Klänningsprojekt

Jag som aldrig riktigt varit så bekväm i klänningar har just bestämt mig för att ha just det som projekt. Aldrig är väl i och för sig inte riktigt sant, jag vet att jag hade klänningar som barn som jag gillade mycket (blått och rött redan då). Men när jag var äldre så blev jag så plötsligt obekväm. Mest för att jag tidigt kände att jag inte riktigt såg ut 'som andra' i klänningar. Först var det att jag kände mig benig och oformlig, idag är problemet absolut det motsatta.

Helt enkelt att hitta passande klänningar är det förstås inte. Det ska helst inte vara tältklänningar utan ska ha lite form, men samtidigt är det inte lätt att hitta något som brösten får plats i utan att jag för den delen ser gravid ut. Men nu har jag, with a little help from my friends (främst Ulrika och Lil'sis som envist slängt klänningar på mig att prova), hittat några som jag faktiskt trivs helt okej i. Vi får väl se hur länge det varar.

Igår hade jag en ny blå klänning och jag kände mig rent av lite fin i den, fram tills jag fick se en av de bilder som togs under after worken med ett mindre gäng kollegor (mycket trevligt, för övrigt). Jag tycker alltid jag ser så gammal ut på bilder, som en rund liten tant. Fruktansvärd känsla som jag får alldeles ont i magen av, så också igår.

Så ja, projektet fortsätter...

Just det ja...

Soft lördag

Idag har det snöat på tvärsan här. Jag har bara varit ute en kort stund då vi for till affären i Bygdeå. I övrigt har jag hållit mig inne; lagat lunch och bakat fikabröd och i allmänhet chillat lite. Jag sov lite halvdåligt inatt så jag har hunnit med en tantlur också på eftermiddagen. Det var länge sedan sist, känns det som.

M är hemma för helgen och det är mysigt. Idag har han förvisso mest spenderat tiden med sin far och nu ligger han och snarkar i sängen, vilket jag gärna låter honom göra. Vi borde väl ha börjat med middagen nu men det får bli när det blir. Ikväll är väl tanken middag framför tv:n och någon film, och det känns verkligen som en helt okej plan. Få vara nära i soffan en stund, något efterlängtat.

Då kan det blåsa och snöa bäst det vill utanför. Hoppas ni har en fin helg!

Håruppdatering

Men frisyren då, kanske du undrar? Eller ja, kanske inte, men ändå! Nya frisören var absolut bra, lagomt pratsam och kom med bra råd. Men hon drog förstås fram rundborsten som så många andra och skulle föna fram nån slags våg i håret. Ett tag var det på riktigt Donald Trump-varning, men det gick som tur över. Istället gick jag därifrån med en känsla av att jag var lite för lik Hillary Clinton plötsligt...

Min tidigare frisyr med en längre sida är nu utjämnad iaf. Så nu kan jag spara ut håret om jag vill. Roligast var när hon skulle börja och drog lite försiktigt i lockarna på korta sidan och sa efter en stunds tystnad: "Hade Anna klippt det såhär eller är det en olycka?". Mycket roligt, för det såg faktiskt lite ut som en klippa-själv-olycka. Det gjorde det inte när det var nytt och fräscht, men kanske klokt att undvika det i framtiden.

Idag fick jag forma till det som jag ville och kände mig ganska nöjd i vart fall, även om det är en lite tråkig frisyr. Hyfsat kort i nacken, lite längre framåt och längst är luggen på vänster sida. Allt lockigt. Och fortfarande rödblont, med övervikt åt det röda efter solbristen de senaste månaderna.

Och nej, jag är fortfarande inte bekväm med sefies. Jag önskar på riktigt att jag var men varje gång jag försöker så undrar jag vem tanten med kinderna och extrahakan gör på mitt foto...

Gammkroppen

Jag som har lovordat att det känts så väldigt mycket ljusare ute senaste veckan är trots det tröttare igen. Ungefär som i oktober, november när det kändes som att kroppen var halvvägs i ide. Sen började jag ta D-vitamin dagligen och fick som för mig att jag blev piggare, fick lättare att vakna på morgonen etc. Placeboeffekt eller inte, det funkade. Men de senaste två veckorna har jag alltså varit redo för att krypa ner i björnidet igen. 

Kan man reagera tvärtom på ljuset? Jag vill som minnas att jag läst det nånstans.

Dessutom har jag ondare rygg/nacke än på väldigt länge. Idag låg jag i kramp i korsryggen i nästan en timme i tandläkarstolen innan jag till sist fick be studenterna som jobbade på min avbitna tand att höja stolen en aning (jag trodde inte det skulle hjälpa först). Vansinnigt jobbigt, men det tog fokus från själva tandgrejandet. 

Igår hade jag ont när jag rörde lätt på muskelfästet just nedanför örat rent av. Som att hela överkroppen är nåt slags spänningsläge. Jag tror förstås att det är tecken på nåt allvarligt, men egentligen är det väl bara så att jag är i behov av en rejäl omgång massage (läskigt) och lite avslappning i allmänhet.

Inte meningen att gnälla egentligen, jag har det bra. Jag har bara inte riktigt kroppen med mig hela tiden, så kan vi väl säga. Men imorgon är det helg, hörrni!

Liten filmresumé

Den här bloggen har ju varit mycket. Allt från en politisk tankebok, till personlig dagbok och något svårkategoriserat och kluvet. Den har också varit min alldeles egna tv- och filmsida. Mycket helt enkelt, den har väl fått lov att följa med mina egna svängar helt enkelt. Jag vet inte vilken kostym den gör sig bäst i.

Nu var det i vart fall länge sedan den förekom några recensioner här och det kan jag sakna lite. Mitt eget resonerande och tyckande som på något vis kan få vara mycket mer oredigerat och ocensurerat än annat, av olika skäl. Jag hoppas komma tillbaka med mer sånt nu, inte minst inför den stundande Oscargalan. Så jag startar lite försiktigt med nån form av resumé av lite filmer jag sett den närmaste tiden. Del 1:

Tusk (2014) i regi av Kevin Smith:

Nästan omöjlig att beskriva utan att det låter fånigt, märkligt eller lågbudget. Och det är säkert lite av varje, men faktiskt så funkar det bättre än jag kunde tänka mig. Jag såg den utan att veta vad som komma skulle och det är nog bästa sättet att se den på. Wallace Bryton (Justin Long) ska göra en intervju med en mystisk man mitt i de kanadensiska skogarna och försvinner. Under tiden hans vänner söker honom är han med om något minst sagt obskyrt. Lika dålig som den är bra (slutet är tex horribelt fantastiskt) får den 3/5 i betyg, men det kunde blivit nästan vad som helst. Har ni sett annat av Kevin Smith (Clerks, Mallrats...) så tror jag ni förstår hur jag menar...

Cake (2014) i regi av Daniel Barnz:

Jag gillar Jennifer Aniston, hon har begåvats med humor, charm och självdistans (förutom att vara något av det snyggaste som Hollywood sett) men dessutom är hon en bra dramaskådis.

I Cake spelar hon Claire som efter en olycka lider av kronisk smärta. Hon är välbeställd men har förlorat det mesta som betyder något för henne. Däribland sin son. Hon missbrukar smärtstillande, är oförskämd med de flesta, lyckas bli utkickad ur sin stödgrupp och utnyttjar människor utan eftertänksamhet. Vid sin sida har hon egentligen enbart Silvana (Adriana Barraza), hemhjälpen som står pall oavsett.

Jag ska inte säga att det är den bästa dramarollen Aniston gör, men hon gör den klart godkänt. Jag gillar å ena sidan att det inte är så överdramatiskt, så Hollywoodskt, men samtidigt går storyn lite lite på tomgång tyvärr. Inte ens huvudstoryn där Claire blir besatt av en medlem i stödgruppen som tagit livet av sig tar sig riktigt på riktigt. Så jag är kluven men tycker att den förtjänar 3/5 i betyg.

The Ice Harvest (2005) i regi av Harold Ramis:

Ghostbustersregissören lyckas göra något jag skulle kalla för klassisk John Cusack-film som känns mer 90-tal än 2000-tal. Antagligen kunde Cusack, och Billy Bob Thornton och Oliver Platt med för den delen, göra den här filmen i sömnen. För det känns som att den gjorts så många gånger redan, inte minst av dem själva. Det roliga i kråksången är att det inte gör något.

Cusack spelar en rätt eländig, frånskild jurist som hamnar i en kriminell härva med klassiska bad guys och sömnigt skjutande mitt under en väldigt stillsam jul i en mindre i stad nånstans i USA. Inget roligare än så. Samtliga kvinnor är bifigurer i alla bemärkelser. Men jag såg den någon av årets mest stillsamma dagar, någonstans mellan jul och nyår, och för det ändamålet gjorde den sig godkänd. Även om så inte var fallet för min del så kan jag rekommendera den som en klassisk bakfyllefilm. Betyg 2/5.

What We Did on Our Holiday (2014) i regi av Andy Hamilton/Guy Jenkin:

Så en brittisk film då. Också något jag skulle beskriva som en bra söndagsfilm. Rosamund Pike och David Tennant spelar det äkta paret Abi och Doug som bestämt sig för att skiljas men som för sakens skull i skenet av en normallycklig familj åker till Skottland för att fira Dougs pappas (Billy Connolly) troligen sista födelsedag. Charmigt och välspelat (inte minst av barnen), vi bjuds på en film vars feel-good och charm lite påminner om Little Miss Sunshine (2006) och stundvis lyckas den lika bra. Den brittiska feelingen finns där och jag tror att de flesta kommer känna sig rätt nöjda med slutet när eftertexterna rullar (jag säger inte mer än så). Betyget blir i det hela en stark 3/5.

Frisyrdilemma

Även morgondagens planerade vardagslunk kommer bjuda på ett efterlängtat avbrott. Jag ska klippa mig imorgon förmiddag och är i vanlig ordning lika delar uppspelt som nervös. Speciellt det sista då jag ska prova en ny frisör. Mina favoriter verkar nämligen knoppa av till annat så snart jag finner dem. Så nu snor jag Lil'sis' frisör och hoppas på det bästa. Syrran är ju alltid så snygg i håret, så oddsen känns vettiga i vart fall, även om mitt tjocka, lockiga och bångstyriga hår är lite mer komplicerat än hennes fina raka. Det brukar ta ett tag innan frisörerna fattar det. Jag brukar tex varna för min "tendens för tantfrisyr", de säger självsäkert "no worries" och en stund senare stannar de upp och "Ah, jag förstår vad du menar...." och ser fundersamma ut. Vissa lyckas, de flesta bara nästan.

Helt utan aning om vad jag har lust med går jag dit. En svag majoritet av bekanskaperna säger "klipp kort" och den svaga minoriteten tvärtom. Så jag vet inte. Jag känner mig för tjock i ansiktet för kort hår och för gammal (as I've been told...) för långt hår. Jag gillar korta frisyrer men saknar mitt längre hår rätt ofta. Så ja, lycka till? Hehe....

Hemmatisdag

Idag blev kontoret placerat i kökssoffan i köket. Med havsutsikt, spinnande kollega och självvald tystnad. Det betyder en hel del, de här jobba hemma-dagarna som jag kommit överens med min chef att ta. Jag får mycket gjort, jag slipper pendla mina mil en dag i veckan och det blir ett bra avbrott på surret omkring mig. Bäst tycker jag torsdagar eller onsdagar passar för hemmaarbete, men den här veckan var det tisdagen som förblev mötesfri så då fick det bli så. Inte alla veckor jag kommer lyckas alls, så jag tar till vara de som går.

Idag tog jag dessutom beslutet att slå ihop datorn lite tidigare, kring 14-tiden, och bänkade mig istället i soffan under filten och började se lite film. Jag lyckades före dess pricka av i stort sett allt på listan jag hade gjort med förväntat hemma-arbete. Lägg till ett par tvättomgångar istället för fikarast och påfyllt pelletsförråd nu ikväll och du får en rätt lyckad tisdag.

Gott så. Imorgon är det tillbaka till vardagen.