Uppåt, nedåt, framåt, bakåt - 2

Nytt besök hos distriktssköterskan idag. Jag gillar henne. Jag gillade än mer att den vältränade och alerta studenten hon hade med senast nu var utbytt mot en till synes förstående ny student i en kroppshydda kanske tom större än min. Ytligt av mig, men det kändes på nåt sätt som att hennes nickanden var mer instämmande på riktigt. Vi pratade om den mentala utmaningen och hon såg på riktigt ut att instämma i varje ord jag sa.

Resultatet fortsätter att förbrylla lika mycket som det bråkar. Ett ynka kilo på fyra veckor men fem centimeter mindre i midjan. Fråga mig inte hur det går ihop.

Vi bestämde att ses lite oftare, det är en bra trigger att ha mötena att se fram emot. Och hon lyckas nog allra bäst av alla just nu med att få mig att inte känna mig så misslyckad utan snarare lite åt andra hållet.

Det går framåt, om än långsammare än önskat.

 

Busy week

Alltså tröttheten! Jag vet inte om det var en tröst att i princip hela kontoret var ungefär lika trötta och sega idag. Ett större antal av oss på kontoret deltog i varierande fart i Blodomloppet igår, men jag har ju svårt att tro att det skulle vara orsaken. Jag och ett par andra idag dödströtta kollegor gick till exempel 5 km runt, och det hör inte till ovanligheterna för någon utav oss och borde inte ha knockat oss.

Glad jobbtrio!

De här gräsänka-dagarna jag haft sedan M åkte till Irland med jobbet på konferens i måndags har inte riktigt spenderats som jag hoppats. Jag hade tänkt städa, se film, pyssla i trädgården och ta någon tidig eftermiddag och bara vara hemma och softa med katterna. Istället har jag mest bara jobbat, jobbat, jobbat (problemen har som kommit och gått hela veckan) och så varit trött. Och gått blodomloppet, ett väldigt trångt och varmt sådant.

Ja, och så hade jag en rätt märklig intervjuupplevelse. Inte av den jättebraiga sorten heller. Men jag blev en erfarenhet visare och fick mer tydlig riktning kring vad jag vill.

Migrän och magnesiumbrist?

Jag minns inte om jag skrev om det men jag trillade på en artikel om en tysk studie kring migrän för ett par månader sedan. Forskarna hade hittat en eventuell koppling mellan migrän (eller vissa typer av migrän) och magnesiumbrist. Av de som studerades (minns inte hur många men åtminstone fler än ett tiotal, vilket det typ är i kvällspressforskning man kan hitta ibland) så hade ungefär hälften en ganska kraftig magnesiumbrist, vilket man började behandla med kosttillskott.

Eftersom resultatet beskrevs som väldigt lyckat så tänkte jag att jag ville testa. Sedan jag uteslöt (i princip i vart fall) hårdost från min kost hade antalet migränattacker minskat ganska kraftigt redan. Kvar var mest de stressutlösta samt de hormonrelaterade attackerna. Illa nog dock då jag ofta blir halvt oförmögen i flera dagar efter att ett anfall klingat av efter medicinen.

I forskningen användes ganska höga doser magnesium (runt 400 mg/dag) men jag nöjde mig med att försöka hitta en variant som i princip täcker dagsbehovet, eller just under, på 250 mg. Nu har jag tagit dem i drygt 2 månader och jag vet på riktigt inte om det är placebo eller faktiskt effekt men faktum är att jag märker skillnad. Två hormoncyklar har gått men jag har inte haft mer än lite svag antydan till migränkänning en av gångerna. Utöver det en mindre attack (utan aura och utan jag-tror-jag-skjuter-mig-känsla) som gissningsvis var stressutlöst. Och vanlig spänningshuvudvärk ett par gånger förstås.

Som sagt; ingen säker aning om vad som är vad men något tycks i vart fall ha effekt. Jag frågade distriktssköterskan, just när jag var på gång att börja, om det var nåt hon kände till och hon sa att hon hört om en koppling mellan migrän och magnesiumbrist men att det hursomhelst inte fanns någon som helst fara i att testa iallafall.

Så om någon liksom jag sitter efter en tortyrliknande migränattack och i halvpanik googlar efter något att förhindra migränattacker med så kan jag definitivt rekommendera dig att testa magnesiumtillskott. Och nej, jag är inte sponsrad av något särskilt märke, men det är burken på bilden som jag i vart fall använt. Andra märken funkar säkert minst lika bra...

Dead to Me

Jag började se en ny serie på Netflix i helgen, Dead to Me (2019). Den kom upp som ett förslag och så snart jag insåg att Christina Applegate spelar en av huvudrollerna så var jag förstås tvungen att kolla. Hon är, trots att hennes val/utbud av filmer/serier inte brukar vara de bästa, en liten favorit sedan länge. Även hennes motspelare, Linda Cardellini, gillar jag.

Jag hann se fyra avsnitt under helgen. Den passade rätt bra att ha på framför gåbandet. Men sådär superbra var den dessvärre inte. Inte än i vart fall. Den följer den vanliga utstakade linjen alldeles för troget. Som att den tryckt in alla förväntade utvecklingar och "överraskningar" man kunde komma på. Jag ska inte spoila för den som eventuellt vill se själv, men tänk dig att varje sak du tänker skulle kunna hända härnäst faktiskt händer så... Så ja, inte jättespännande. Men lite söt. Hade det inte varit för Applegate hade jag antagligen inte fortsatt förbi avsnitt två. Men vem vet, den kan ju faktiskt ta sig. Märkligare saker har då hänt.

Bra helg!

Att sitta en söndag och känna sig rätt nöjd med sin helg är en ynnest och jag borde ju alltid se till att det är så egentligen. Det krävs inte supermycket, bara att jag har fått pricka av några punkter på en tänkt to-do-lista.

Helgen har annars egentligen inte bjudit på så mycket spännande. En ensamdag med lite bakning och storstädning och idag en tur till svärföräldrarna och återvinningen. I princip. Ja, och så var Lil'sis här ikväll och blev bjuden på middag och glass, utöver att få med sig en stor låda med fröknäcke hem. Det blev totalt tre plåtar fröknäcke igår innan jag bestämde att det fick räcka. Och de har varit uppskattade. Blir perfekt som ett av mellanmålen på jobbet i veckan.

Testade (och modifierade förstås, som alltid) ett nytt matrecept också igår. Mest för att M blev senare hem än vad jag väntat så jag fick lösa middagen utan möjlighet till tilläggshandling. Och då blev det en ärt carbonara som jag sett dyka upp lite här och var på sociala medier. I receptet är den vegansk men då jag hade orimligt mycket philadelphiaost kvar från valborgsbaket så klickade jag i lite av den för att dryga ut havregrädden som annars inte riktigt räckte till. Jag la också till ett par klyftor vitlök som jag pressade i vilket blev väldigt gott. Och så är jag mer brydd om att använda så mycket ekologiskt som möjligt så min variant blev kanske inte riktigt "under tian portionen" som ursprunget. Men billigt ändå. Och oväntat gott! Rökt paprika ger verkligen fantastisk smak åt mat, en riktig favorit i kryddhyllan.

Men prova gärna receptet, det blev verkligen supergott. Och markerades som ett bra val i min mat-app vad gäller näringsinnehåll dessutom (med viss tveksamhet kring själva pastan då, vad gäller kolhydrater). Jag gjorde om det ikväll tills syrran kom och hade då hunnit handla under eftermiddagen så att det skulle räcka till några matlådor dessutom.

Nu ska jag strax göra min over night oats och ställa i kylen och vika sista tvätten så är jag sen hyfsat klar med den här helgen. Några avsnitt av The Good Wife väntar i sovrummet sen.

Mee time

Jag har som det verkar en "Sara-dag" idag. M for tidigt till jobbet, en planerad övertid för något servicefönster som behöver utföras på helgen av ett gäng på hans jobb. Han verkade nöjd då han for och jag är nöjd över lite egentid. (Jag har nog minst ett inlägg i mig gällande behovet av egentid och sociala normer som säger att det är något dåligt. Men det blir en annan gång.)

Jag vaknade efter fem då M var uppe (han som jag nästan aldrig får upp före 6 i veckorna) men la mig när han var på väg igen. Vaknade halv nio (!) och kände mig halvt överkörd. Men skönt att få sova lite extra, jag är annars inte så bra på det.

Katterna är nöjda över att jag haft dörren öppen hela förmiddagen (nu blev det dock skuggigt så nu fick den stängas) så de kunnat gå som de vill. Jag åt frukost på bron i solen och funderade över skiftningarna nu. Igår då vi vaknade hade vi 5 cm snö över hela omgivningen, idag är i princip allt borta igen och jag kunde sitta i solen på bron med bara en tunn kofta över kläderna.

Lite segstartad är jag dock. Jag trodde nog att jag skulle ha varit igång med mitt efterlängtade städande redan men orken har inte riktigt infunnit sig. Men jag har en andra diskmaskin igång, första laddningen fröknäcke i ugnen och jag har åtminstone påbörjat städningen av köket.

Det lät som att M kan bli borta hela dagen och lite önskar jag nästan det så att jag hinner pyssla och städa klart. Jag ska strax dra igång den första av två (tre?) missade filmpoddar i husets högtalare och successivt dra igång min virvelvindsstädning. Kanske knasigt att jag gillar det så mycket men jag gör verkligen det. Det blir synligt resultat och jag får en känsla av att jag presterat bra. Helst lite lite bättre för varje gång dessutom...

Uppåt, nedåt, framåt, bakåt

Jag hade min första "tjockis-träff" med distriktssköterskan igår. Det finns säkert ett bättre (snällare) namn på det men just nu går det under det. Vet inte om jag skrev om det, men de här träffarna var väl det som min 40-årskontroll resulterade i som mest. Det var den udden av den tänkta hälsostjärnan som var lite missbildad. Jag erbjöds stöd i form av träffar och jag tänkte att det var en chans.

Jag gick inte dit med lätthet ska jag säga. Men min kollega pushade på hela veckan och försökte peppa mig, trots att jag kände att resultaten helt uteblivit. Det gick bra till en början i april; jag tappade ganska snabbt ett kilo men så kom påsken och vi hade godis hemma som jag plötsligt bara inte kunde låta bli (eller kasta bort). Upp igen till startvikten och sen hände absolut ingenting. Det trots att jag hämtade och började använda appen Lifesum innan påsken ens var över. Jag har följt den så gott det går (vissa saker är svåra att regga helt enkelt, hembakat fika på jobbet tex), jag har dessutom nått mitt rörelsemål i apple health (via klockan), så pass bra att den föreslagit en ökning av målet två veckor i rad. Jag har promenerat och promenerat och promenerat. Både på gåbandet hemma för att få lite mer tempoträning men också på dagarna mellan möten i olika delar av stan. Jag har stått över fika, jag har gjort bra matlådor, börjat äta frukost nästan varje dag, ätit körsbärstomater och bananer till mellanmål, druckit vatten, inte fallit för suget på kvällarna osv.

Så trots en vikt som vägrat röra sig så motstod jag viljan att ställa in eller skjuta upp mötet och gick dit. Det kändes som ett första straff att behöva slänga upp 200:- i receptionen. Till min ökade skamkänsla fanns där inte bara den dsk som jag träffat sist utan hon hade dessutom en till synes vältränad och alert inskolning med sig under träffen. Great.

Jag trodde hon skulle nöja sig med min hemmavägning från morgonen (så jag åt frukost "som vanligt" innan jag for), men hon ville verkligen att jag skulle stå på hennes våg för att få en riktig jämförelse från sist. Minus 0,2 kg. Sen kom måttbandet fram och jag måste säga att jag inte trodde henne när hon hävdade att jag tappat 4 cm i midjemått. Jag tror fortfarande att hon mätte tokigt men hon insisterade på att det var rätt.

Jag fokuserade förstås på den uteblivna viktminskningen men hon på måttet och sen följde samtal om att vara lite snällare med mig själv. Inskolningen tyckte att jag skulle fira min måttminskning. Vi pratade om min höft som smärtat i flera veckor, att slänga med bättre skor i väskan till jobbet, om tröskeln som plötsligt blivit till att gå tillbaka till att simträna och så bokade vi en ny träff. Jag vet inte om det kommer ha en effekt men samtidigt kanske det inte skadar. Att någon har lite koll på mig, att jag får någon att "redovisa framgångar" för.

Jag tänkte även försöka följa det här:

Vikt: -0,2kg
Midja: -4cm
Framgångar: Frukost 80% av dagarna, klarade rörelsemål
Bakslag: Ont i höften