Cold Feet 2016 - funkar det?

Fyra avsnitt, dvs hälften, har visats av sjätte säsongen av Cold Feet, serien som plötsligt återuppstod efter 12 års bortavaro. Alltid en chanstagning att göra en sån sak, försöka komma tillbaka till den succé det en gång var, det kräver mod men framför allt skicklighet och fingertoppskänsla för vad som funkar och inte. Det kan lätt bli satir.

Men jag måste säga att över lag så är jag ganska nöjd och lite småimponerad än så länge. Cold Feet-känslan finns definitivt, seriens kärna med bitvis barnslig humor och mycket värme finns kvar. Karaktärerna har vuxit på ett verklighetstroget sätt och bekymren nu känns lika troliga som de gjorde för tolv år sedan. Till en början var jag lite tveksam till den äldre versionen av den tidigare så rappa och hyfsat obrydda Jenny (Fay Ripley) men efter en stund så inser jag att det visst är ganska troligt att åtminstone en utav dem vuxit upp till en lite för tantig 50-something kvinna som spenderar en stor del av dagarna med att längta till något mer spännande. Relationen till Pete (John Thomson) känns också äkta liksom att hon slits mellan att vilja ställa upp för honom och samtidigt se till sig själv.

På minussidan så skulle jag främst vilja säga att det är lite väl många tåtar ute, många historier att hålla koll på och alla är inte riktigt lika intressanta. Eddie (Art Malik) till exempel, känns helt ointressant och syskongrälet mellan Jenny och hennes syster om vem som ska ta hand om deras mamma känns inte heller så spännande. Det finns inte ens ett uns av humor i de här trådarna.

Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag gillar att de numera tonåriga barnen har en så väldigt otydlig roll däremot. Jag gillar Adams (James Nesbitt) son Matthew (Ceallach Spellman) tex och att han fått en mer tydlig roll ger en bra balans. Men det är klart, tanken är ju att det ska vara det forna kompisgänget som ska vara i fokus. Så ja, jag är lite splittrad.

Tråkigast (precis som tidigare) är dock David (Robert Bathurst) och hans förehavanden. Han är fortfarande ganska blåst och rätt oförskämt ego och jag känner ingenting annat än "skyll dig själv" om hans usla kärlekslösa äktenskap med hans forna skilsmässoadvokat Robin (Lucy Robinson). (Huga så hemsk jag är...)

Just det fjärde avsnittet tycker jag nog var det bästa hittills och jag hoppas att det fortsätter uppåt efter det. Det hände saker som definitivt öppnar för det i vart fall. Vi får väl se.

Aj

Från att tidigt på morgonen igår ha legat på köksgolvet och trott att jag var döende (och funderat över om kattorna skulle hinna börja tugga på mig innan M kommer hem fredag kväll) via en arbetsdag som ömsom var helt okej ömsom smärtsam så hamnade jag till sist på primärvårdsjouren halva kvällen igår. How fun. Mest troligt gallsten som spökar. Jag har aldrig varit ut för det förut och jag tror absolut att det kan bli värre än det jag upplevt men huga så hemskt. Just nu är det ok, det hugger lite nu och då och däremellan är det ett molande, men i övrigt känner jag mig mest ganska trött. Och har lite feberkänningar nu och då. Jag hoppas att det ger med sig. Jag fick medicin utskriven för att försöka häva det hela och uppmanades söka på HC om det kvarstår så att de kan göra ultraljud.

Så en lite såsig Sara har snurrat sig igenom arbetsdagen idag tills hon till sist bestämde sig för att kasta in handduken lite tidigt. Eller ja, en dryg timme tidigt i vart fall. Men tur var nog det; redan då jag for var det hällregn och blåst ute vilket gjorde hemresan på E4:an allt annat än angenäm. Men nu stormar det så att det känns som att huset ska lyfta. Katterna är som vanligt lite nervösa över oväsendet och ligger i samma soffa som jag.

Ja, hursom så hoppas jag att ssk och läkaren har fel som sa att förr eller senare slutar gallproblemen oftast med operation. Jag fick då lova att inte hålla mig borta "in absurdum", som sjuksköterskan sa. Och M verkar på riktigt oroa sig för första gången över att huset inte står så nära stan och att jag är själv i det på veckorna och vissa helger. Ambulansen hittar väl förhoppningsvis hit med, om det kniper, tänker jag. Men visst, det var inte superkul igår morse, det ska jag väl erkänna.

Lite spännande att efter att jag svarat läkaren på frågan vad jag jobbar med, stannade hon upp och log och sa "Gallproblem kan vara stressrelaterade, så..." Och så skrattade hon till och sa åt mig att försöka stressa mindre samtidigt som hon gjorde en min som att hon bett mig resa till månen.

(Och ja, jag har fyllt en extra skål med torrfoder till katterna, bara utifall att.)

Film jag sett...del 6

Nu börjar jag snart vara lite ikapp de filmer jag sett den senaste månaden eller så. Här kommer synpunkter på några till;

The Invasion of the Body Snatchers (1956)

På svenska förärad med det betydligt sämre namnet "Världsrymden anfaller". Ortens läkare, Dr Bennell (Kevin McCarthy), kommer tillbaka från en konferens och får veta av sin sköterska att flera av ortens invånare besökt mottagningen och verkat förvirrade, hävdande att deras anhöriga inte inte är sig själva. En gammal flickvän till Bennell, Becky (Dana Wynter), ber Bennell besöka hennes kusin som menar att hennes pappa inte längre är hennes pappa, så han följer med Becky dit. Långsamt dras de in i en komplicerad historia där ortens medborgare successivt verkar förvandlas till känslomässigt kontrollerade personer vars uppdrag är att få alla andra att ansluta sig till deras grupp.

Med 60 år på nacken är det förstås komiska "effekter", inte minst de utomjordiska kokonger som mest liknar målade frigolitbitar, men faktum är att spänningen ändå byggs upp ganska effektivt och blandat med det engagerade skådespeleriet och charmen blir resultatet riktigt bra. Nu återstår att försöka hitta igen remaken från 1978 med Donald Sutherland i huvudrollen som ska vara än bättre. Men betyget på denna blir 3/5.

Kevin McCarthy

Den Allvarsamma Leken (2016)

En kärlekshistoria i flera akter, är väl det bästa sättet att beskriva den här berättelsen, skapad 1912 av Hjalmar Söderberg. Arvid Stjernblom (Sverrir Gudnason) är den unga mannen som lämnat glesbygden för att skapa sig ett förhoppningsvis framgångsrikt liv som journalist. Han träffar Lydia Stille (Karin Franz Körlof), en konstnärsdotter och de inleder en relation. En relation som dock inte kan bli något då Arvid inte har råd att gifta sig, en relation fel i tiden, med andra ord. År senare möts de igen, då har båda barn och är gifta på varsitt håll och inser att dragningskraften fortfarande finns kvar.

Söderberg (en favorit från ungdomens ivriga läsperiod) i kombination med Pernilla August som regissör kändes som en lovande kombination. Och det hela började väldigt bra. Men tempot var för långsamt, historien blir för repetitiv och jag lyckades till och med störa mig på musiken (pianoslingan som återkom alldeles för många gånger). Så nej, för min del så blev det inte alls den lyckade film jag hade tänkt mig. Mycket mer än godkänt blir det inte, 2/5. (Bio)

The Drop (2014)

Bob (Tom Hardy) jobbar som bartender på en pub i Bronx tillsammans med den förre ägaren "Cousin Marv" (James Gandolfini, hans sista film tyvärr). Marv ägde tidigare puben själv men tvingades sälja den till nån lokal kriminell ledare som använder puben som "Drop off"-ställe, dvs pengar lämnas bl.a via dolda hål i bardisken och hämtas sen av ägarens anhängare. No questions asked. När puben blir rånad en kväll kräver ägaren tillbaka pengarna från Marv. Bob försöker hålla sig på avstånd från affärerna men ser hur Marv blir alltmer indragen i dåliga saker.
Parallellt hittar Bob en misshandlad hundvalp i en soptunna som ägs av en tillbakadragen och misstänksam kvinna, Nadia, (Noomi Rapace). Han är ovan med hundar medan hon arbetat med dem så han får lite hjälp med sin hittehund och successivt kommer de varandra närmare. Samtidigt dyker även en man som visar sig tillhöra Nadias förflutna upp runt omkring Bob allt mer.
Det här är en lugnt berättad historia utan onödiga musikpålägg eller förskönande omständigheter, ganska mycket i linje med hur andra Dennis Lehane-böcker (den här baseras på en novell kallad Animal Rescue) gestaltas. Inga onödiga känslor, vilket speciellt Tom Hardy är riktigt bra på. Hans ansikte utstrålar just inte mycket i filmen, till en början störde det mig men sen gillade jag det. Det blir framför allt väldigt svårt att veta riktigt vart man har honom. Över lag är The Drop en välspelad film (även Matthias Schoenaerts som Deeds är bra) och den är riktigt spännande och svår att förutse. Men lunken blir kanske lite väl och jag tappar nästan intresset lite mot slutet och börjar sakna bara lite mer känslospel. Allt som allt en helt okej thriller, 3/5.

Höstlördag

Lördag på favoritplatsen med en favoritmugg

En hel helg utan planer. Skönt på många vis men också med en viss risk för en överdos av egentid. Inget problem i vanliga fall men ibland uppträder ett läge där jag inte har lust att vara själv men inte heller vill umgås med någon. Det är då man behöver de där personerna som man kan vara ensam med. Några sådana personer finns dock inte i sikte idag och jag har heller inte gjort någon större ansträngning att ändå hitta på nåt särskilt att göra. Jag tror jag nöjer mig med mig själv och två väldigt nöjda-över-att-matte-är-hemma-katter, som dock sover mest hela tiden.

Det är förstås inte så att jag inte har att göra. Gräsmattan behöver fortfarande klippas den där sista gången (så mycket att jag tom drömde att grannarna var ute efter mig inatt), jag behöver fixa till planteringen i pallkragarna jag inte fått klart och ställa in saker för hösten/vintern. Inne behövdes det dammsugas för länge sedan och jag kanske skulle bytt de där köksgardinerna jag köpte för ett halvår sedan...

Men jag tvättar i vart fall. Och ska nog plocka fram jobbdatorn och lägga in en schema jag inte hann men lovade fixa veckan som gick. Och möjligtvis ta en promenad i grådasket som är utanför. Söndag låter väl som en bra dag att städa och trädgårdsfixa på, inte sant?

Film jag sett...del 5

Jag har haft tillfälle att se en del film igen och det börjar rent av kännas som att den här hösten kan bli precis som filmtät som den borde vara.

Love & Mercy (2014)

Med föräldrar som var unga på 60- och 70-talet så har jag förstås växt upp med en massa musik från den tiden. The Beach Boys var väl inget stort inslag, men de fanns absolut med och pappa hade Surfin' Safari och Pet Sounds på LP. Vad som pågick bakom framgången hade jag däremot ingen aning om, förrän när filmen om Beach Boys Brian Wilson kom ut.

Filmen handling börjar i mitten av 60-talet med en av Wilsons (Paul Dano) ångestattacker som föranleder att han övertygar sina bandkollegor om att det bästa är att de turnerar i Japan själva medan han stannar hemma och skriver musik. Hastigt får vi följa hur de psykiska problemen blir allt större och hur de samtidigt tycks bidra till hans musikaliska udd och 'genialitet', om man så vill. Han tar in hundar i studion och tvingar musiker till oändliga omtagningar.

Parallellt får vi följa Wilson 20 år senare, då spelad av John Cusack. Wilson är ett uppenbart vrak som inte riktigt verkar veta vad som är verkligt, som har förlorat sin familj och sin framgång och som ständigt övervakas av en psykiater, Dr Landy (Paul Giamatti) som också utnämnts till hans förvaltare. Han träffar en bilförsäljare, Melinda (Elizabeth Banks), men deras relation förhindras av de som numera har Wilson i sin kontroll.

Å ena sidan ser vi en man som sakta bryts ner av psykisk ohälsa i kombination med droger, å andra sidan en variant av samma man som gör sitt bästa för att försöka plocka ihop fragmenten av sig själv och komma tillbaka till livet. Ett smart drag av regissören Bill Pohlad på många vis. Min tveksamhet finns i Cusack vars prestation känns väldigt mycket "Cusack". På sätt och vis är han bra i just såna här roller, men å andra sidan känns hans version av Wilson så långt ifrån den smått briljanta såväl som obehagliga versionen som Dano gör så jag har lite svårt att få ihop det till samma person. Men över lag är det mycket känsla i filmen, den är snygg och märklig och den glättiga strandmusiken blir en bra kontrast för att det inte ska bli alldeles svart. Betyget blir 3/5. (Viaplay)

Florence Foster Jenkins (2016)

Det har blivit ganska många biopics för min del det senaste och det här är ytterligare en. Florence Foster Jenkins (Meryl Streep) var en mycket förmögen kvinna som med hjälp av sina pengar och människor som brydde sig om henne lyckades leva ett väldigt lyckligt och utåtriktat liv trots att hon smittades av syfilis av sin första make. Efter några år som pianolärare i New York träffade hon en brittisk skådespelare vid namn St Claire Bayfield (Hugh Grant) som hon inledde en relation med. Samma år ärvde hon sin stora förmögenhet av sin far och kunde börja leva som hon önskade.

Det är just där filmen startar. Vi blir bekanta med "Lady Florence" och hennes för den tiden ovanliga relation till en man som på riktigt verkar älska henne bortom rikedomen. Hans relation, kärleken till trots, verkar på många sätt vara hans heltidsarbete. När Jenkins somnat på kvällarna promenerar han hem till sin lägenhet och sin flickvän och gör sitt bästa för att finnas till hands även där.

Så önskar Lady Florence leva ut sin barndomsdröm. Till en början handlar det bara om att ta sånglektioner men då alla runtomkring, delvis motiverade av pengar som Bayfield sticker till dem så snart det behövs, överöser Florence med beröm ser hon sin möjlighet och bokar en stor scen att framträda på. Kruxet? Hon kan inte alls sjunga. Den anlitade pianisten (överraskande bra spelad av Simon Helberg) oroar sig för sin karriär medan Bayfield svettas över att Florence inte ska tas emot som den stjärna hon själv tror sig vara.

Den stora behållningen är Meryl Streep, som i allt hon gör. Hon är fantastisk och jag kan inte förstå hur hon och de övriga lyckades hålla sig nog för att få till sångscenerna. Hugh Grant och som sagt Simon Helberg gör också riktigt fina insatser och tillsammans med en bra regi av Stephen Frears (som också gjort The Queen och Philomena tex) och ett snyggt foto och scenografi så blir det en mindre njutning att se. Liten dipp i tempot mot slutet kombinerat med nästan-en-överdos av feelgood drar ner betyget lite lite, men en svag 4/5 skulle jag nog ändå ge dem, mest för känslan och det proffsiga skådespeleriet. Under filmens gång brottades jag lite med tanken om det verkligen var rätt att försöka upprätthålla charaderna kring Florence, och den tanken följer mig än. Harmlöst? Kärleksfullt? För egen vinning? Ja, jag vet då inte svaret. (Bio)

2 gånger 3 är väl nästan en vana?

En ordentligt trött Sara sitter framför tv:n och Idol. Det är inte jättespännande eller jättebra, än, men det kanske kan bli. Det känns lite svagare än förra året, men jag tror att det kan ta sig. Jag tycker ju att det är som bäst och roligast när det är de riktigt duktiga kvar. Eller ja, jag har ju bara sett ett år förut, med undantag för lite sporadiskt allra första året. Men det funkar ganska bra som underhållning när hjärnan är överhettad.

Jag har simmat med Lil'sis idag och vi konstaterade båda att det kändes väldigt enkelt idag. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, men det kändes stor skillnad mot första gången för bara 3 veckor sedan. Till och med ryggen känns starkare redan; en jätteskön känsla! Det är inte så svårt att bege sig heller när vi är två som kan motivera varandra. Ingen av oss vill ju vara den som ger upp, så det är bra. Sen att jag får lite kvalitetstid med världens bästa syster, det är en fin bonus. Två gånger i veckan bokar vi in och på sikt tänker jag att det kanske kan bli än mer. Och känns det lika enkelt på fredag så kanske det är läge att utöka de 1000 meterna lite. 

Och den där ångesten över att vara på badhuset har faktiskt släppt ganska mycket. Jag är fortfarande obekväm i duschrummet (vars läskiga golv alltid känns lite slemmigt av nån anledning) men i övrigt känns det helt okej. Jag kan definitivt konstatera att det är ganska ont om välslimmat folk på badhuset, bortsett badvakterna då. Det är ganska stor spännvidd på kroppsstorlekarna och det känns faktiskt riktigt frigörande på nåt vis. Så har jag då aldrig känt på ett gym tidigare. Jag kommer förhoppningsvis stanna på badhuset, med andra ord. Jag hoppas att jag ska få lite synligt resultat om ett tag också.

Höstnytt på TV

Nya säsonger har eller är på väg att starta, detsamma gäller förstås för en enorm mängd med nya tv-serier. Vissa överlever inte ens halva sin första säsong innan de kapas, vissa får kanske en säsong men alla skapare bakom lär hoppas på att just deras skapelse kommer att bli nästa GoT, Mad Men, Friends osv. Jag har inte orkar kika igen så många listor med nykomlingar men har ändå lyckats fastna vid några som jag tänkte dela med mig av:

Speechless

Trailern känns väl egentligen lite sådär men jag har ju en soft spot för Minnie Driver sedan evigheter så det är egentligen huvudanledningen till att serien hamnat på min lista. Dessutom gillar jag John Ross Bowie (Kripke i TBBT) och tror att det kan finnas något i den här serien trots allt. Vi får väl se.

Pitch
Jag har inte följt så många sportserier men här är i vart fall en som fångade mitt intresse. Kanske är det A League of Their Own (1992) som spökar men jag ser i vart fall fram emot att ge den här baseball-serien en chans. Sådär väldigt nytt känns väl inte upplägget men jag hoppas att det kan bli bra.



This Is Us
Det har kommit några serier som sagts kunna fylla tomrummet som en av mina större favoriter, Parenthood (2010) lämnade efter sig när den slutade förra året och här kommer ännu en. Jag har ingen direkt superkänsla för trailern men det kan absolut finnas nåt där.  Jag kommer att ge den några avsnitt.



Crisis in Six Scenes
Så tills sist Woody Allen som vid 80 års ålder bestämde sig för att göra en tv-serie som utspelas i amerikanskt 60-tal. Jag har ju en viss förkärlek till hans filmer men de senare verken som han själv skådespelar i är inga favoriter just av den anledningen. Hans skådespeleri är väldigt begränsat. Här väljer han åter att spela en av huvudrollerna själv så jag är mycket skeptisk. Att han valt Miley Cyrus till sin "unga kvinnliga stjärna" (det är alltid en sådan) gör mig inte mer övertygad, men jag överbevisas gärna.



Några nykomlingar jag missat?