Ett Smilla-format hål i tillvaron

Jag saknar min Smilla-katt så fasligt mycket. Det kommer och går, det försvinner aldrig helt men vissa kvällar (framför allt) så är det smärtsamt påtagligt. Det lät nog sorgligt när jag tidigare ikväll sa till M att det inte längre känns som att någon väntar mig hem, att jag inte längre känner mig efterlängtad och uppskattad på samma vis. Det var mer tydligt med våra gamla katter; när M började bo i Sundsvall i veckorna var det tydligt på Rosa att han fattades henne. Och när jag var borta för länge så fick jag allt höra det av Smilla. Våra myskvällar var obligatoriska och hon sov alltid (med undantag för några nätter mot slutet) intill mitt huvud med min hand på sin mage. Det saknar jag så otroligt mycket. Och hennes klokhet förstås.

Knaskatterna vi har kvar är förstås fantastiska på sitt vis, men jag känner inte alls av den där symbiosen. Än. Det kommer säkert. Vi har ju bara delat kollektiv i 1,5 år och de har ju dessutom varandra på ett annat sätt. Sakta så kommer det till beteenden som börjar likna vanor och rutiner och vi blir alltmer en del av det.

Och äntligen börjar vi få Alice att ta för sig lite mer. Jag lyfte upp henne i sängen några kvällar men hon ville som inte riktigt vara kvar där. Tills jag la en filt vid fotändan; direkt hoppade hon upp och nu är det plötsligt så det ska vara varje kväll. Såklart, man kan ju inte ligga direkt på täcket heller... Hon spinner oftare och känns mer trygg och kopplad till oss nu än förut. Det har tagit tid att få hennes förtroende men det kommer. Hon börjar kanske förstå att det här är hennes för-alltid-hem.

Jobberi

Det är den sista september idag och jag vet på riktigt inte vart den här månaden har tagit vägen. Det känns inte som att jag kom åter från semestern för ganska precis en månad sedan iallafall. Det är som för- och nackdelar med att ha så pass sen semester. En nackdel är att jag kastades rakt in i maxfart utan att riktigt få utrymme att jobba mig tillbaka till max. Sen är det ju en nackdel i sig med mitt arbete att all ledighet kräver att jag jobbar ikapp den tidens arbete då jag är åter eftersom vi aldrig har någon som täcker upp fullt ut då vi är borta utan. Kollegorna tar förstås i det mest akuta men allt annat blir ju liggande. Skulle jag byta jobb står det ganska högt upp på listan; möjlighet att ta ledigt med gott samvete.

Projektet med det nya systeminförandet (av nytt personal- schema- och tidrapporteringssystem till vår verksamhet för våra drygt 700 medarbetare) har varit fullt igång sedan dag ett efter semestern också, vi hade 3 projektdagar första veckan jag var åter. Väldigt skojigt att vara en så pass stor del av det men det kräver mycket tid. Jag och en kollega har just fått i uppgift att hjälpa personalavdelningen att konvertera om ungefär 300 anställningar, ett jobb vi fått grönt ljus att göra på övertid eftersom den andra tiden redan nu inte räcker till. Så idag har jag spenderat lite drygt 6 timmar på jobbet med det. Det ÄR som sagt roligt och det är också en begränsad period. Till årsskiftet ska det vara integrerat och färdigt. Då får det bli lite vila.

När vi hade projektdag senast med projektledaren från Stockholm så berättade han att han annars är van vid att personer som haft våra uppgifter i införandet brukar förväntas lägga 20-30 timmar per vecka och därmed också få avlastning med motsvarande. Så han var lite förundrad över hur vi fixat det uppepå våra vanliga välmatade heltider ända sedan årsskiftet. Men då har han i och för sig inte sett våra flexsaldon...

Nä, jag vill faktiskt inte klaga egentligen. Jag har lärt mig sjukt mycket och haft väldigt kul under tiden. Klart att annat blivit lidande, att jag inte riktigt känner mig tillräcklig i min ledarroll i övrigt och att det ibland känns som att huvudet är så överhettat att jag knappt minns vad jag sist åt eller vad jag gjorde för några minuter sedan. Men det roliga överväger. Och det kommer bli märkligt att sen bara återgå till det vanliga. Om det nu blir så.

40 is...

Nej, jag gick inte under av att fylla 40, jag lovar. Bloggen gick tillfälligt under av lite oklar anledning, men faktum är att jag skrivit ett dussintals inlägg sedan sist. Jag har bara inte fått dem på pränt. Den som lyckas ta fram en diktafon som kan läsa av dikteringar du tänker - den borde få ett alldeles särskilt pris. Hur fantastiskt vore inte det?

Födelsedagen var fantastisk! Eller ja, vi firade två dagar i förväg, vilket jag alltså inte visste om. Jag trodde det skulle hända nåt på lördagen, men inte vad. Så när Lil'sis dök upp på fredagens morgon och tvingade mig lämna min just påbörjade storstädning och istället följa med till stan, så blev jag inte så lite nervös. Vi simmade, softade i bubbelpoolen, åt frukost på stan och så fick jag välja ut smycken som tidig present i en guldsmedsbutik. Sen en del märkligt omvägsfarande med bilen tills vi till sist kom tillbaka hem. Där hade det dukats upp och pyntats i ett stort partytält och M och Joel kämpade i hettan med ett enormt matlagningsprojekt. Jag blev tårögd då min ena lillebror med familj plötsligt dök upp, de hade kommit från Borås för min skull. Min storebror hade också varit planerad att komma men då hans dotter gått över tiden så vågade han inte åka då han inte ville missa sitt första barnbarns entré (förståeligt, men hon visade sig vänta ett bra tag till sen).

Finaste vännerna kom (en viktig saknades men då han flyttat långt bort så var det logiskt), svärföräldrarna kom och vi hade alla en fantastisk kväll i vår trädgård. Precis vad jag önskat mig! Jag har nog aldrig känt mig så bortskämd.