Nobelpris i beslutsångest?

Nu har jag varit i mobilbytartankar i en mindre evighet men precis som förra gången, för 2 år sedan, då jag skulle köpa min första (och hittills enda) smartphone är beslutsångesten kraftigt uppjobbad. Det står mellan två telefoner, varav den ena på pappret är en kraftfullare mobil med ett operativsystem som jag vet att jag gillar och trivs med, medan den andra har fördelar som att den passar in med de tekniska prylar jag redan har (dvs det är en Apple), har bra backupmöjligheter med mera. Trots det har det lutat lite åt den förstnämnda ett tag, tills dess att jag idag åkte och kollade på dem i butik. Den är enorm. Som en halv padda nästan. Såhär stor är skillnaden storleksmässigt:

Bild från versusio.com

Ganska mycket, med andra ord. Och jag vet inte om jag skulle utnyttja det, jag har inte direkt telefonen för att titta på filmer. Samtidigt gillar jag HTC, har trivts oerhört bra med min Desire osv. Ett riktigt fånigt argument för den är att det känns som att 'alla' har en iPhone, vilket känns trist av okänd anledning. Men det argumentet kan jag ju inte räkna med, eller? 

Ja, jag kommer aldrig bestämma mig, känns det som. Såhär är det alltid när det kommer till större inköp. Jag vet att jag måste göra ett köp som jag håller mig nöjd med i två år framåt, vilket gör det hela svårare.

Och sen ska jag dessutom komma fram till om jag ska våga teckna abonnemang med operatören som har bättre och billigare sådana men där täckningen kanske inte håller här uppe i norr, alternativt hålla kvar i den nuvarande (där täckningen i ärlighetens namn inte är den bästa på landet eller ens på universitetet heller).

Det är för sånt här rika människor anställer folk, det är jag säker på. Fast de behöver å andra sidan kanske inte ha så mycket ångest över sina köp. Men hm, ja. Några goda råd? Anyone?

Dålig timing

Det är ju typiskt att det ska dyka upp en mindre (men ändock inte oviktig) fundering som kräver kunnande och klokhet á la Anna-vännen just den veckan då hon befinner sig i Turkiet. Jag skulle behöva ett gott, myndigt råd och lite vägvisning just nu. Och ja, jag är medvetet halvhemlig. Trist, I know, men det kan nog kanske avslöjas senare. Ville mest beklaga mig över mitt ilandsproblem.

Dear inventors

Alltså jag gillar idén med stretch, det gör jag verkligen. Oerhört praktiskt med byxor som formar sig efter ens kropp istället för att kräva tvärtom. Faktum är att jag föredrar det. Men kan ingen uppfinna stretch som liksom nöjer sig med ursprungsläget av anpassning? Det är inte jättesnyggt med hängrumpa på jeansen efter att ha råkat sitta ner en gång, jag går inte heller igång på de där 'snygga' påsarna som blir vid knäna efter samma övning. Och visst är det superpraktiskt att inte behöva knäppa upp byxorna för att få ner dem, men really? Behöver vi det?

Just asking.