Mellan serier

Jag är lite mellan bra tv-serier för tillfället. Jag har några på önskelistan men flera av dem tänkte/ville jag se med M. Som Chernobyl (2019) tex, som jag tror varenda människa jag träffat har sett och rekommenderar.

Jag såg färdigt The Good Fight, lite utan att vara beredd på det. Plötsligt kändes det som ett säsongsavslut och några minuter senare så var det slut. Jag såg också färdigt på Dead to Me, trots att jag initialt var skeptisk. Jag vet inte om det var pausen som gjorde att jag såg den annorlunda, men plötsligt kändes den som finare, roligare på nåt vis. Lika förutsägbar dock, men det måste ju inte alltid vara dåligt. Men nu ser jag fram emot att det kommer en andra säsong.

En långtråkig/trött helgdag så trillade det ner ett erbjudande på HBO igen så nu har jag tillfälligt öppnat det kontot igen. där finns förstås Chernobyl så det var ju lite oundvikligt, men det finns också en hel del annat att testa tills M är på "rätt humör" för att börja se den.

På HBO fanns Divorce (2016) med Sarah Jessica Parker och Thomas Haden Church i huvudrollerna som det "skilsmässiga" paret. Jag har sett de fem första avsnitten nu och kan väl inte påstå att jag är riktigt fast. Grejen är att jag inte gillar en enda karaktär hittills. Alla känns som personer jag helst skulle vilja undvika att ha i mitt liv faktiskt. Det gör det lite svårt för mig då. Utöver det så stör jag mig på de orimligt svartmålade ögonen på Parkers karaktär Frances och kan verkligen inte ta Churchs karaktär Robert på allvar med den där töntiga och fake-looking mustaschen han envisas med.

Ikväll startade jag, efter en rekommendation från en kollega, Lukas Moodyssons nya HBO-serie Gösta (2019) men det blev bara ett avsnitt. Jag fick så ont i magen av den att det inte funkade med fler avsnitt. Inte ikväll iallafall. Han är bra på känslor och balansen mellan fiktion/realism, kanske för bra. Det var bara besvärligt att se den. Jag har ingen ork eller lust för att se saker som får mig att må dåligt.

Så, vara mellan bra, engagerande serier. Inte bra.

The Good Fight (2017)

Jag plöjde igenom resten av avsnitten av The Good Wife (2009). Jag skulle säga att den på det stora hela är en bra serie, men att den tappade fart och fokus de sista två säsongerna. Det blev lite slarvigt gjort, för mycket underfyndig humor som lite förlöjligade hela serien på nåt vis, i ett försök att skämta med sig själva, skulle jag tro. När så mycket av den ursprungliga strukturen gjordes om tappades en del av mitt engagemang. Men, det till trots så var det en bra serie, den gick från att vara en hyfsat stabil 4/5 till som sämst kanske 2,5-3/5. Så still good.

Nu har jag fortsatt med dess spinoff, The Good Fight (2017). I princip samma typ av serie, en advokatserie med rätt så mycket politisk involvering, den här gången kanske än mer av vad som faktiskt pågår. Nu i mitten av andra säsongen (första gick väldigt fort att se) har jag tappat räkningen på hur många gånger Trumps namn eller påstådda skandaler i hans namn nämnts.

 Diane Lockhart, spelad av den fascinerande Christine Baranski, samt en av de senare tillskotten i "wife-serien", Lucca Quin (Cush Jumbo), är kanske de kändaste ansiktena som följde med över till spinoffen, plus en del klienter. Dessutom återkom advokaterna Elsbeth Tascioni och Mike Kresteva i några avsnitt, till min stora glädje. Några av mina favoritbiroller från "wife" spelade av Carrie Preston och Matthew Perry. Och flera nya karaktärer har tillkommit som Adrian Boseman (Delroy Lindo) och Maia Rindell (Rose Leslie).

Men, medan "Wife" kanske hade den mest föredömligt korta introt jag sett på länge i en tv-serie har "Fight" något av det snyggaste. Framför allt när det kommer till musiken, jag gillar den verkligen. Varje gång får den mig att tänka att jag måste gå till operan snart och kolla på symfoniorkestern.


Och ja, det verkar som att jag kanske gett upp om Dead to Me, som jag skrev om, trots att jag håller Christina Applegate högt. Jag såg de där första kanske fyra avsnitten men efter ett avbrott på ett par veckor så har jag inte känt nåt sug efter att fortsätta.

Uppåt, nedåt, framåt, bakåt - 2

Nytt besök hos distriktssköterskan idag. Jag gillar henne. Jag gillade än mer att den vältränade och alerta studenten hon hade med senast nu var utbytt mot en till synes förstående ny student i en kroppshydda kanske tom större än min. Ytligt av mig, men det kändes på nåt sätt som att hennes nickanden var mer instämmande på riktigt. Vi pratade om den mentala utmaningen och hon såg på riktigt ut att instämma i varje ord jag sa.

Resultatet fortsätter att förbrylla lika mycket som det bråkar. Ett ynka kilo på fyra veckor men fem centimeter mindre i midjan. Fråga mig inte hur det går ihop.

Vi bestämde att ses lite oftare, det är en bra trigger att ha mötena att se fram emot. Och hon lyckas nog allra bäst av alla just nu med att få mig att inte känna mig så misslyckad utan snarare lite åt andra hållet.

Det går framåt, om än långsammare än önskat.

 

Busy week

Alltså tröttheten! Jag vet inte om det var en tröst att i princip hela kontoret var ungefär lika trötta och sega idag. Ett större antal av oss på kontoret deltog i varierande fart i Blodomloppet igår, men jag har ju svårt att tro att det skulle vara orsaken. Jag och ett par andra idag dödströtta kollegor gick till exempel 5 km runt, och det hör inte till ovanligheterna för någon utav oss och borde inte ha knockat oss.

Glad jobbtrio!

De här gräsänka-dagarna jag haft sedan M åkte till Irland med jobbet på konferens i måndags har inte riktigt spenderats som jag hoppats. Jag hade tänkt städa, se film, pyssla i trädgården och ta någon tidig eftermiddag och bara vara hemma och softa med katterna. Istället har jag mest bara jobbat, jobbat, jobbat (problemen har som kommit och gått hela veckan) och så varit trött. Och gått blodomloppet, ett väldigt trångt och varmt sådant.

Ja, och så hade jag en rätt märklig intervjuupplevelse. Inte av den jättebraiga sorten heller. Men jag blev en erfarenhet visare och fick mer tydlig riktning kring vad jag vill.

Migrän och magnesiumbrist?

Jag minns inte om jag skrev om det men jag trillade på en artikel om en tysk studie kring migrän för ett par månader sedan. Forskarna hade hittat en eventuell koppling mellan migrän (eller vissa typer av migrän) och magnesiumbrist. Av de som studerades (minns inte hur många men åtminstone fler än ett tiotal, vilket det typ är i kvällspressforskning man kan hitta ibland) så hade ungefär hälften en ganska kraftig magnesiumbrist, vilket man började behandla med kosttillskott.

Eftersom resultatet beskrevs som väldigt lyckat så tänkte jag att jag ville testa. Sedan jag uteslöt (i princip i vart fall) hårdost från min kost hade antalet migränattacker minskat ganska kraftigt redan. Kvar var mest de stressutlösta samt de hormonrelaterade attackerna. Illa nog dock då jag ofta blir halvt oförmögen i flera dagar efter att ett anfall klingat av efter medicinen.

I forskningen användes ganska höga doser magnesium (runt 400 mg/dag) men jag nöjde mig med att försöka hitta en variant som i princip täcker dagsbehovet, eller just under, på 250 mg. Nu har jag tagit dem i drygt 2 månader och jag vet på riktigt inte om det är placebo eller faktiskt effekt men faktum är att jag märker skillnad. Två hormoncyklar har gått men jag har inte haft mer än lite svag antydan till migränkänning en av gångerna. Utöver det en mindre attack (utan aura och utan jag-tror-jag-skjuter-mig-känsla) som gissningsvis var stressutlöst. Och vanlig spänningshuvudvärk ett par gånger förstås.

Som sagt; ingen säker aning om vad som är vad men något tycks i vart fall ha effekt. Jag frågade distriktssköterskan, just när jag var på gång att börja, om det var nåt hon kände till och hon sa att hon hört om en koppling mellan migrän och magnesiumbrist men att det hursomhelst inte fanns någon som helst fara i att testa iallafall.

Så om någon liksom jag sitter efter en tortyrliknande migränattack och i halvpanik googlar efter något att förhindra migränattacker med så kan jag definitivt rekommendera dig att testa magnesiumtillskott. Och nej, jag är inte sponsrad av något särskilt märke, men det är burken på bilden som jag i vart fall använt. Andra märken funkar säkert minst lika bra...

Dead to Me

Jag började se en ny serie på Netflix i helgen, Dead to Me (2019). Den kom upp som ett förslag och så snart jag insåg att Christina Applegate spelar en av huvudrollerna så var jag förstås tvungen att kolla. Hon är, trots att hennes val/utbud av filmer/serier inte brukar vara de bästa, en liten favorit sedan länge. Även hennes motspelare, Linda Cardellini, gillar jag.

Jag hann se fyra avsnitt under helgen. Den passade rätt bra att ha på framför gåbandet. Men sådär superbra var den dessvärre inte. Inte än i vart fall. Den följer den vanliga utstakade linjen alldeles för troget. Som att den tryckt in alla förväntade utvecklingar och "överraskningar" man kunde komma på. Jag ska inte spoila för den som eventuellt vill se själv, men tänk dig att varje sak du tänker skulle kunna hända härnäst faktiskt händer så... Så ja, inte jättespännande. Men lite söt. Hade det inte varit för Applegate hade jag antagligen inte fortsatt förbi avsnitt två. Men vem vet, den kan ju faktiskt ta sig. Märkligare saker har då hänt.

Bra helg!

Att sitta en söndag och känna sig rätt nöjd med sin helg är en ynnest och jag borde ju alltid se till att det är så egentligen. Det krävs inte supermycket, bara att jag har fått pricka av några punkter på en tänkt to-do-lista.

Helgen har annars egentligen inte bjudit på så mycket spännande. En ensamdag med lite bakning och storstädning och idag en tur till svärföräldrarna och återvinningen. I princip. Ja, och så var Lil'sis här ikväll och blev bjuden på middag och glass, utöver att få med sig en stor låda med fröknäcke hem. Det blev totalt tre plåtar fröknäcke igår innan jag bestämde att det fick räcka. Och de har varit uppskattade. Blir perfekt som ett av mellanmålen på jobbet i veckan.

Testade (och modifierade förstås, som alltid) ett nytt matrecept också igår. Mest för att M blev senare hem än vad jag väntat så jag fick lösa middagen utan möjlighet till tilläggshandling. Och då blev det en ärt carbonara som jag sett dyka upp lite här och var på sociala medier. I receptet är den vegansk men då jag hade orimligt mycket philadelphiaost kvar från valborgsbaket så klickade jag i lite av den för att dryga ut havregrädden som annars inte riktigt räckte till. Jag la också till ett par klyftor vitlök som jag pressade i vilket blev väldigt gott. Och så är jag mer brydd om att använda så mycket ekologiskt som möjligt så min variant blev kanske inte riktigt "under tian portionen" som ursprunget. Men billigt ändå. Och oväntat gott! Rökt paprika ger verkligen fantastisk smak åt mat, en riktig favorit i kryddhyllan.

Men prova gärna receptet, det blev verkligen supergott. Och markerades som ett bra val i min mat-app vad gäller näringsinnehåll dessutom (med viss tveksamhet kring själva pastan då, vad gäller kolhydrater). Jag gjorde om det ikväll tills syrran kom och hade då hunnit handla under eftermiddagen så att det skulle räcka till några matlådor dessutom.

Nu ska jag strax göra min over night oats och ställa i kylen och vika sista tvätten så är jag sen hyfsat klar med den här helgen. Några avsnitt av The Good Wife väntar i sovrummet sen.