En dag kvar

Bland det bästa jag vet, som en personlig knasig tillfredsställelse större än vad den kanske borde vara, är att få kasta post-its med kom ihåg-noteringar, stryka på to-do-listan eller flytta undan mejl från inkorgen till rätt mapp då det som ev ska fixas är fixat. Det är en så himla skön känsla!

En sån dag har jag haft idag. Till em-fikat så reflekterade jag just över att det kändes som att jag haft den glädjen ovanligt mycket idag. Tills jag kom på att jag ju var på jobbet före halv sex i morse eftersom jag skjutsade M till morgontåget. Så 2,5 timme extra gör ju förstås en del, inte minst när den första tiden är alldeles allena på kontoret. Så en riktigt bra dag på jobbet med andra ord. Och så lämnade jag en liten torsdags-lista över det som måste vara klart när jag går hem imorgon.

Sen är det semester! I flera långa dagar! Det känns både behövligt och skönt, hur mycket jag än gillar mitt jobb. Lite återhämtning är inte fel.

Snart ledigt

Nedräkning till julledigheten nu. Skönt, det är i ärlighetens namn lite som att jag kopplat ur lite redan. Skönt att inte köra fullt spett rakt in i mål så jag har faktiskt flyttat ett par möten jag tänkte haft före jul till efter istället. 

Idag hade vi bjudit in alla brukare med assistenter på julfika och det blev riktigt trevligt. Många glada miner, spännande tipspromenad och så fick alla med sig en julklapp hem när de fikat sig fulla av sötsaker. Typisk bra aktivitet att ha sista veckan före jul, mysigt och bra påminnelse om varför assistans är så viktigt. Imorgon ska jag fara på en liten turné bland mina sju arbetsgrupper och lämna lite godsaker till dem inför jul; en annan typiskt bra aktivitet sista veckan. Kul att få glädja med så lite. Jag hinner ju inte träffa alla medarbetare men de som råkar vara i tjänst i vart fall. Och brukarna förstås. Bara en sån sak. Sen väntar lite administration, förbereda så att det ekonomiska bokslutet går att slutföra snabbt eftersom det stänger vid lunch min första arbetsdag efter ledigheten, ett personalmöte och så ska jag ta beslut i en rekrytering. Det blir nog en bra vecka det.

Extra trevligt då att komma hem till ett hus som inte var tomt på människor. M är hemma pga en intervju han har imorgon och det var mysigt att komma hem till någon mer än katterna (inte fy skam det heller förstås). Ovant dock.

Oanständigt ju!

Men hallå! Nån måste tala om för min kära kattpojke Charlie vad "inavel" betyder. Och kanske dra lite om blommor bin för både honom och brorsan hans samtidigt. Klart att jag visste att det kunde ske men jag var inte riktigt beredd ändå när jag såg tendenserna plötsligt. Jag kan säga att jag fick bråttom att hämta ett p-piller till syrran Nemi (som verkar rätt ovetande ännu, trots allt). Imorgon ringer jag och bokar in fler kastrationer...

De blev 7 månader gamla i måndags, lite som att ha tonåringar hemma med andra ord. Huga.

"What? Me? Fake news!"

200k!

Såg just att den här lilla spretiga bloggen passerat 200.000 sidvisningar för ett tag sedan. Rätt häftigt, även det förstås är småpotatis för andra bloggar. Snart 12 år sedan jag drog igång, en hel evighet sen. Så mycket som är annorlunda idag.

Tillbaka i pölen

Men mini-heja mig idag; jag har äntligen varit åter på simhallen igen och räknat vändor. Eller ja, det tappade jag bort rätt snart så apple watch fick göra jobbet åt mig. Men hursom så känns det som en liten vinst.

Igår funderade jag över om jag kunde känna igen det ryggonda och kom fram till att det var samma känsla av trötthet och ömhet som jag återkommande hade innan jag började äta bra och träna, dvs simma. Så slog det mig att det var fem veckor sedan jag var där. Jag tappade som bort simningen lite då. Till viss del byttes den ut mot badminton och stunder på gåbandet, men det blir ju inte riktigt samma sak för ryggen, när jag tänker efter. Kanske behöver min rygg den träningen för att stärkas och orka?

Så då bestämde jag att jag skulle skärpa till mig och återgå till det klordoftande livet. Sagt och gjort; idag simmade jag 924m (bassängen var delad pga simsällskapet och det som återstod var 22-meterslängder åt oss övriga dödliga). Och det kändes så bra i ryggen! Ända tills de sista minutrarna när jag plötsligt blev trött och kände hur jag säckade lite. Så då gav jag mig, tidigare än vad jag brukar men jag måste ju starta om lite.

Hoppas att det känns lika lyftande imorgon som idag. 

Knasreträtt och ostälskare

Trots kort natt och väldigt tidig morgon idag så måste jag säga att jag haft ångan uppe bättre än jag brukar såna här måndagar. Jag borde ha varit död vid det här laget, men inte då. Nu har jag förvisso försökt hålla lite fart sedan jag kom hem också; kokat lakritskola, lagat middag och gjort ett par matlådor, röjt i köket och allmänt pysslat runt lite. Men nu är det sängläge. Jag tänkte jag skulle kolla in ett par avsnitt av The Crown på Netflix. Jag har lite längtat efter det hela helgen men då M inte sett första säsongen så har jag snällt väntat. Imponerande tålmodigt, om jag får säga det själv. 

Dillorna finns kvar, kanske lite avmattade i styrka. Det slog mig idag att jag kanske förefaller hålla på att tappa greppet, men riktigt så är det inte, not to worry. Jag har alltid, sporadiskt och periodvis, haft såna här hjärnhyss för mig och det brukar komma som ett brev på posten när något annat är i omak. För mycket stress, känsla av otillräcklighet, oro för någon/något etc. Men, därmed inte sagt att det inte nån gång kommer att vara något som är "på riktigt".... Just den känslan spökar ganska mycket och jag väljer att sätta ord på det och stå upp för att det är så. Kanske kan det vara till igenkänning eller tröst för någon annan, fellow nutcase.

Om inte annat så har jag mina ligister som håller mig i verkligheten. Det är ju inte fullt klart i vardagsrummet än (men mycket bättre, lite pysslande och dammande osv så blir det bra) så jag förstod först inte riktigt vad jag såg vid mina fötter under vardagsrumsbordet ikväll. M åt pepparkakor med ädelost på tub i helgen och jag minns att han satt och matade ett par ivriga småsvansar med innehållet. "Nu räcker det för de små magarna", minns jag att han sa. Men tydligen var det någon som tyckte han hade fel. Hur de hittade tuben har jag ingen aning om.

Deras sylvassa tänder har lyckats bita sig igenom metallen och jag bara ryser vid tanken. Knaskatterna mina.

System overload

Men jösses vad den här hjärnan slagit över den här veckan. Totalt! Under fredagen så vittnade känslan i huvudet om att det jag haft under veckan är migrän. Den där "efterskalvskänslan" var supertydlig så gissningsvis är det nåt slags märkligt migränanfall jag haft. Jag drog mig till minnes att jag fick aura-känsla redan i måndags under ett medarbetarsamtal men den väntade migränsmällen kom aldrig då. Så det blev väl nån slags outslagen variant. Eller så motades det delvis bort av de värktabletter jag tagit under veckan.

Hursom, det nojade till mitt huvud och så googlande av dumma saker som stämmer överens med annat har skapat total overload. För andra natten i rad har jag nu drömt virriga cancerdrömmar i vilka jag stressat runt med ett timglas i bakgrunden som alldeles för snabbt rann ut.

Jag kanske borde följa ett gott råd jag fått från både en kollega och M och kanske boka en tid på hälsocentralen och få chans att vädra mina orosmoln och diffusa symptom så att de antingen får ett namn och en strategi att motverkas, eller bara kan läggas till historien.

Det brukar ju vara något annat bakom såna här "episoder", det vet jag ju. Jag drar mig till minnes att jag just före jul förra året till sist hamnade på en akuttid efter att ha haft en massa migrän (och då hjärntumörsångest) som jag inte låtit vila ut, tex. Det är mycket saker som ska summeras och göras klart, jag drivs av en önskan att få lägga saker till handlingarna, och det kanske stressar mer än nödvändigt. Sen är det väl det här med jul och familjehögtid och förväntningar, minnen, familjedefinitioner osv som fortfarande inte riktigt är så pass kompis med mig som jag trott. 

Det kommer en januari också snart, visst?