"But if you never try you'll never know, Just what you're worth"

Sitter och halvkikar på House. Vet inte om jag egentligen har förstått dess storhet. Om den har någon. Känns oftast som samma sak. Någon/några har symptom av något slag som Dr House och hans underläkare ska, likt värsta detektivarbetet, härleda till en oftast ovanlig diagnos. Och de lyckas typ alltid. End of story. Eller jo, uppe på det är Dr House otrevlig, överlägsen och haltande. Men tydligen charmig, enligt vissa? Ja, jag vet inte. Jag har nog inte förstått all the fuzz. Föredrar nog alpina VM istället. Även om jag blir så nervös att jag får ont i magen.

Har hamnat i en ny släng av handlingsförlamning igen. Grubblar mest en massa. Fryser på nåt konstigt sätt och känner mig tung i huvudet. Undrar om jag håller på att bli sjuk eller om jag bara är lite låg. Eller nåt.

"Lights will guide you home
and ignite your bones
And I will try
to fix you"

Magnifik låt, "Fix you". Jag önskar att någon ville sjunga den för mig. Fast Coldplay gör det ganska hyfsat via ipoden också... Tyck om varandra!

Hjärnspöken

Ända sedan jag vaknade idag, typ 40 sekunder före klockan rinde vid 14-tiden, av att något bankade inne i huset, har jag haft en olustig känsla. Som att någon är här. I källaren eller nåt. Skitskumt. Jag brukar inte vara nojig, men jag har inte vågat mig ner dit än. Har dock konstaterat att ytterdörren är stängd och låst och att det inte finns några tecken på att nån obehörig öppnat den, låst den bakom sig och satt sig nere i källaren. Alltså, jag VET att ingen är här mer än jag och kissarna, men jag kan inte bli av med känslan.

Ibland, och ganska ofta senare tid, har jag en känsla av att jag inte finns. Eller att jag iaf kanske inte finns. Att jag bara existerar som en tanke. Har ni känt så någon gång? Kanske inte.

Back in real world hopar sig disken. Känns som att jag inte gör annat än att samla disk, plocka i maskinen och ur maskinen, och så om igen. Eller samlar smutstvätt, tvättar, hänger, viker och sen samlar upp den igen. Saker går bara runt. Ingenting går framåt.

Mia och Daniel är på en försenad bröllopsresa i Thailand. De åkte i lördags. Hoppas verkligen de får det bra. Tror de behöver en paus från vardagen de med. Önskar att jag kunde åka någonstans. Vet inte riktigt vart, och det spelar nog egentligen inte så stor roll. Bara få lite ombyte, se något annat. Slippa samla disk.

Känns som att jag har ett hål någonstans. Nånting saknas.

Kattvurmarblogg

Efter totalt 15 timmar av sömn under ett dygn så mår jag nu ganska bra. Trots att jag varit uppe sedan fyra imorse. Ser fram emot en mysdag med kattorna. Tänkte passa på att lägga upp lite bilder på bloggen. Det känns som att det var ett tag sedan.

Det fortsätter att vara snuskigt kallt ute. Det ÄR mysigt, men det är kallt också. Hämtade tidningarna förut och var säker på att jag inte skulle kunna blinka ever again. Jag tog några bilder från fönstret som experiment häromdagen då det inte var riktigt lika kallt, men blåste och toksnöade.


Det som syns i kanterna är dels fönsterkarmen, men också iskristaller som bor på fönstret. Hade jag valt längre slutartid hade ni tydligare sett de enorma snöflingor som föll. Men orkade inte hämta stativet.



Den här ser kanske något mer dramatisk ut, man nästan se hur det blåser kallt. Det är utsikten mot skäret/havet från övervåningen. Innan vi flyttade hit stod det en massa träd där, men nästan alla kapades ned för att skapa bättre utsikt. Speciellt motorsågsgrannen är galen i att kapa träd, han vill kapa de som bor på vår tomt, men jag tycker träd är vackra också. Varför bara ha ett kalt landskap jämt? Och så måste ju fåglarna bo någonstans.

Nu blir det en kavalkad av kissebilder. Passade på när de fått fisk i helgen och var lite lagom dästa och inte orkade rymma ifrån mig. Inga bilder på Mina dock, men det kommer. Hon är svår att ta på av två skäl; dels är hon kolsvart med gula ögon, dels så bor hon nästan jämt i mitt knä...

Först lite modellbilder på Smilla. Faktum är att jag tror att hon gillar att vara med på bild. Hon är ganska bra på att åma sig när kameran kommer fram. Och jag menar, varför skulle hon inte? Hon är ju världens finaste Smilla. Passar väldigt bra i vår röda 80-tals snurrfåtölj, inte sant?










Hon blir sju år till sommaren. Tänk att vi varit ett team så länge... Jag ska snart koppla in scannern så kan jag lägga upp bilder från dess att hon var ett litet ulldjur och låg i bokhyllan och sov...




Rosa (Litenfis) däremot är inget fan av kameran. Hon blir alltid väldigt besvärad, så jag försöker att inte fota henne för ofta. Hon börjar gäspa kopiöst och slicka sig kring nosen, som ni ser ovan. Sen försöker hon med olika tekniker får mig att gå. Hon ignorerar i hopp om att jag ska tappa intresset...






Eller bara försöker stirra lite halvargt/surt för att jag ska inse allvaret, eller nåt. Hon blir sex år i sommar. Min lilla tofskatt. Hon sover oftast på sängen, som på bilderna, alternativt vill hon att man ska lyfta upp henne i nåt överskåp eller ovanpå garderoberna så hon får vara i fred. Hon är social, men på sitt eget vis. Hon kommer alltid och hälsar om det kommer gäster.

Läste i någon av kvällstidningarna att man gjort undersökningar som visar att kvinnor föredrar sina katter före sina män. No surprices there! Katter är kanske inte trogna på samma självutplånande sätt som hundar ibland kan vara, men de är trogna och tillgivna på ett eget, personligt sätt, som är en massa värt. De har en egen vilja. På veterinärstationen dit vi brukar åka står det på en vägg att "hundar har matte och husse, katter har personal", och det är nog alldeles sant. Men I aim to please! Jag får ju tusen gånger tillbaka, till skillnad från det i pengar avlönade arbetet jag har. Man kanske skulle jobba på ett kissehem istället. Vad lycklig man skulle kunna bli!
Men sanningen är nog den att ingen man i världen skulle få mig att välja bort katterna till förmån för honom. Sara comes with cats!
Eller som Anna-Lena Brundin sa i ovan nämnda artikel: "Katter är oerhört praktiska då de sköter sig själva. Det gör ju inte alla män". Så sant.

Sömnmaraton

Åh, satan i gatan vad skönt det är att sova! Kan inte finnas något bättre. Kom hem imorse alldeles speedad av övertrötthet. Hade varit ganska slagen på jobbet. De stunder som det inte fanns så mycket att göra hade jag väldigt svårt att hålla ögonen öppna. Vid ett tillfälle när jag satt och bläddrade i nån blaska (varför prenumererar man på Se och Hör åt sin kraftigt dementa 83-åriga mamma som inte ser skillnad på en sked och en blomkruka??) så slumrade jag nog rent av och vaknade till med ett ryck sekunderna efteråt då tidningen föll i golvet.
Men när jag kom hem hade jag hunnit pigga på mig i bilen så jag hade en oväntad fart. Började tom skriva en jobbansökan... Strax före tio la jag mig i vart fall och hamnade ganska omedelbart i nåt slags mellanläge. Ni vet, när dröm och verklighet går ihop och man börjar säga saker högt som man själv inte fattar något av? Eller är det bara jag som gör det? Nästa sak jag minns är när jag vaknar upp i mörkret klockan 17.10. Gott. Hade tänkt gå upp då, men det var kallt som attans på golvet. Pannan hade stannat och jag hade ingen lust att gå ner i källaren och börja lasta in pellets, så sängen fick fortsätta hägra en stund. Vaknade två timmar senare av tre hungriga kissar som tyckte att nu räcker det faktiskt. Det svåra nu blir kanske att vända tillbaka dygnet och lyckas somna i skaplig tid inatt.

Jo, jag är gravid, by the way. Fast bara på jobbet. Tydligen hade ryktet att jag mått dåligt av lågt blodtryck igår nåt resten av nattstaben i huset och tydligen är alla människor med en släng av lågt blodtryck gravida. Jag visste inte att det förhöll sig så... Det tog en stund innan jag fattade varför jag fick konstiga kommentarer som "vad tror du att det blir?". Huh? Det spelade föga roll att jag försökte förklara att jag senast i söndags poppade ipren mot mensvärk. Men jaja, de får väl hållas bäst de vill. Hoppas bara inte att min kvasigraviditet ska haussa upp min åldersångest ännu mer.. No need for that.

Kikade på "Stockholm Live" på tv nyss. Jag älskar stand up. Vi har kanske ingen Eddie Izzard eller Denis Leary i Sverige, men vi har min husgud Magnus Betnér. Jag gillar hans sunda otrevlighet och vågade "jag skämtar om vad jag vill"-attityd. Idag steg han ytterligare ett snäpp när han blottade sig som feminist. Kanske han inte kallar sig det, men det är han i alla fall. Ska länka det så snart det kommer upp på youtube. Tills vidare kan ni hålla till godo med det här.

Nu ska jag vara ledig några dagar. Gott. Hoppas att den värsta kylan ska försvinna så att man kan ta ipod-promenader. Både igår och idag har termometern visat 28-30 grader kallt här. Brr. Var precis att jag fick igång bilen imorse, trots att den stått med motorvärmaren i hela natten. Det är mysigt med riktigt kall vinter, om man ska vara inne och mysa i värme med bra fil/bok och gott te. Men man vill ju ut och höra knarret under skorna ibland också.

Börjar känna en allt större längtan efter att åka iväg ett tag. Behöver distans och perspektiv. Vill fly från de grubblerier som aldrig blir färdigtänkta. Jag vill ha roligt.

Insomnia

Åh, varför får jag inte ordning på min sömn? Det funkade ju så bra förut... Klockan ska ringa om en kvart, men jag har varit vaken i över en timme, så jag ger upp nu. Brukar vilja sova till 16-17 helst, men just idag måste jag upp tidigare. Fick veta igår att min syster befinner sig hos sin gamla klasskompis men ska åka hem i eftermiddag, så ska jag få en första chans sedan före jul att träffa henne måste jag vara där vid fyra. Hon åker kl fem igen. Sen hem och göra sig iordning för jobb och för årsmöte i byföreningen. Jag har lovat att vara med den första halvtimmen innan jag måste bege mig till jobbet igen. Gosh, stressa. Kommer alltså inte hinna sova mer idag.
Igår samma sak. Steg upp med Mattias vid sju. Tänkte att jag då skulle vara trött på eftermiddagen och kunna sova innan jag skulle ut på jobbet. Men inte. Nånting störde mig mentalt så det blev en knapp timmes sömn före dryga tio timmars nattskift. Och så nu fem till. Not good.

På väg till jobbet igår åkte jag svävare. Det var inte så koolt som det låter eftersom svävaren de fakto var vår vanliga bil, men kändes som en svävare eftersom mitt blodtryck av okänd anledning bestämde sig för att sluta existera typ. Ganska obehaglig upplevelse. Stannade på en parkeringsficka en stund, men det blev inte bättre så det var bara att försöka fokusera och köra på. Jag måste ju till jobbet. Det hade lugnat sig en hel del vid midnatt då sköterskan på jobbet hade tid att kolla blodtrycket (och jag hade tid att sitta ner en stund). Hade då 100 resp 90/60 vid koll, vilket inte är superlågt, men ändå. Undrar hur det stod till tidigare under kvällen.

Jag borde verkligen byta till dagjobb, men jag har ingen lust att jobba dag inom vården egentligen. Känner verkligen att jag har slut på mitt giving-förråd. Det fylls ju aldrig på! Inte där jag är nu iaf. Ska iofs troligen söka ett liknande, fast dagtid, på sjukhuset, men tror att det kanske skulle kunna vara lite bättre iaf. Vi får se. Inatt var jag "slynjävel", "apfejs" och "din förbannade böghora" från klockan halv fyra på morgonen. Jag älskar verkligen mina patienter.

"Yeah just say hello..."

Töväder. Blött och inte så promenadvänligt. Fast mycket snö kvar som tur är. Som lugnt och rofyllt här ute idag. Var inne i stan och köpte bromsbelägg till bilen med Mattias. Mer hysteriskt där. Kände inte alls för det idag. Det hysteriska alltså.

Städar köket just nu. Och gör varma mackor till Matte. Och pratar med Anna via msn. Och lyssnar på Cure's kanske bästa skiva: "Wish". Deppmusik, sure, men det är väldigt bra. Försöker minnas lite av konserten med Cure på Hultsfred för så länge sedan. Minns mest att det var som lite magiskt hela upplevelsen. Och att Robert Smith såg väldigt liten ut på den stora scenen.

Såg andra delen av Fi-filmen i förmiddags. Har inte blivit av förrän nu. Den kändes som både upp och ner. Kände verkligen av tröttheten av allt som varit, allt jobb man lagt ner, alla strider man fått kämpa, alla fördomar man mött. Samtidigt slutade den hoppfullt trots det nedslående valresultatet.

Är lite ledsen att jag inte är i Oslo idag, på en annan Annas bröllop. De gifter sig på Officersmässen på Gardemoen. Är säkert inte alls otrevligt. Eller gifte sig, det började för en timma sedan snart. Hade varit trevligt att gå på bröllop och inte minst att få träffa lite gamla vänner. Hade kanske suttit fint. Skulle vilja åka iväg snart men det blir väl aldrig råd till det. Vi får se. Kongressen kommer ju snart och den lär ju sluka en del pengar. Måste orka ta tag i boende och resa till den.

it was the sweetness of your skin
it was the hope of all we might have been
that fills me with the hope to wish
impossible things

Ah...Cure..
Skulle vilja lyssna på mina Norah Jones-skivor med, men det underbara kopieringsskyddet på dem sätter stopp för det. Lovely. Så vad gör man då med sina skivor om man inte har någon cd-spelare? Surt.

Har tre kissar som svansar runt mkring mig här i köket. De har varit ute en stund nu faktiskt. Annars har de strejkat ett tag på grund av kylan. Men idag är det ju istället ganska blött. Alltid finns det något man kan sura över. Att jag spelar musik är inte heller helt populärt. Tyckte jag hörde Smilla väsa något om "fisk" så jag får väl se till att koka lite fyrkantig sådan till dem om en stund. Vad gör man inte för husets drottningar?

Humor att Magnus Betnér (me like) har blivit hotad av rapparen Ken för sitt humoristiska prisutdelande på Grammisgalan...

Who's old?

Grammisgalan. Kan vara en bra måttstock på hur gammal man egentligen är. Jag är gammal. Jag har f-n missat "The Knife" totalt. Kände mest att hela galan bestod av en massa halvfulla småpojkar i smala byxor och kostymväst som liksom studsade fram... God, I'm old.
"När det begav sig" med mängder av festivaler, konserter, plankande på backstage på allehanda ställen etc, då spelade jag tom in Grammisgalan på vhs. Idag kändes det mest som att det var en salig blandning av prispresentatörer som tog sitt uppdrag på alltför stort allvar, alt som inte brydde sig alls, fåniga tacktal och ointresserade "kändisar" i publiken. Och nej, jag tror inte egentligen att det var bättre förr. Det var nog jag som var bättre förr. I vart fall på att hålla koll på den svenska (och brittiska) musikscenen...

Det ringer en massa hos mig. Känns som att det är oavbrutet, men det är det ju inte. Men det känns kanske så när man inte har ork att svara. Försöker anamma Gustens inställning att varje ringning är ett erbjudande om ett samtal, som man kan välja att acceptera eller inte. Men det funkar sådär. Får ändå lite dåligt samvete för att jag agerar så ointresserad.

Fick ett nejtack via brev från ett jobb långt härifrån som jag glömt att jag sökt. Fick även nejtack på jobbet jag var på intervju för i förra veckan. Jobbet jag inte visste om jag egentligen ville ha. Som inte var så mycket bättre än det jag har. Jag suger verkligen. Jobbet jag jättegärna vill ha hade så många sökande att det tom stod i tidningen. Gott. Then I'll get it.

I helgen gifter sig en gammal kompis till mig. På Oslo flygplats. Hade gärna varit där egentligen, men tackade nej när inbjudan kom i december. Har inte direkt råd att åka oavsett. Får se hur jag får råd med kongressen i mars. Borde köpa nya glasögon också, och få någon att knäcka tillbaka ryggen en bit.

Hehe, happy blog. Det här är mitt inlägg nummer 100 tror jag bestämt. Karaktäristiskt.

Jo, idag på Ica så satt det en kille i kassan som pratade precis som "folklivsfanatikern Job" (som ni inte får ha missat, i P3;s mammas nya kille, som dessvärre inte går längre, men som borde finnas att få tag på). Det livade upp min dag lite.

Imorgon lyssnar jag på nån glad musik och på nya P1.