, men det känns bra och fint på nåt vis med snygga naglar/händer. Så när jag hittade ett lokalt instagramkonto som såg bra ut så bokade jag in mig hos henne.

Imorgon ska jag träffa lite andra semesterlediga kollegor hemma hos vår kollega som fick barn nu i juli. Det ska bli skojigt! Och mysigt att få träffa lillbebisen. På onsdag ska jag fika med en gammal kollega och på torsdag kväll har vi preliminärbokat in en spelkväll med Lil'sis och Joel. Så veckan är redan halvbokad. Det känns bra. Jag ska försöka få in en träff med Anna och Ulrika också, våra semestrar synkade ju inte så bra i år så de har börjat jobba nu. Men en kväll borde vi kunna ses.

Om ett par veckor kommer mamma upp och hälsar på och har med sig ett av syskonbarnen, Lea. Det ser jag också fram emot mycket, det ska bli roligt. Jag känner ju tyvärr inte mina syskonbarn så bra då de bor så långt borta, så det ska bli lite extra roligt.

Vad jag ska göra på semestern? -Sova!

Jag har en arbetsvecka kvar till semester nu. På sätt och vis känns det som att det kvittar, som att jag skulle kunna fortsätta jobba på utan att vara ledig, men på ett annat sätt så kan jag visst känna att jag skulle behöva lite vila. Men semestern är väl oftast inte så fokuserad på vila, det ska snarare göras så väldigt mycket. Och jag skulle på riktigt mest bara behöva sova. Sen om huset mirakulöst kunde fixas och ordnas till under tiden som jag sov så vore det perfekt.... Det är annars mest det som finns planlagt för sommaren.

Men jag har fått lite sömn under en lång tid nu. Det började redan i vintras med att jag vaknade lätt och hade lite svårt att bara somna på kvällarna. Jag var uppe några gånger om nätterna, kollade till nån katt eller bara försökte tömma huvudet. I takt med att Smilla åt sämre så passade jag på att ge henne extra mat om nätterna då jag ändå var uppe, och sen blev det lite som att det var därför jag var uppe. Vaknade av hennes tassande steg. 

Jag började kolla sömnen med en app som mäter med hjälp av klockan och även om jag vet att de inte är helt pålitliga så känns det ändå som att statistiken jag får stämmer överens med känslan av hur det är. Det är absolut inte katastrof, men det är mindre sömn än vad jag brukar försöka få till och mindre än vad jag tror att jag behöver. Men såklart försöker jag att inte fokusera så mycket på appen.

Bilden visar julis statistik och det är ju inte så många gånger som det är rött, men kanske lite för få gånger grönt? Ja, hursomhelst så ska det bli intressant att se om det ändras under semestern.

Smilla 3/7-2000 - 16/7-2018

Jag har som dragit mig för att skriva om det för att det fortfarande slår mig så hårt i hjärtat varje gång det blir tydligt igen (och igen och igen och igen) i huvudet. Min bästa, finaste så innerligt älskade och behövda Smilla finns inte längre.

Vi for och vägde henne och deras våg (-ar, jag insisterade på att få prova en våg till, med samma resultat) visade på en nedgång på över 100g på en dryg vecka, vilket gjorde att hon vägde 1,9kg bara. Men hon mådde fortfarande ganska bra då, så efter kontakt med veterinären så bestämde vi oss för att låta henne vara lite och se. Veterinären sa att hon trodde det skulle kunna bli sämre ganska snart och att det kanske var en vecka kvar innan det blev dags att ta beslutet. Så jag visste att det var på väg dit, men jag ville ha mer tid med henne. Hon var fortfarande så frisk i sig, som att hon var som vanligt mentalt men kroppen stängde av.

Värmen tog också ut sin rätt och under helgen så såg vi att hon tyckte det var tröttsammare att hålla sig i gång. På söndag kväll var det som att orken plötsligt gav upp. Hon tvekade först inför att gå ner för trappen till kattlådan (vilket hon inte haft större problem med innan), så jag bar ner och upp henne. Sen såg jag att hon hade lite svårt med balansen, att bakdelen inte riktigt styrde fullt ut. Hon åt sina mixade räkor (det hon helst ville ha hela sista veckan) och drack vatten men det var ändå som att orken rann ur henne. 

På söndag natt låg jag hos henne på vardagsrumsgolvet hela natten. Ibland höll hon tassen på min hand, ibland gick hon undan och låg en bit bort. Jag bar upp kattlådan och trots att hon var svag så gick hon på den. Min lilla stjärna.

På morgonen ställde vi båda in jobb och jag ringde veterinären och fick första tiden. Tyvärr var det inte "vår" veterinär som var i tjänst och Smillas liv avslutades lite väl fort när vi kommit in. Jag hann inte tänka och inte heller kändes det som att jag fick tid att få henne att känna sig trygg innan det var igång. Tankar jag fick först efteråt, just när det hände var allt bara rörigt i huvudet. Hon somnade in och det var fruktansvärt och efteråt kändes det bara som att det gått för fort.

Jag känner henne i huset fortfarande, har ropat på henne då vi kommit innanför dörren efter jobbet, vaknat och varit på väg upp för att kolla till henne på nätterna. Jag gråter när jag tänker på henne, även då jag försöker att tänka på henne som hon var innan, på saker vi gjort, hyss hon hittat på och allt bra hon lärt mig. Jag har en känsla av dåligt samvete som jag inte kan förklara och trycker hela tiden ner en panik över att hon så definitivt är borta. Det går inte att återta. Hon, Rosa och Mina som var mina tre hjältar då jag flyttade hit, de är borta för alltid. Oåterkalleligt.

Jag tog hela dagen ledigt men har jobbat sen. Det har inte funnits nån kollega i tjänst som jag känt att jag kunnat prata med direkt så jag har bitit ihop till huvudvärk, hållit mig för mig själv, hoppat över fika, gått iväg på lunchen och försökt fokusera på jobbuppgifter. Jag vet att alla inte förstår kärleken till ett djur, vilket tomrum de kan lämna eller hur viktiga de kan vara. Men det är tråkigt att det inte är lika okej eller ens förväntat att sörja för ett älskat djur som för en älskad släkting eller vän.

Jag saknar henne så att det på riktigt gör ont. Som att jag gått sönder eller fått en permanent tagg i bröstkorgen. Men jag är tacksam för de 18 år vi fick. Älskade Smilla.

Kattkollektivet

Med de andra galningarna, och Alice, är det annars bara bra. Alice vill mest vara ute även om hon snällt fogar sig och kommer in på kvällarna och sover hemma. Charlie är inte längre så rädd för att vara ute utan hänger med syskonen om dagarna då vi är på jobbet. Nemi håller på att rensa hela byn på dess musbestånd, tror jag för det är ständigt "lekande" alt tuggande på små mussvansar. Grannkatten Marx har börjat stanna ute och oroa sin personal men våra tonåringar kommer precis som sin mamma in på kvällarna. Efter allt busande om dagarna så sover de nästan som utslagna om nätterna och tittar inte ens upp då jag är uppe och stökar.

Ja, de är många och ja, det går åt en del mat (även om de nu förser sig rätt bra utomhus) men jag ångrar faktiskt inte ens sekund att de fick möjligheten att stanna här allihop tillsammans. De är ett riktigt A-team tillsammans med Marx och jag kan inte minnas hur det var före dem nästan.

Och som grannen sa; kan de ha ett bättre kattliv än såhär?

Smilla-vikt

Och Smilla då? Jo, hon kämpar på min lilla kompis. Veterinären var bekymrad sist och sa att om det inte blir bättre nu så är det på målsnöret ändå. Så vi ska dit imorgon eftermiddag bara för att väga henne och se om hon gått upp något i vikt sedan vi var där. Jag hoppas hoppas hoppas hoppas det. Enligt hemmavågen har hon gått upp 100 gram och även om det inte låter mycket så är det en bra start. När vi var där senast hade hon gått ner 350 gram på ungefär en månad, så på så vis är det absolut mycket.

Efter besöket sist fick vi med oss medicin för sköldkörteln att testa på henne. Hon hade sedan tidigare besök ett förhöjt värde på T4, men egentligen tyckte inte veterinären att det var högt nog för att det skulle vara problemet. Men hon sa samtidigt att viss expertis säger att även vid små förhöjningar ska man sätta in behandling så det är det vi testar nu. Och så tog vi bort det smärtstillande hon fick, vilket jag tror var en stor bov bakom den bubbliga magen.

Magen är mycket mindre bubblig, hon äter mycket bättre (de flesta dagarna, hon har tröttdagar också, då går mitt mod ner till definitiv nollpunkt), sover inte längre lika djupt och mycket och känns mer engagerad och glad. Men jag vet inte säkert hur det står till med vikten. Men jag hoppas, som sagt. Har hon inte gått upp, eller hemska tanke gått ner än mer, så är jag ganska säker på att rekommendationen kommer att vara att hon ska få somna in inom en ganska snar framtid.

Så ja, morgondagen känns läskig även om hoppet finns. Fina Lil'sis ska följa med som moraliskt stöd, vilket känns väldigt bra. Försöker se det som en liten roadtrip för oss tre.

På tillfälligt besök i cruisingfilen

Tiden bara rusar iväg och varje kväll är en "ikväll ska jag försöka blogga lite"-kväll som fallerar. Jag jobbar fortfarande, och tre veckor till (eller om det är 3,5?) men det är faktiskt först nu som det där jobblugnet börjar sjunka in på riktigt i medvetandet. Det har varit en väldigt hektisk vår, kanske lite för hektisk, så inbromsningssträckan har varit lite extra lång den här sommaren. Samtidigt så är det fortfarande himla kul att ha få vara med i projektet som tagit upp merparten av min tid (nästan varit utöver min ordinarie heltid, om jag ska vara ärlig). Lärorikt och utvecklande, jag har fått en helt ny syn på upphandlings- och införandeprocesser. 

Så egentligen har det varit betydligt lugnare i sisådär två, tre veckor nu, men som sagt det är först den här veckan som jag kanske fattat det. Kommit förbi "vad är det jag har glömt"-fasen och kunnat plocka upp små miniprojekt som jag velat pyssla med ett tag. Idag for en kollega och jag iväg och handlade lite nya grejer till kontoret tex. Nu när det är säkert att vi ska sitta kvar i det huset (vilket varit oklart sedan vi flyttade in för tre år sen) och vi fått fikarummet renoverat så behövdes lite småfix för att öka på trevligheten lite. Och det var kul och verkligen inget jag brukar ha tid med annars. Jag har också rensat en massa (ytterligare en favoritsysselsättning), styrt om lite och strukturerat upp ännu lite mer i OneNote (som jag nästan inte kan leva/jobba utan längre) och såklart roddat en del åt semesterlediga chefskollegor. Och svarat på tusen frågor och visat nästan lika många saker för vår chefsvikarie som aldrig tidigare jobbat som chef. Det är också kul (även om hon egentligen har två andra mentorer utsedda...) och så håller det huvudet lite alert. Det går ju inte att snooza till nu, det är långt till semestern än.

Jag trivs och gillar mitt jobb väldigt mycket, men jag sneglar fortfarande lite åt sidorna och framåt för att se vad som skulle kunna finnas för alternativ. Nån gång, nånstans. Jag fyller snart (huga) 40 år och vet ännu inte riktigt vad det ska bli av mig när jag blir stor...