Lästips!

På tal om filmen nedan så kan jag rekommendera den här intervjun med Eddie Redmayne i The Telegraph. Jag har sett honom i tv-intervjuer och han verkar vara en ödmjuk och målinriktad skådespelare. Jag gillar honom och ser fram emot fler spännande roller framöver. Inte minst den kommande prequel Harry Potter-filmen förstås.

The Danish Girl (2015)

The Danish Girl (2015) i regi av Tom Hooper marknadsförs som en sann historia. Det är bara delvis rätt och det faktum att man valt att basera filmen om den verkliga, mest troligt första, transpersonen som genomgick ett könsbyte, på en roman om den samma istället för den egna självbiografin, kan ha varit ett felaktigt beslut. Nu har jag inte läst någondera av böckerna, men efter att i efterhand ha läst på om Lili Elbe/Einar Wegener så förstår jag att inte jättemycket stämmer.

Till att börja med känns filmen mer baserad på hustrun Gerda Wegener och dessutom gestaltas paret som att de vore 20-nånting, medan de i själva verket var en bra bit över 40 när filmens huvudsakliga händelser inträffade. Utöver det pratar samtliga (vilket till majoriteten består av danskar och tyskar) engelska, som tur är utan fånig brytning men det stör mig ändå till en början.

Efter den ganska kritiska inledningen vill jag ändå säga att filmen var svår att inte tycka mycket om. Alicia Vikander som Gerda och Eddie Redmayne som Lili/Einar utgör ett fantastiskt par på duken. Visst blir Einars förvandling till Lili lite av en kvinnokarikatyr stundvis i sin väldiga skörhet och nästa extrema 'femininitet', men jag kan samtidigt inte säga att det inte kan ha varit just så. Gerda framstår som den starka och bär inte bara Lili och sitt allt mer trasiga äktenskap utan i stort sett hela tillvaron på sina tunna axlar. Hennes pressade situation är kanske den som kommer fram allra tydligast och som också bär filmen många gånger. Jag har svårt att se Gerda som en biroll just därför.

Tom Hooper har tidigare gjort mig tårögd framför vita duken med A King’s Speech (2010) och Les Miserables (2012) och även om han nästan lyckas även den här gången så håller jag nog båda de nämnda föregångarna högre än den här sammantaget sett. 

Sammanfattningsvis vill jag säga att miljöerna är fantastiska, skådespeleriet är välförtjänt Oscarnominerat och manuset är bra. Men kanske är det känslan av att för mycket är uppdiktat och inte riktigt på riktigt som stör mig. En känsla jag alltså fick bekräftad i efterhand.

Betyget är svårsatt, men jag tror att jag landar på 3,5/5 till sist, men skådespeleriet är värt mer än så. Jag skulle inte bli förvånad om Redmayne får sin andra Oscar om ett par veckor, extra kul förstås om Vikander kan glida in och ta motsvarande för sin "biroll", men det känns mer osäkert.

Bästa familjen!

De två svansarna saknar mig kanske förstås när jag är iväg om dagarna. Och det märks lite att jag farit före sju på morgonen för att komma hem mer än 12 timmar senare. De har varit lite stökiga och rent av bråkat om min uppmärksamhet. Och så snart jag börjat göra mig i ordning för sängen så har de redan lagt sig till rätta där och väntat in mig. En hand på varje katt ska det vara. Inte alltid helt enkelt beroende på vart de lagt sig. Men rätt och rättvist ska det vara! Sötsvansarna. Världens bästa sällskap och oerhört skönt att ha några som väntar hem mig på kvällarna.

Imorgon kväll blir familjen troligen fulltalig igen. Myshelg hemma coming up!

Uppdatering

Lite tyst från mig den här veckan, men jag lever och mår väl. Jag har verkligen en fullspäckad vecka och har inte varit hemma före klockan sju nån kväll hittills. Men när möten fyller dagarna så blir det andra som också måste göras kvar till efter kontorstid. Medarbetare som har behov av att prata eller kolla saker, mejl från företrädare som jag vill svara på eller papper som måste in till försäkringskassan i tid. Fler möten som ska bokas och vikarier som ska planeras in i vakanser. Jag tycker det kan vara rätt skönt att vara kvar på jobbet när de flesta eller alla andra gått hem. Det är tyst, jag kan prata ostört i telefon och jag hamnar gärna som i en andra andning och blir effektiv, av någon anledning. I ett par timmar i vart fall. 

Och hade jag inte gillat mitt jobb så hade det aldrig varit samma sak förstås. Jag tycker om att tex få ge tid till medarbetare som vill ventilera. Idag hann jag med två långa samtal innan klockan var halv sju och det kändes dags att fara hem. Fina medarbetare har jag också som båda i respektive samtal efter en stund kom på vad klockan var och genast uppmanade mig att fara hem. 

Nästa vecka blir lugnare med möten. Då ska jag inte plussa på flexkontot lika mycket. För även om jag gillar att jobba så måste jag begränsa mig lite också förstås. Det har varit svårare sedan jag pendlar själv; ingen annan som jag ska passa tider med. Jag har ju funderat på att börja åka buss (jag måste fortfarande köra bil ca 7km), då måste jag passa de tiderna hursom, det kanske vore bra.

Långt inlägg om ingenting! Snart är det helg hörrni!

Måndagströttma

Jösses, måndagströttheten har nästan slagit ut mig i eftermiddag. Jag skulle egentligen hålla i en heldagsutbildning med en personalgrupp men var tydligen effektiv så jag kunde återvända till kontoret ett par timmar tidigt. Sen några telefonsamtal, svara på högen med mejl (imponerande många som hinner trilla in under 5 timmar...) och en genomgång med rehabhandläggaren innan jag halkade mig ut över parkeringen (det är på riktigt ishalka över hela länet idag) och for hem, via pelletsinköp och mathandling. Puh!

Nu har jag kickat igång pannan, utfodrat hungriga svansar, lagat mat, ätit sagda mat, startat diskmaskinen och stoppat i mig en hel semla, vilket jag ångrar en del nu. Gjort är gjort (den var fö väldigt god) och allt jag egentligen bryr mig om nu är att ställa mig i duschen och sen lägga mig under täcket och somna framför "8 out of 10 cats" på youtube.

Ytterligare en överplanerad vecka med möten i stort sett från 8-17 varje dag. Snudd på. Men det är bara att köra, så länge jag har fart är det bara roligt, det är på kvällen som jag däckar som en säl och inte orkar få ut något produktivt av. Nästa vecka ser betydligt bättre ut. Så är mitt jobb och det är väl en del av charmen. Så nu kör vi! Fast först dusch och sömn alltså...

Shetland (2013)

Jag kan ha tjatat om det förut, men visst ser ni Shetland (2013)? Tredje säsongen visas på fredagskvällar på SVT just nu och det är olidligt spännande. Utöver det ruggigt charmigt på nåt vis, jag blir alldeles sugen på att fara till Shetland även om det egentligen mest verkar vara långdragen (vacker) landsbygd och lurigt, mordbenäget folk som bor där. Och på tal om charm så är det förstås omöjligt för en ginger-fantast som undertecknad att inte tycka att Douglas Henshall bidrar med en hel del av den varan (om än en något halvbister sådan). Hans kollega "Tosh" (Alison O'Donnell) är å andra sidan också en del av det som gör serien så sevärd. Så gillar du kriminalserier á la UK så är det bara att bänka sig!

Cinderella (2015)

Jag är ganska svag för sagor. Både fantasy såväl som klassiska sagor, kanske tom en viss övervikt åt det senare. Men trots det var jag lite skeptisk och frågande till filmatiseringen av Askungen och undrade om det verkligen fanns ett behov av en ny. Tills jag såg att Kenneth Branagh, en liten husgud när det kommer till mer klassiskt drama, stod för regin.

Och Cinderella (2015) har ganska mycket av Branaghs berättande i sig. Det nästan barnlika berättandet där saker är lite svart/vitt. Som bara fungerar i sagan eller teatern egentligen.

Castingen är relativt okänd men innehåller några roliga överraskningar. Som Cate Blanchett som den elaka styvmodern tex, eller Helena Bonham Carters väldigt passande gestaltning av den goda fén. Också Stellan Skarsgård dyker upp i en inte riktigt lika spännande biroll. Huvudrollen som Askungen (eller Cinder-Ella) görs av Downton alumnen Lily James som passar bra som den evigt perkiga och goda Ella. Även en av styvsystrarna har Downton på sin cv; Sophie McShera.

Historien följer sagan utan större överraskningar. Men den är ganska tekniskt/scenografiskt välgjord och jag gillar speciellt de fina effekterna som känns, om än inte så påkostade, men genomtänkta och sagolika. Askungens snudd på naiva styrka och tro på godhet görs bra och även om jag inte riktigt köper den akuta kärleken till den ganska bleka prinsen så funkar det. Fast lite knappt. Prinsen (Richard Madden) tar ner betyget och det är ju lite svårt att inte erkänna att Frost-brudarna slår Ella ganska rejält vad gäller förebild 2015. Man kunde helt klart ha hottat upp berättelsen lite lite. Men, jag är svag för konceptet, som sagt, vilket snudd på plockar upp betyget ett snäpp. Ska jag vara ärlig, och det ska man ju, så blir det dock bara 2,5/5 i betyg.