Galghumor

Det är ju lite fint att ha någon att oroa sig över, men allra finast förstås när någon oroar sig för en själv. Inte så att jag vill att nån ska våndas, men det kan vara ett fint uttryck ändå. 

M skulle hjälpa mig att smörja till gåbandet i helgen men så snart han fått igång det och jag tryckt upp bandet i den hastighet jag brukar gå så sa han först "Går du såhär fort?", varpå han tappade balansen något och klev av, vände sig om mot trappen och sa sen med en inte så vanlig övertydlig röst "Du får inte gå såhär nära trappen!" Jag skrattade åt honom och sa att jag vanligtvis inte trillar av bandet och att det är långt bak till trappen, men han upprepade det igen.

Lite senare i bilen sa jag till honom att det var ovanligt att se honom så orolig (han är som alltid den lugnaste jag vet) och att det var lite sött att han bekymrade sig för mig. Han skrattade till och sa att han bara oroade sig för att jag skulle fläcka ner trappen om jag föll ner där och gjorde mig illa. "Den är ju inte ordentligt inoljad, vet du, den suger åt sig allt", sa han och skrattade.

Som sagt; fint! :)