Efterlängtad

Väl hemma var vi efterlängtade av våra två kvasibarn; Smilla och Rosa. De hade haft en eminent kattvakt (allergisk sådan...) som skickar uppdateringar och bilder under hans besök under helgen, men det till trots så var det uppenbart att vi hade varit bort lite för länge för deras smak. Lite oro i lägret anades och anas lite fortfarande på framför allt Rosa. Smilla har mer varit som ett plåster på sin matte och aldrig varit längre bort än såhär nästan:

Så det är fint att vara hemma, även om saknaden efter de besökta är ganska stor. Nu väntar lite fjäsk för att hamna på pluskontot igen hos svansbärarna och en ganska lugn tillvaro ett tag framöver så att allt blir som vanligt igen.

Weekend borta

Brorsan, svägerskan och syrran
i en lagomt rörig bild

Vi tog en långweekend och åkte söderut. M, Lil'sis och jag satte oss i bilen i torsdags morse och begav oss ner till lillebror (storebror för Lil'sis) som bor utanför Borås. Egentligen var det nån form av namngivningsceremoni för brorsans 7 månader gamla Lexiam helgen före men då vi hade en del annat för oss just den helgen som inte gick att skjuta på så åkte vi en vecka sent istället. På så vis fick vi också möjligheten till lite egentid med den nya minifamiljen, vilket var väldigt mysigt.

En riktigt bra långhelg blev det. Vi spenderade en dag promenerandes i Borås, dels för att se staden lite mer än vi gjort tidigare men också för att se majoriteten av konstprojektet No limit; blandad street art på husväggar runt omkring i staden. Måste säga att Borås är en ganska charmig stad. En del gammalt som har bevarats, vilket jag gillar, men också nya lite vågade projekt. Och alla städer med vatten får en automatisk myshetskänsla, tycker jag. Mysiga fik och matställen, fina promenadstråk och trivsamma gågator med butiker (något som jag kommit att sakna nu när Umeå blivit allt mer galleri-betonat).

En husvägg i Borås

Skuggan förtar tyvärr bilden lite

Lördagen spenderades också till stor del på promenader. Vi åkte in till Göteborg och vandrade runt en del. Bland annat besökte vi Röhsska museet; ett designmuseum med rätt koola utställningar. Bland annat hade de en rätt annorlunda och genomtänkt utställning där man kopplade gruppen Kraftwerks existens och utveckling till den samtid som de befann sig i. Svårt att förklara men bra var det.

Söndagen blev mest slappardag då vi bestämde oss för att köra hemåt sen eftermiddag istället för att vänta till måndag morgon, vilket var ursprungliga planen. Det kändes bättre att komma hem söndag natt än sent på måndagen och sen upp i jobb direkt på tisdagen. Så vid halv sex på söndagen, efter en riktigt bra indisk måltid i Borås, packade vi in oss i bilen och påbörjade den ca 11 timmar långa bilfärden uppåt. I vanlig ordning fanns inte riktigt tiden att stanna till hos andra vänner och/eller släktingar även om flera så hade önskat. Resan tog helt enkelt lång tid nog ändå. Lite jobbigt kändes det för det hade varit roligt, men det får bli en annan gång. Kanske en längre roadtrip till sommaren där flera stopp och övernattningar kan planeras in?

Några bilder på den fantastiska lilla brorssonen kan jag inte lägga ut då hans föräldrar inte vill ha hans bilder på internet, så ni får ta mitt ord på att han var den mest bedårande och charmiga man kan tänka sig! Det kommer bli nåt klokt av honom, så kändes det. Glad och sällan gnällig, lättsam och busig. Jag saknar honom (och hans föräldrar förstås) redan väldigt mycket. Önskar att jag kunde bo närmare syskonbarnen ibland, det vore trevligt att lättare kunna ses. Men det finns ju både skype och facetime, så det kan nog lösa sig.

Snurrdag

Det har varit en lite rörig dag på jobbet idag. Möten som drog ut på tiden, fladdriga kollegor, en kollega med vredesutbrott och så en omtänksam kollega som ville bjuda på lunch men i sin stress kom tillbaka med kycklingsallad till oss båda trots att han precis som jag är vegetarian sedan länge. Det blev en fin tanke i vart fall.

Jag har känt mig väldigt stressad, visserligen ett läge jag befunnit mig i ett tag nu, men idag hade jag mer 'hjärtfladder' och 'huvudtjut' än vad jag brukar. Det i kombination med den fantastiska tröttheten gjorde att jag en stund efter lunch hade lust att dra igen kontorsdörren och bara fulgrina en stund. Tur att jag inte hade tid med det då...

En bubblare på charmlistan var i allafall när min nya chef tittade in för att önska mig en bra ledighet och sa sig kunna se att jag blivit smalare i ansiktet. Inbillning eller lögn, vilket som gjorde det mig glad för att hon ansträngde sig och ville ge lite skjuts under vingarna. Så otroligt mycket värt. Och så totalt ovant. I like it!

Tråkmånsen eller entusiasten?

Den där mötesdagen gick förstås bättre än jag fasat, som vanligt. Jag vet ju det egentligen. Men jag kan nog ändå konstatera att det var ett sånt där möte där min typ av person kanske inte riktigt lämpar sig bäst. Det skulle jobbas fram önskelistor på funktioner i ett program som ska upphandlas nån gång nästa år, och medan jag tänkte kanske ett litet steg från nuläget insåg jag att många andra satt och drömde ihop resor till månen. Ungefär. Och sånt gör mig en del frustrerad och en del lite irriterad över att jag alltid ska vara så 'realistisk' och inte se tjusningen i att filosofera om guldkantade önskelägen. Det ligger som inte riktigt för mig.

Gissningsvis kapas minst hälften av alla förslag bort ganska snart antingen pga att det inte är tekniskt möjligt (alt alldeles för dyr teknik) eller för att den nuvarande lagstiftningen inte tillåter (och kanske inte bör tillåta) att göra det möjligt. Så ja, vi får väl se om det blir realisten eller nån av de mer entusiastiska som går på den avslutande workshopsdagen.

Det där är för övrigt inte helt ovanligt upphov till egen rannsakan. Att jag tycker mig vara lite tråkig för att jag alltid ska tänka realistiskt, logiskt och hitta lösningar i det som är nära. Vara eftertänksam och övervägande i allt. Det ger mig ofta visserligen många fördelar och jag tror att jag vinner mycket på det, men ibland skulle jag vilja ha en liten liten del av den där energin för drömmar och stora planer utanför den lilla boxen. Men det har nog aldrig varit jag riktigt. Jag får nog fortsätta vara tråkig.

Det sociala djuret

Imorgon ska jag iväg på ett heldagsmöte i Skellefteå som representant för vår verksamhet i ett förarbete inför en upphandling av ett nytt verksamhetsprogram. Jag känner ett par personer på deltagarlistan som kommer från andra verksamheter men i övrigt är det nya bekantskaper. Normalt sätt är jag ingen übersocial och utåtriktad person kanske men just för tillfället är jag i en period då jag helst av allt håller mig för mig själv på kontoret och jobbar på i ensamhet med undantag för fikapauser. I jobbrollen brukar jag kunna fixa det där bara bra men just nu finns inte riktigt energin faktiskt. Men, som alltid så blir det säkerligen många gånger trevligare än vad jag tror.

Måste dock sätta klockan på toktidigt då den hyrda bussen avgår 6.45 från stadshuset. Och jag vet att bara tanken på att jag inte får försova mig kommer göra att jag inte somnar i tid ikväll.

Nedåt nedåt

Viktprojektet går oväntat bra, måste jag erkänna. Tycker till och med att jag är lite duktig. Av någon anledning känns det som att jag har lite go den här gången och att det inte känns tokjobbigt. Lite nervigt var det innan första vägningen men när vågen visade på -1,8 kg efter första veckan så kändes det som en liten liten seger. Det är förstås ingenting egentligen, men det är åtminstone ett minustecken efter!

Jag har ännu inte lyckats hitta bra och mättande frukost som jag både fixar att äta (är lite kräsen just på morgonen, lite lätt för illamående etc) och som håller sig på låga 'points', men resten av dagen går ganska bra. Även blodsockerfallen har jag tagit mig förbi, dock tror jag att jag snart har jobbat upp en oskön släng av magkatarr av mitt stora intag av clementiner.... Men det och te funkar bra.

Nu ska min partner in crime vara borta från jobbet ett par veckor så då har jag inte längre samma stöd kontorstid men vi får väl ha sms-baserade peppmöten istället. Jag ska då inte ge upp, nu är det bara framåt (nedåt) som gäller!

Målet långt långt långt där borta...

Nånting positivt men lite jobbigt har jag i vart fall tagit tag i. Starkt pådriven av min nya kontorskollega Jossan har jag signat upp mig på online-varianten av viktväktarna. Jag har testat det för ett antal år sen med gott resultat och lite mer halvhjärtat för ett par år sen men nu ska det göras på rikt! Lite skönt att ha någon att triggas av och dela mot- och framgångar med och samtidigt bra att inte göra det undercover utan ha lite ögon på mig så att jag inte ger upp i förtid.

Hittills, en halv vecka in bara, har det varit ömsom ganska enkelt ömsom lite svårare. Hemma går det bra men så snart det vankas mat ute så blir det genast svårare. Men inte omöjligt, det är ändå rätt mycket som jag får lov att äta. Målet (ev första målet) känns väldigt långt bort om jag räknar enligt vv:s rekommendationer att gå ner 0,5-1 kg/v. En hel evighet bort. Men jag vill vill vill verkligen dit. Jag är inte glad som det är.