Pigg 15-åring!

Citerar mig själv:

Precis så! Jag satt i möte under tiden M var hos veterinären med Smilla och jag hade henne i bakhuvudet hela tiden. Efter det med Mina och efter alla bråkskador på Rosa så ville jag att vi skulle kolla upp min äldsta svans också. Så när hon ändå skulle chipmärkas (det var tydligen inte populärt, en fräsning bjöd hon allt på) så togs det blodprover, kollades tänder och öron och så kände veterinären igenom henne. Och inga problem hittades alls!

Enligt M så blev veterinären förvånad när han berättade för henne hur gammal Smilla är (Smilla intygar att det var så för övrigt) och tyckte att hon var en pigg och frisk katt. Hon skulle kunna tappa kanske ett kilo som mest men det ska i så fall ske långsamt, under ca 8 månader, för att undvika att kroppen tar skada, vilket den visst kan vid hennes ålder. Så vi ska försöka med det. Jag som var säker på att vi skulle få banne av veterinären för hennes vikt, men tydligen var det mer 'fluff' än vikt, hon ser större ut än vad hon väger.

Och ja rymningshistorien har vi kanske hittat på själva, men den går helt i anda med vad jag tror att kapten Smilla skulle ha sagt om hon kunnat. Vår lilla dramaqueen. Hon tar då eftermiddagens äventyr med ro och var inte ens särskilt brydd då jag tog bort plåstret.

Daglig kamp

Vi förlorade kampen om tratten med Rosa rätt omgående och nu låter vi henne vara. Jag tror att det går ganska bra ändå, och jag hoppas att det inte försenar hennes återhämtning alldeles för mycket. Men damen är envis. För ev framtida problem funderar jag på att inhandla en sån där uppblåsbar krage som är mer som ett tjockt halsband och som inte är lika mycket i vägen för synfältet eller när det ska ätas, sovas gå i trappor etc. Kan vara en bra sak att ha.

Just nu sitter jag och låtsas som att jag inte alls har blandat antibiotika i maten hon just fick och hoppas att hon ska ge upp till sist och äta. De första två dagarna gick medicingivningen skapligt; då slickade hon tom upp pastan med antibiotikan från mina fingrar. Men sen har hon ledsnat och de sista två gångerna har jag nog varit lika insmetad som hon, men hon har ju sen kunnat slicka i sig eländet när hon tvättat sig så det har ju funkat, om än varit en tråkig historia.

Såret ser bättre ut. Tror jag. Det sprack ju upp och blev två stora hål men nu tycks det ha läkt mellan dem och jag hoppas att det är en bra sak. Det är ingen svullnad eller varbildning i vart fall.

Och nu äter hon av maten! Återstår att se om hon lyckas få i sig allt utom medicinen trots att den är noga utblandad. Jag anar att det inte går att lura henne...

Vi avbryter för en extrasändning

På väg hem från stan idag lyssnade pensionärsparet (M och jag) på "På minuten" på P1 när det plötsligt bröts för en extra ekosändning med anledning av "den politiska i krisen i Sverige". Vi tystnade till, en extrasändning av ekonyheterna har en lätt "Olof Palme är död"-känsla i min bok så jag tror att vi båda väntade på något allvarligt, åtminstone i nivå med utlysande av nyval. Så följde en presskonferens med statsministern där han mest konstaterade att DÖ nu är bruten, att ingen längre värderar ära och hederlighet men att Kindberg Batra lovat att regeringens budget ska gå igenom ändå.

Så kanske inte riktigt stoppa pressarna-läge ändå?

Ska jag nu ge mig på att kommentera så får jag säga mig vara lite kluven inför det hela. Å ena sidan håller jag med om att överenskommelsen bröts lite lättvindigt (dessutom vad jag förstår efter att en deltagare på KD-kongressen mötts av applåder då hen i talarstolen sagt att en bruten överenskommelse skulle innebära att KD kan samarbeta med S-D, inte oväntat men ändå otrevligt brunt), å andra sidan trodde jag inte riktigt att det skulle fungera från början och motvilligt får jag erkänna att jag nu hoppas att man kan skaka om den stela blockpolitik som skapat en väldigt polariserad politik i Sverige allt sedan alliansen bildades (och till viss del kanske redan före?). Inte för att jag, handen på hjärtat, tycker att mittenpartierna är så väldigt spännande. Deras politik har lite drunknat i alliansprojektet och har blivit rätt grötigt i den lillasysteranda de haft som utgångspunkt. Men blockpolitiken tror jag faktiskt inte gynnar någon (utom möjligen partiet som står utanför) och känslan av ett tvåpartisystem har åtminstone inte jag upplevt sådär väldigt demokratiskt heller. Det är väl inte ett sådant system vi vill ha?

Så ja, även om den politiska röra, som väl varit mest sedan valet, inte är särskilt produktiv heller så hoppas jag att det ska komma något vettigt ur det hela. Mindre revirpinkande, bredare samarbeten och fler kreativa lösningar; det vore väl något?

(Mitt första politiska inlägg på ganska länge. Känner mig ringrostig och inte lika insatt som jag en gång försökt vara. Men jag har också en längre tid haft en viss saknad av det politiska engagemanget samtidigt som jag velat avskärma mig ifrån det av andra skäl. Vi får väl se vad det blir.)

Plötsligt händer det...

Jag kan faktiskt inte ens minnas när jag senast var på stan och gick i butiker eller än mindre; köpte något. Jag har inte haft någon ork eller lust alls till det och varje litet försök har blivit extremt kortvarigt då jag bara ledsnat på all trängsel redan ute på gatan. Men en fråga från polerskan Ulrika och en dag på stan kände jag mig oväntat glad över så idag blev det av.

U är ju erkänt duktig på att handla, till sig själv men också hjälpa andra att hitta saker. Så mot förmodan kom jag faktiskt hem med en liten påse. Eller tom två, på egen hand lyckades jag hitta ett par sockar med grisar på (!) och en halsduk (sjal?). I andra påsen fanns en klänning från indiska, en klänning jag förvisso tyckte var fin redan på galgen men som jag nog aldrig fått för mig att prova om det inte vore för U. Jag kände mig fin i den i provhytten faktiskt, men jag får väl se hur det känns när det är dags att ha den till tex jobbet eller så. Förhoppningsvis fegar jag inte ur och plockar fram nåt ur min annars väldigt svarta garderob...

Oh la la

När vi kom hem idag sprang en glad, trattfri katt runt i huset och försökte sitt bästa att smita förbi i ytterdörren, ut till reviret. Den listiga lilla vesslan. Ikväll har hon åtminstone stundvis fått slippa tratten, när vi haft möjlighet att ha koll på henne, och nu sover hon likt ett litet barn bredvid mig i soffan. Samma pose i drygt två timmar. Med ljudliga snarkningar. Så trött kan man bli efter kamp mot tratt, medicin och sårtvätt.

När jag skulle fylla i registreringen för hennes chipmärkning hos veterinären stannade jag upp vid raden där färg skulle fyllas i. Jag tittade på veterinären och han sa "Hon är en sköldpaddstigré med vita inslag". Hur tjusigt lät inte det? Jag skulle också vilja vara lite mer tigré det är då ett som är säkert!

Sjukstuga

Väl hos bästa veterinären så visade det sig efter sövning och rakning att det var en utvändig skada på finkissen. Hon har fått ett bett eller vasst slag/riv från ett annat djur (jag kan göra en kvalificerad gissning, hon blev påhoppad av dumkatten senast förra veckan) som skapat en stor böld på kanske 6 cm i diameter som till slut blivit så vätskefylld att huden spruckit upp i ett stort hål just under bölden. Det såg ut som ett stort blåmärke och nästan som ett kulhål där det spruckit. Inte alls särskilt tjusigt.

Såret sköljdes ur ordentligt och vi blev instruerade hur man gör det. Det ska göras 2-3 gånger per dag med en spruta som man måste som in med i 'hålet', in under huden och spola rent. Det ska läka uppifrån inte underifrån har vi fått stränga order om. Jag hoppas att det gör det av sig själv och gärna så snabbt som möjligt. Hon ska få antibiotika och smärtstillande och måste ha tratt tills såret är okej. Inte roligt nu alltså. Hon ser fruktansvärt emlig ut... Och var hon än lägger sig lämnar hon ljusröda fläckar efter det blöta såret som ska luftas. Stackars liten.

På den braiga sidan så var det inga sjukdomar, vilket jag annars var rädd för med älskade Minas öde i bakhuvudet. På dåliga sidan så blir situationen med den besökande katten inte bättre på något vis. Snarare är det mer av attacker och mindre av schyssta fajter numera. Veterinären uttryckte väl att en katt som ger såna skador (dvs inte bara vanligt revirfajtande som låter mer än det känns) kanske borde hållas inne, men jag vet inte hur vi ska eller kan agera med det. Ägarna har antagligen ingen aning. Det känns å andra sidan bistert att våra katter inte ska kunna vistas i vår trädgård (de lämnar den bara för att gå några meter in till närmaste grannarna) utan att bli skadade. Dessutom har vi mött katten inne i huset flera gånger då den gått in genom kattluckan. Det trots att vi provat skrämma bort den.

Det problemet tror vi dock att vi hittat lösning på. Det finns kattluckor som känner av chipmärkning som man kan ställa in vilka chip som den ska öppna för. Så idag chipmärkte vi gammtjejen och bokade tid för att göra detsamma med hennes seniora kompis. Då har de åtminstone en plats att fly till om det behövs. Sen om de förstår det vet jag ju inte; då det inte funkat för dem tidigare kanske de inte räknar med att huset är säkert.

Tacksam i allt elände att jag har mina två bästa svansvänner kvar. Vad skulle jag göra utan dem? Det räcker att ha en kisse att sakna.

Katt-oro

Mer kattbloggande. Nu inte med tråkigheter. Vi verkar ha en sjuk kisse i hushållet igen. Jag tyckte hon verkade mjaua till när jag strök henne över bakre delen av ryggen i förrgår, men var inte helt säker. Hon verkade sådär ledsen som hon kan göra efter konfrontation med den elaka katten så vi trodde det var det. Därför fick luckan vara stängd igår när vi var på jobbet. När vi kom hem så kom hon inte ner och mötte oss vid dörren vilket hon alltid alltid gör, hon brukar vara ute på bron sekunden dörren öppnats. Istället hade hon tydligt ont i bakdelen. Ont när vi rörde, ont när hon skulle lägga sig. Vi bestämde att M skulle stanna hemma och ringa veterinären idag.

Nu på morgonen när vi vaknade så ser jag små bloddroppar runt om på golvet i huset och hon är som blöt längs med ena bakbenet. Hon äter men verkar inte dricka eller gå på lådan. Lång väntan på att veterinären skulle öppna sin ordinarie telefontid.

Nu har vi fått en tid till halv tio och jag tycker tiden går oändligt långsamt. Jag har ställt in jobbmöten och följer självklart med. Vi har fått tid hos samma veterinär som behandlade vår älskade Mina i vintras. Och självklart kommer den oron fram igen. Det får inte bli en repris på det!