Varning för halka

Ute har den meterdjupa mjuksnön förbytts till ett par decimeter isig, packad snö. Jag tvingade mig ut idag för att lämna sopor, mata fåglar (och ekorrar) och tömma brevlådan och det var bra halt. Vägen är som en bullig isbana, jag ser inte fram emot att ge mig ut där imorgon. Men gissningsvis är väl E4:an saltad och bar. Jag hoppas då det. Då är det bara de 7 kilometerna dit som jag måste vara extra uppmärksam. Det verkar dock ha varit en del olyckor så jag lär vara försiktig hela vägen.

Men det är synd att så mycket snö har försvunnit. Det blir genast mycket mörkare och råare på nåt vis, även om det är varmare egentligen. Jag vill ha snö och mys och 5-10 minusgrader, då är det som bäst. Jag hoppas att det blir så igen snart.

Nu har jag sett nog av Lilla Huset på Prärien för den här gången

Vaknade i morse och kände mig något sämre till och med. Irriterande nog. Mer förkyld, av nån anledning. Det började ju med halsont i helgen men sen har det mest varit feber och ont i kroppen. Jag känner mig piggare nu igen men det känns torrt och irriterat i halsen fortfarande och näsan rinner.

Men målet är att åka på jobbet imorgon. Jag vet inte om det är klokt eller inte. Men jag känner mig stressad över att vara hemma. Sms, mejl och missade samtal läggs på hög på mobilen. Jag borde kanske ha stängt av den men det är lite svårt när man har ansvar över dygnet runt-verksamheter och ingen gör ens arbete om man är borta. Det är definitivt en av de större nackdelarna med mitt arbete, skulle jag säga. Kanske den största. Fördelarna väger förstås upp och mer därtill och jag menar inte att klaga, men just nu då jag är sjuk så blev det plötsligt mer påtagligt. Detsamma gäller förstås vid semester men då kan jag ju planera för det i förväg, säkra upp mer etc.

Och efter fyra veckors evakuering före sjukfrånvaron så saknar jag mina kollegor mycket vid det här laget. Det ska bli skönt att komma tillbaka till mitt kontor, till min ordning, få fika med kollegor och ha allt på rätt plats. Märkligt hur viktigt sånt kan kännas ändå.

Insnöad i det brittiska kungahuset

Med en massa tid över har jag då jag inte sovit en massa också lyckats snöa in på det brittiska kungahuset (igen). Jag blev som nyfiken efter att ha sett serien The Crown, att åter kolla in hur Peter Morgan valde att göra Drottning Elizabeth II och hennes familj i filmatiseringen The Queen från 2006, som koncentrerar sig på hur familjen agerade, inte agerade och (kanske, det vet ju bara de) resonerade då nyheten om Dianas död nådde dem. Det var några år sen jag först såg den.

1947/2007 -stor skillnad?

Det som framför allt slog mig var att Prince Philip var så väldigt annorlunda. Förvisso utspelar sig tv-seriens första säsong under 40-50-talet och filmen 1997, ett hopp på nästan 50 år, men skillnaden är ändå stor. I serien beskrivs han som en lite charmig festprisse som verkar tycka att hans hustru borde släppa lite på de kungliga reglerna och stelheten medan i filmen så är det snudd på att han är mer konservativ än Elizabeth då han uppmuntrar henne att hålla på fasaden och inte bjuder på det minsta empati för sin ex-sonhustru. Jag får lite svårt att få ihop de båda gestalterna och hade jag intervjuat Morgan hade jag definitivt tagit tillfället att fråga om hans uppfattning av de kungliga medlemmarna förändrats över tid.

Efter filmen så fastnade jag igår kväll i ett par dokumentärer på youtube om just Diana och hennes liv med den kungliga familjen. Det är många saker som känns självklara då man väger samman det man faktiskt vet och det man kan ana som konsekvenser av det. T.ex är det spännande att Edward III och hans "disastrous abdication" 1936 fortfarande är klart i rojalistminnet åtminstone fortfarande på 1990-talet. Charles upprepade på ett väldigt intressant sätt sin morfars brors liv då han antagligen egentligen ville gifta sig med en redan gift kvinna men fick nöja sig med en vacker men hyfsat naiv och skör och därtill väldigt ung kvinna att agera lyckofasad med istället. Det är svårt att inte undra om valet mellan det och abdikation faktiskt var hans eget med tanke på hur dåligt han ändå utförde den väg han valde.

Fenomenet monarki är så spännande för att det egentligen är som en dokusåpa. Jag tycker att det är eländigt att människor hindrats från att leva de liv de egentligen önskat, enbart pga monarkin. Det står en förstås fritt att göra som Edward och abdikera, men det tror jag är allt annat än lätt. Lite som att växa upp i en sekt och ha kraften att ta sig ifrån det som vuxen. Men lägg därtill att du lever ditt liv helt i offentligheten och skapar en skandal av gigantiskt mått. Inte enkelt.

Ett annat alternativ är förstås att även de kungliga ska kunna leva lite som 'vem som helst' utan krav på högre moraliska (eller religiöst präglade) ställningstaganden. Lite som den svenska kungafamiljen kanske som numera gifter sig med 'vanligt folk' utan börd, inte har någon formell politisk makt osv. Men vad är då meningen med kungahuset? Det är, enligt mig, väldigt svårt att motivera att staten ska försörja en "vanlig" familj just för att de råkar (eventuellt) vara släkt med tidigare kungliga människor som levde upp till kraven och för vilka kronan faktiskt var lite av en nitlott. Då är vi mer inne på skattefinansierat jetsetliv. En oändligt dyr dokusåpa (utan riktig insyn i dess finansiering). Ska de inte agera traditionsbärare, något av en ständig påminnelse om en tid som varit och nån form av överhet pga det, så vari ligger i så fall poängen? En väldigt kostsam ambassadörhistoria med långt färre än 6-timmars arbetsdag?

Jag tycker som sagt att de europeiska kungahusen är en väldigt intressant del av vår historia. Men det är också det; det är ganska mycket historia. Lite som det konstaterades i slutet av Downton Abbey; tiden för aristokrati är över. Det är dags att gå vidare. Börd är fortfarande till viss del av vikt, men än viktigare idag är utbildning, kunskap och yrkesskicklighet om du ska nå framgång.

Ämlig Sara

Jag hade halsont till och från förra veckan. Och i helgen var jag som trött och konstig. Jag vaknade med helt svullen och öm hals natten till i söndags och sen var jag mest sängliggande den dagen. Feberfrossa, ont i huden, ont i lederna, huvudvärk och i allmänhet väldigt ämlig. M fick åka själv och fira sin pappa på Fars Dag medan jag låg i sängen och kände mig halvt döende.

Idag är andra dagen jag är hemma från jobbet och det känns inte alls kul. Känner mig stressad över att saker kommer att läggas på hög, har dåligt samvete över möten jag fått ställa in och känner mig i allmänhet lite kass. Första sjukdagen på över tre år, och det suger. Jag har väl varit på jobbet lite halvsjuk förut men "det är inte ens att tänka på", som M sa innan han for i söndags kväll.

Jag vet inte varför jag har känslan av att jag "skolkar", men så känns det. Jag vaknade i morse utan ont överallt och kände direkt att jag var hemma i onödan. Men så snart jag är uppe nån längre stund känner jag mig skakig och lite yrslig och inte alls med i matchen. Jag borde kanske vara hemma imorgon också, men just nu känns det bara stressande att tänka på det. Jag svarade på några sms och mejl på mobilen medan jag väntade på att min soppa skulle koka upp och det kändes bra att få ta lite saker som annars kan skapa irritation.

Jag ska försöka att inte fundera så mycket utan fortsätta vila. Det är ju som det är nu. Jobbet står ju kvar.

Big spender

Jag har handlat fler saker än så. Jag har varit lite farlig bakom skärmen det senaste, tror jag bestämt... Nejdå, men jag skrev väl om skorna jag beställde? Jag har fått hem bägge och även om inget av paren får fullpott utseendemässigt så behöll jag båda ändå. För att de är helt okej. Kängorna är bekväma (som alla Rieker-skor, fantastiska sulor för mina kräsna fötter) och faktiskt snyggare på riktigt än på bild. 

Stövlarna hade jag egentligen velat ha högre skaft på och jag tror att jag även hade fixat lite lite högre klack på dem. Men de är också sköna (såklart) och även om de inte är fantastiskt snygga (mina fetvader får aldrig plats i fantastiskt snygga saker) så funkade de bra till klänningen jag hade på jobbet idag. 

Svart och svart, vilket kanske är lite trist. Jag hade som sagt velat ha ett par bruna stövlar men jag hittade inga jag gillade och det är ibland svårare att matcha. 

Men två par nya skor är något av en sensation, skulle jag vilja säga. Jag faller inte in i stereotypen kvinna med många skor. Jag har som oftast kanske två, max tre par skor som jag använder samtidigt tills dess att de gått hål i på nåt vis. Så två nya på hyllan är ju inte dåligt!

Tradera mera

Jag är lite periodare vad gäller Tradera. Det finns ju alla möjliga och omöjliga saker där, till lika blandade priser. Ibland stoppar det vid att jag markerar en massa saker till minneslistan, men ibland så går det hela vägen. Den här veckan har jag hämtat ut totalt tre paket på Ica som alla kommer från Tradera. Två paket ska M få öppna, det är nämligen saker jag köpt till honom (för så snäll är jag att leva med, ser ni). Eventuellt uppfinner jag en "Husses dag" på söndag, i konkurrens med Fars dag, då det annars för min egen del är en dag med lite sorg över sig. Husses dag låter väl rimligt?

Jag hoppas att grejerna hållit resan bara. Det gjorde mitt paket, som tur är. Jag är nu glad och nöjd ägare till två nya tekoppar. Förvisso utan fat och inte helt säkert äkta Gefle-koppar, men det gör som inget. De är fina som de är:

Bilden är lite gul av lampan, men kopparna är förstås vita och sen är mönstret mörkt blått. Jag vet inte om jag kommer att köpa fler, jag funderar på om jag vill ha lite olika tekoppar kanske. Samma med kaffekoppar, som jag i stort sett saknar helt. Jag har inte tänkt klart riktigt än.

Onödig resa, nödvändig semester?

I övrigt har det varit en ganska blandad dag idag. Lil'sis är här sedan igår men är snudd på sjuk och har mestadels spenderat tid i den uppbäddade soffan. Helt okej det med, det är bara mysigt att ha henne här. Jag skulle lätt kunna vänja mig vid det.

Tanken var att hon skulle stötta upp mig idag då det åter var dags för veterinärbesök och operation av de sista tänderna på Rosa. Men när vi väl var framme hos veterinären fick vi veta att hon som skulle utföra det var hemma och var sjuk. Det kändes oerhört tråkigt att ha åkt 3 mil enkel väg med en väldigt uppstressad och livrädd katt som skrek och dreglade kopiöst i sin bur bara för att få vända hem igen. Sånt kan ju hända men det var ändå lite surt. Jag hade dessutom tagit ledigt hela dagen men det ändrade jag inte på. Rosa var uppstressad och ville vara nära hela tiden så jag försökte finnas till hands, jobbade en liten stund sittandes på sängen och tog det lugnt. Det var inte fel med en ledig dag oavsett. Lil'sis och jag hade tänkt baka men då hon är sjuk så vilade hon istället och jag läste om valet på nätet och tog en tantlur tillsammans med svansarna.

Så trots att det inte blev som tänkt, och trots att det betyder att vi måste göra om det en ny dag, så blev dagen ganska bra. Bra uppladdning inför två helt fullspäckade dagar på jobbet innan det blir helg. Jag hoppas att det blir bra dagar, framgångsrika dagar så att jag kan avsluta nöjt före helgen. Jag börjar känna mig ganska redo för sommarsemester nu, men det är en bit bort väl? 

Såg den här och nu står katt-tipi på uppdragslistan inför jul,
jag kan ha missuppfattat budskapet med bilden... :)