Rec: Friends With Kids (2011)

Betyg: 2/5

Julie (Jennifer Westfeldt) och Jason (Adam Scott), bästa vänner sedan barnsben, ser par efter par i bekantskapskretsen gå vidare i sina förhållanden och skaffa barn. Själva har de svårt att hitta sällskap som håller deras intresse uppe särskilt länge och blir samtidigt allt mer tveksamma till tanken med kärnfamiljen när de ser hur småbarnsåren tar all kraft och romantik ur deras bekantas respektive äktenskap.

De kommer på ett sätt att 'lura systemet'; de ska skaffa barn med varandra, dela på vårdnaden och på så vis kunna satsa allt på kärleken när de väl är redo, utan att riskera att gå under av alla konflikter som tycks uppstå i kärnfamiljen. De behöver inte blanda ihop föräldraskap med kärleksliv utan kan satsa på båda delar parallellt, är tanken.

Scott & Westfeldt

Jag gillar idén med att utmana traditionella roller, alltid. Frågan är om Friends With Kids (2011) verkligen lyckas göra det? Om något kan jag känna mig trött på bilden av att barnskaffande alltid tar död på romantiken i alla förhållanden. I gestaltandet av småbarnsföräldrar om något finns det många stereotyper och den här filmen visar upp alla dåliga exempel som finns. Trovärdigt? Till viss del säkert, men jag hade önskat att när hon ändå tog med en hög av de briljanta komikerna från Bridesmaids (2011) som Kristen Wiig, Chris O'Dowd och Maya Rudolph, kunde Westfeldt (som alltså även står för manus och regi) snott lite av humorn också. Svärtan från Bridesmaids finns, men humorn glömdes bort lite för många gånger.

Det största problemet med filmen är dock inte det. Filmen är absolut rolig ibland och idén är tillräckligt nyskapande för att hålla intresset uppe. Nej, problemet är den totala bristen på kemi mellan de två huvudrollsinnehavarna. Jag köper knappt att de två är bästa vänner och dialogen mellan dem hackar fler än en gång. Och ju längre filmen varar, desto mindre trovärdigt blir det, tyvärr.

O'Dowd, Wiig, Rudolph och Hamm

Behållningen kommer från kärnfamiljsvännerna, inte minst från Jon Hamm och Kristen Wiig, vars filmiska äktenskap långsamt kraschar i bakgrunden av denna komedi. Synd på en så lovande uppställning att det inte blir mer än godkänt; 2/5.

Recensioner: SvD (2/6), Exp (4/5), DN (2/5)

Go away!

Den dumma förkylningen blev plötsligt lite värre igen idag. Jag som trodde jag var på bättringsvägen i helgen. Det rosslar och raspar i luftrören fortfarande, näsan rinner och jag känner mig inte fullt med i matchen.

Behöver jag säga att jag är ganska less på att känna mig halvsjuk nu?

Plötslig snoozefest i B&S

På tal om Sally Field (som vi i mitt tycke borde få glädjen att se i fler film- och tv-produktioner), så har jag just börjat se den femte och avslutande säsongen av Brothers & Sisters (2006). Nu har jag dessutom fått med mig M på tåget, delvis iallafall.

Men till saken; jag förstår verkligen att det här blev sista säsongen för oj vad blaskigt det blev på en enda gång! Självklart påverkar det att två av huvudkaraktärerna (eller som i vart fall byggts upp och blivit det under tidens gång) försvunnit ur serien, men framför allt tycks det som att manusförfattarna hamnat i nån slags halvkoma. I de första två avsnitten har det varit snudd på pinsamt dåligt när det kommer till handlingen. Som att de inte ens försökte rädda upp det. Jättetrist, måste jag säga. Jag hoppas det blir bättre med tiden, men jag gissar att det kanske inte blir det...

Sen återstår frågan om det känns intressant att gå tillbaka och se de första 2,5 säsongerna som jag inte sett...?

Att växa upp med Burt Reynolds

Lil'sis och jag fastnade förresten framför Smokey and the Bandit II (1980) på tv nu på eftermiddagen. Hade nog glömt att det gjorts en uppföljare (två till och med) och jag är ganska osäker på om jag sett den förut. Den första filmen är som ett viktigt minnesmärke från barndomen så även om den antagligen inte är en film jag skulle tokgilla om den kom ut första gången idag så gillar jag den just för den där goda känslan av gamla, bra minnen som den ger. Bra pappa-minnen.

Min pappa såg i stort sett aldrig på tv, men det fanns några ytterst få undantag. Ett var då han kom hem med en hyrd VHS-kassett (och -spelare) med just Smokey and the Bandit (1977), eller "Nu blåser vi snuten", vilket hände några gånger under 80-talet. Den såg han flera gånger och tyckte, som jag minns det, att den var lika bra och rolig varje gång. Burt Reynolds var en av få idoler pappa hade. Jag minns att han också gillade Bud Spencer-filmerna om Trinity, men jag har inte lika tydligt minne av dem. Han hyrde alltid någon barnfilm också, Herbie (1968) och dess uppföljare minns jag tex. Så de såg vi först, men jag gillade att se det pappa såg, säkert just för att det var så ovanligt, så jag kunde se Smokey om och om igen.

Vi skrattade åt det där nån gång, M och jag, när vi "jämförde" våra barndomar. Han kommer från en familj där man inte fick lov att äta godis, jag kan citera repliker från The Best Little Whorehouse in Texas* (1982). Det ÄR ju faktiskt ganska roligt. Och kanske en ypperlig mix om vi nån gång lyckas yngla av oss...

I alla fall så kändes han lite levande igen idag när jag satt med syrran och såg Burt Reynolds och Sally Field lura den dumma sheriffen och hans son på en roadtrip genom USA med den ena osannolika biljakten efter den andra. En väldigt bra känsla.

*Som dessutom, utöver Reynolds, har Dolly Parton i huvudrollen, ytterligare en av få pappaidoler jag minns och som jag ärvt i nån bemärkelse.

Söndag

Så var jobbhelgen gjord. Väldigt smärtfritt, lyckades till och med jobba ikapp en del från min sjukvecka. Idag var tanken att jag skulle umgås med lil'sis efter jobbet så jag köpte med brunch på vägen dit. Men när hon väl behagade stiga upp som först strax efter kl 13 hade jag hunnit både bruncha, fika och powernappa. Och leka slut (för stunden iaf) på terrorkattorna som tycks ha i det närmaste oändlig energi. 

Till veckan ska jag försöka stanna i stan några dagar. Det har blivit väldigt få nätter i stan den här sommaren. Splittringen över det delade boendet är total. Jag trivs så bra att vara på landet, men å andra sidan saknar jag att bo med världens bästa lil'sis också. Och jag tror mig ana att den känslan är ömsesidig. Så den här veckan när hon inte har så många kvällspass som annars ska jag passa på att snika åt mig ett par systerkvällar. Ser fram emot det.

I've got Mr Obama sitting here...

Veckans mest omskämtade* har väl varit Clint Eastwoods minst sagt udda tal på republikanernas konvent. Han var deras "mystery speaker" och nog var det mystiskt allt. Faktum är att jag tycker att det stundvis faktiskt var lite småroligt och jag försöker tänka att det som uppfattades som förvirrat och märkligt bara är ett uttryck för det så många av oss vet idag; Mr Eastwood ska inte stå framför kameran, han ska vara bakom den. Och jag hoppas innerligt att det blir mer av det så att det där talet inte blir det sista vi ser av den idag 82-åriga filmgiganten.

Även om man inte ska skratta åt människor på det viset har det varit lite svårt att inte dra på munnen åt alla de internet memes som dykt upp i kölvattnet. För att inte tala om den twittrade bilden som kom från Mr President himself som ett kaxigt men också väldigt roligt svar på talet.

Låt oss hoppas att Eastwood nu återgår till regissörstolen (hihi) och inte blir en ny Charlton Heston som snarare riskerar att bli ihågkommen för sina galna åsikter än för sina filmprestationer.

*Heter det så? Alldeles för trött och snuvig i huvudet för att komma på vad det heter annars...

Cosmopolis

Nästa helg har Cosmopolis (2012) i regi av David Cronenberg Sverigepremiär. Jag är faktiskt lite sugen på att se den på bio. Det känns som en typisk sån där film som man antingen älskar eller hatar (eller åtminstone tycker är hemskt tråkig). När jag kollat lite betyg bland recensenter verkar det som att jag har rätt. Jag har dock ingen aning om vad jag skulle tycka, men det är kul med film som utmanar lite. Frågan är väl mest vem som skulle vilja se den med mig.

I huvudrollen ses som bekant Robert Pattinson, som kanske gör sin mest dominerande roll någonsin. Frågan är om det är för tidigt eller inte. I vart fall blev jag positivt överraskad när jag hittade den här DN-intervjun med honom, som faktiskt uteslutande handlar om han som skådespelare utan att vara full med kommentarer om hans privat- och/eller kärleksliv. Även tidningen Empire har gjort en sevärd intervju (även om reportern verkar ganska så nervös).